Om att vara kristen och att inte vara det. Hur blev det samma sak.

Centerpartiet är i en nomineringsprocess där man skall ta fram en kandidat som ny partiledare. Valberedningen har lyft fram tre kandidater. En är muslim, en kristen och en med okänd religion. En enskilds persons religiösa tro och tillhörighet kan ju inte ses som en merit eller angelägenhet  i ett ledarval i ett sekulärt parti som kallar sig liberalt. Det vore anmärkningsvärt om så krävdes.

Men kring denna partiprocess finns några händelser värda att belysa i en kristen kontext. Den kandidat som klargjort att han har en kristen tro utfrågades om han tex ämnade gå i ett pridetåg och om han ville viga homosexuella. Kandidaten tvekade några sekunder och sa sig aldrig ha vigt någon och saknade vigselrätt. Han svarade inte direkt: javisst vill jag viga enkönade par  och därvid för sekunder av en tanke  var kandidaten körd. Om han anfört att han gärna viger enkönade par och älskar gå i pridetåg hade troligen kandidaten gillats. Kanske blivit partiledare eller till och med statsminister. Men har blev han en looser trots att han dagen efter försökte hamna rätt med formuleringarna, Hur det hade gått om han sagt att han gärna vigt alla människor oavsett kön men inte ville viga människor alls utan hänvisa till andra ja det kan vi inte veta.

Nu blev han inte nominerad som ledare utan som vice. CUF tar dock avstånd från honom på grund av hans bristande “renlärighet” i HBTQi-kontexten. Det är ytterst lätt att få den medicinska diagnosen “homofob” även om värderingarna reellt sett inte alls finns i den fåran.

Men—- sen visar det sig att den kandidat som föreslås är

• muslim
• turkisk medborgare
• misshandlat människor
  

  Föreslagen Centerledare som säger sig vara såväl kristen medlem i Svenska kyrkan som muslim på samma gång liksom svensk och turkisk medborgare på samma gång

Att vara muslim kan knappast ses som ett hinder för politiska uppdrag. Men en partiledare som alltid jobbar för att bli svensk statsminister som därtill är medborgare  i såväl Sverige som i Turkiet känns väldigt olämpligt ur många aspekter. Det gäller såväl Turkiets hantering av demokrati och parlamentarism liksom landets öppet religiösa tillhörighet: Turkiet ÄR ett muslimskt land.

Det mest anmärkningsvärda är dock inte ovanstående utan det faktum som vaskats fram att kandidaten är såväl muslin som medlem i Svenska kyrkan. Att vara kristen och muslim är ju att hamna i en sits mellan två oförenliga värdesystem.

I den kristna bekännelsen uttrycks det mycket tydligt vissa aspekter på tron. Bibeln säger oss att Jesus är vägen sanningen och livet och att ingen kommer till Fadern utom genom honom. Jesus har liksom ett monopol i fråga om den uppgiften för oss människor.

Muslimsk tro förnekar Jesu roll som den enda vägen till Gud liksom att man med emfas förnekar att Gud har en son.

I politik är allt möjligt så dessa motpoler som en enhet i samma person  ses troligen som helt normalt och kanske föredömligt bra då man kan attrahera såväl kristna som muslimska väljare i det sekulära Sverige.

Men det mest intressanta är att teologen Joel Halldorf i Expressen med understöd av förre ärkebiskopen inte ser något hinder med de dubbla motstridiga religionstillhörigheterna. En religionsblandning där kristendomens och Guds motståndare anses vara uttryck för en gemensam helhet.

Halldorf tycker det är självklart att en muslim har en tillhörighet i den hittills benämnda kristna Svenska kyrkan som faktiskt ha en tydlig trosbekännelse på samma sätt som att inom islam finns en med annat innehåll. Nedan en länk till Joel Halldorfs text:

https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/sjalvklart-hor-en-muslim-hemma-i-svenska-kyrkan/

Joel Halldorf professor, teolog, skribent

Utvecklingen i den medialt profilerade teologiska eliten i Sverige borde nog gå mot ett snar reformation. Kanske mer till Luthers tes om att utgå från Skriften allena!?

Luther menade att följande gällde “Sola scriptura” Genom skriften allena

Vem är då muslim? Kan man vara det utan att bekänna med trosbekännelsen?

För att kalla sig muslim behövs egentligen bara en enda sak; att avlägga trosbekännelsen om att det inte finns någon Gud utom Allah och att Muhammed är Hans sändebud (Ashadu an la ilaha ill’Allah wa ashadu anna Muhammadun rasulullah). Att kalla sig muslim bara för att man kommer från ett muslimskt land och bär ett muslimskt namn och har en muslimsk familj och firar Bajram och kanske till och med går till moskén då och då eller fastar av någon anledning – inget av det spelar någon roll för man kan INTE kalla sig muslim såvida man inte uppriktigt tror på Gud. Partiledarkandidaten kallar sig muslim. Och är medlem i Svenska kyrkan.

Slutsatser

Det är tydligt att såväl den frikyrklige teologiprofessorn Joel Halldorf och fd ärkebiskopen inte ser något problem med att man kan vara muslim och vara en del i Herrens Jesus Kristus gemenskap av troende och bekännande.

Utgångspunkten till denna teologiska uppfattning brukar återfinnas i begreppet att det finns bara en Gud. Muslimer tillägger – och Muhammed är hans profet. Dvs den Gud man kallar Gud har en enda profet som namnges.

Detta går stick i stäv mot Bibeln. Dvs den makt som muslimer åberopar kan omöjligt vara den som Jesus är en del av och samtidigt son till och delad med Helig ande.

Sofia Camnerin uttryckte i sin kyrkans tidning, Sändaren, att hon och muslimer ber till samma Gud fast på lite olika sätt. Ett teologiskt genomnrott eller andligt sammanbrott?

Ambitionen att hitta fram till en slags enhetsreligion är politisk korrekt och önskvärd i politiskt korrekta sammanhang. Equmeniakyrkans kyrkoledare Sofia Camnerin har tydligt angivit att hon anser att kristna och muslimer ber till samma Gud men att bönen riktar sig mot centrum men från olika håll.

Kyrkoledaren anser att Israels Gud, Jesus vår himmelske far är identisk med den person, den makt som Muhammed ansåg han företrädde. Det är i sig en omöjlighet och inte i överensstämmelse med Ordet. Camnerin, Joel Halldorf och fd ärkebiskopen har gått egna vägar och blandat bort det Herren vill.