Vad är den sekulära statens gudomliga uppdrag?

Frågan kan tyckas konstig. Hur kan en sekulär stat ha ett gudomligt uppdrag? Men det är just det som Nya Testamentet hävdar. I Romarbrevet 13:1 hävdar Paulus att ”det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom”. Det innebär att även om makthavaren i sig kan vara ond(eller god) så är själva överhetens ämbete och institution sanktionerad av Gud. Och medborgaren, kristen eller inte, bör underordna sig makten. ”De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning”(Rom 13:2). I Romarbrevet 13 inskärper också Paulus överhetens legitimitet att bära vapen och bruka våld. ”Den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda” (Rom 13:4b).

Staten har ansvaret för rättsskipningen och är ”hämnare” för det onda som sker i samhället. Den kristne skall inte ta sig den rätten utan har ett annat uppdrag. ”Ta inte rätten i egna händer… utan låt Guds vrede ha sin gång”(Rom 12:19). ”Men om din fiende är hungrig, ge honom att äta; om han är törstig, ge honom att dricka” (Rom 12:20.)  Den kristne skall sprida budskapet om Guds rike, försoning och frälsning medan staten bevakar lag och rätt, skapar ordning i samhället och bevarar välfärden. Det blir alltså två helt olika logiker och moraliska utgångspunkter att verka efter. Både den kristne och staten utför Guds uppdrag, men på helt olika sätt.

På Gamla Testamentets tid sammanföll de två uppdragen. Guds huvudsakliga uppdrag med världen löpte genom judarna som folk och den judiska staten Israel. Guds bud, vilket det finns många av i GT, riktades till hela folket och den statsbärande apparaten. Den teokratiska religiösa staten och Guds eget folk var instrumentet för Guds huvudsakliga vilja med världen. Därför är det svårt att skilja ut Guds uppdrag för den enskilde från Guds uppdrag för staten i Gamla Testamentet.

Guds uppdrag till den teokratiska staten Israel i Gamla Testamentet var ganska speciellt. Dels finns ganska väntade bud om att säkra medmänsklighet, välfärd, rättvisa, lag och ordning. Men här finns också Guds krav på att staten skall bevaka så att landets invånare har kvar den rätta tron på Herren Sebaot. För om folket avfaller så riskerar hela landet intas av främmande makt som Guds straff och invånarna deporteras till Babylonien eller annan otäck stormakt. Och det finns till och med påbud om att på Guds uppdrag föra krig mot främmande makt och utrota dem till sista man. En helt omöjlig tanke utifrån Nya Testamentet. Därför är det inte möjligt att rakt av överföra Gamla Testamentets gudomliga påbud till en modern sekulär stat som till exempel Sverige.

I Nya Testamentet övergår Guds huvudsakliga uppdrag med världen från den judiska staten till den kristna församlingen. Och huvuduppdraget blir ett helt annat. Budskapet om frälsningen genom Jesus försoningsverk och det nya bättre förbundet skall spridas till alla folk. Det är inte längre ett framgångsrikt folk med materiell välsignelse som är målet utan syndernas förlåtelse, början på ett evigt liv och en ny gemenskap med Gud själv som är det glada budskapet.

Och då uppstår plötsligt två parallella gudomliga uppdrag. Det primära uppdraget till den kristna församlingen att förmedla Guds frälsning genom evangelisation. Och det sekundära uppdraget till staten, vars kvarvarande huvuduppgift blir att säkra lag och ordning, tämja brott med straff, skapa rättvisa, materiell välfärd och vara allmänt god.

Observera att Guds uppdrag till nationen alltid utgår från dess geografiska gränser. Inte ens i Gamla Testamentet ges den judiska staten i uppdrag att vara ett världssamvete. Det mandat som överheten fått handlar om att verka ansvarsfullt inom det geografiska område man fått. Såklart hindrar det inte en ambition att försöka uppnå goda skeenden även utanför landets gränser.

Eftersom Nya Testamentets undervisning om statens uppdrag inte är särskilt uttömmande, eftersom nästan allt handlar om den kristna församlingen, så är det inte helt självklart vilka delar av Gamla Testamentets undervisning om staten som är direkt tillämpbara i vår tid. Men utifrån vissa uttalanden av Jesus och Paulus undervisning i till exempel Romarbrevet får vi ända goda ledtrådar.

I flyktingdebatten får man ofta höra kristna debattörer som tar Gamla Testamentets texter rakt av som en undervisning till både enskilda kristna och sekulära moderna stater. Men Guds förväntan på kärleksfullhet är så mycket större på den kristna församlingen. Den skall vara Kristi kropp och avspegla Guds oerhörda och utgivande kärlek till alla människor. Den kärleken har inga gränser.  Statens uppgift är också gudagiven och viktig men mer begränsad till att hålla ordning och reda och skapa välfärd inom sina geografiska gränser. Och agera gott i största allmänhet. Den kristna församlingen och staten har inte alls samma uppgift.

Vilken politik som en stat skall föra hamnar därför i det begrepp som svartvita aktivister avskyr mest, men som politiker alltid får jobba med, nämligen ”avvägningar”. Att väga landets resurser mot vad som kan göras för olika grupper. Att ta väl hand om ”främlingen” så gott som möjligt utan att slå sönder nationens fungerande system för de som redan bor där. En politik som leder till att landets funktioner, rättssamhälle och välfärd slås i bitar har misslyckats med sitt gudomliga uppdrag.

Den kristna församlingen däremot, skall utstråla Guds fullkomligt utgivande kärlek för alla människor. Ett mycket finare och svårare uppdrag som går längre och är mer hängivet än vad staten någonsin kan tänka. Här är det svårt att se någon direkt gräns för engagemanget för till exempel flyktingar i nöd eller hjälpbehövande i något utsatt närområde.

Thomas Forslin

Det här inlägget postades i Bibeltolkning, Debatt, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

1 svar på Vad är den sekulära statens gudomliga uppdrag?

  1. Bo Fjällström skriver:

    När jag läser inlägget får jag följande tanke: Kan man säga att församlingens tidsålder innebär att församlingens skall sprida evangeliet i ord och handling, medan nationernas uppdrag är att se till att det möjliggörs? 1 Tim 1:1-4 tyder på det:

    ”Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.