Om att missa målet. Ser vi en kyrka som lagt undan ondskan i arkivet om väckelsen. Del 2

Staffan Werme, Örebro

1. Bakgrund

Staffan Wemre är baptist från Örebro. Han är en före detta riksdagsman och kommunalråd och ordförande i baptistförsamlingen. Som fd politiker som tillhör han dem som går under beteckningen “Frisinnade”.  Werme är dessutom redaktör för den tidning Frisinnad tidskrift som startades av Waldemar Svensson i Ljungskile.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frisinne

Frisinnade politiker har historiskt sett haft starka band med socialliberalism och Frikyrkan. På sin blogg “Staffans blogg” belyser han sina tankar om såväl politik som religion och kyrka. Tankar formade utifrån en bred erfarenhetsbas.

Den politiska situation som Sverige just nu befinner sig i är tragisk. Den nästan helt låsta politiska positioner grundas på förutsättningar som kan ha sin bas i uppfattningar om “andra” som inte alltid är faktiska. Kopplingar mellan dessa andra och “oss själva” som goda dynamiska och öppna skapar spänningar och blockeringar. Wermes tankar kan läsas utifrån länken här:

http://frisinnad.blogspot.com/

Människan lever inte enbart i en humanismens och politikens föreställningsvärld. Den är kan man säga dynamisk och anpassas utifrån värderingar som kan förändras utifrån såväl egna positioneringar avseende graden av popularitet men också inte minst frågan om ekonomiska resurser att uppbära och allokera. “Min sanning är rätt för mig och Din för Dig” är ju mycket av en grundlag i ett postmodernistiskt tänkande. Detta påverkar politik och samhällsliv men också i allt högre grad tyvärr kyrkor. De grundläggande sanningarna om livet som Bibeln fört fram ses inte sällan som sedelärande bilder eller försök att kommunicera med nutidsmänniskan som pedagogisk modellera.

I sin senaste blogg ger Werme en bred men mycket läsvärd tanke med en tydlig såväl baptistisk klangbotten som socialliberal resonans:

2. Staffan Wermes ord att begrunda

-“En av kristendomens allra största fördelar är synen på hur ondskan behärskar människan. Vi är alla fallna. Vi är alla delar av samma ondska. Vi är alla i behov av samma nåd.

Kristendomen internaliserar ondskan i oss själva. Den uppmanar oss att först omvända oss själva, och först därefter världen. Bibelorden kring detta är legio. Insikten om ondskans plats i mitt liv är nödvändig, behovet av omvändelse oförhandlingsbart och förståelsen av att även jag måste omfattas av nåden central. Men även när vi sökt Gud genom Jesus och omvänt oss, lever vi i en värld behärskad av det onda. Därför måste vi hela tiden söka oss mot Gud, den ende gode, den ende rättfärdige. Vår omvändelse får aldrig ta paus eftersom vi hela tiden faller tillbaka på att göra det onda vi inte vill, istället för det goda vi vill.

Om också jag inom mig bär ondskan, är det svårt att hävda att någon annan är den onde, medan jag är god. Det finns alltid ett korrektiv som är större än mig själv.

Men ondskan finns inte längre i den kristna sfären, framförallt inte i de Lutherska kyrkorna. Efter reformationen så har även ondskan, den ondska vi fötts in i och är en del av, reformerats bort. Under den period jag själv kan överblicka, den senare hälften av 1900-talet, är denna reformering uppenbar. Från syndakataloger till normkritik.

Kyrkans budskap har subjektiviserats och individualiserats. Du kan tro lite som du vill, på vad du vill och med de normer du känner för. Kyrkans enda absoluta budskap är ”kärlek”. Men ingen definierar heller ordet kärlek. Det kan vara lite vad som helst.

Som en följd av detta har ondskan inte längre någon plats i kyrkan. Om det inte finns några normer att bryta mot, finns det heller inget skäl att anse att ondskan finns i mig. Jag är ju min egen bibel, mina egna budord, mina egna rätt och fel. Och om ondskan inte finns i mig, men världen ändå är ond, måste ju denna ondska finnas någon annan stans, hos någon annan.

I kyrkans evangelisation har ondskan och synden externaliserats. Från att ha varit något vi alla måste kämpa emot i våra egna liv, till att läggas på någon annan. Det är ganska enkelt att se de parallella spåren i hur såväl de gamla frikyrkorna som Svenska kyrkans lära numera uttrycks. Predikningarna om allmän kärlek kompletteras med krav på att staten ska ta ansvar för flyktingar, att andra ska rädda klimatet, att kommunerna ska bry sig om de fattiga.

Ingenstans handlar det om att jag själv ska göra bot och bättring, helt enkelt därför att det inte finns någon gemensam syn på vad bot och bättring är. Vi kan kräva ett generösare flyktingmottagande, men inte själva avsätta vare sig pengar eller tid för att hjälpa invandrarna. Vi kan flyga runt världen på semestrar, men kräva att staten ska lösa klimatfrågan. Vi köper nytt, nytt, nytt och frågar varför inte någon annan klarar miljön.

Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.

Denna utflykt till kristendomen landar nu åter i politiken. Kyrkan har gått från en internaliserad ondska till en externaliserad. Politiken har gjort samma resa. Om jag inte är ond, måste någon annan vara det. Det är den andre. Och ju ondare jag gör honom, desto godare kan jag ju vara.”

3. Några enkla slutsatser och kommentarer

Ondskan som finns i oss kräver acceptans av såväl begreppet ond som begreppet god. Med det följer en bestämning om att det finns något faktiskt ont.

Bibeln är rätt konkret här. Det finns något slags objektivt “gott eller ont”. Allt är inte relativt eller subjektivt. Werme beskriver sin upplevelse om hur synden externaliserats. Detta har skett i takt med att kyrkan systematiskt har arbetat bort “synd” från sin agenda. Eller så har synd i klassisk “Orwellsanda” fått ett nytt innehåll. Klimatsynd, bristande normkritik och kräkningar är begrepp som har fått en synnerligen stark ställning. En förskola förbjöd luciafirande. Det “kunde” finnas något barn vars föräldrar inte hade råd att köpa ett lucialinne. Istället för att eventuellt lösa frågan fick den stämpel som “kränkande särbehandling av elev” och då blev skollagen den folkliga “bibel” som dömde synd mot det som uppfattas som det rätta.

I Matteus evangelium kapitel 4 kan vi läsa hur Jesus predikade och uppmanade sina lyssnare att omvända sig för himmelriket är nära.

4. Frälsningen som huvudbudskap

Rädd­ning el­ler fräls­ning är ett hu­vud­mo­tiv i NT:s bud­skap. De tro­en­de blir rädda­de tack va­re Kristus, först ge­nom omvändel­sen och se­dan slut­gil­tigt på den sista da­gen. De räddas från djävu­lens makt, från syn­den och dess följ­der: sjuk­dom och död, do­men, la­gens hot om straff, Guds vre­de. De ord som grund­tex­ten använder (sóze­insotérso­tería) kan även i des­sa fall myc­ket väl åter­ges med or­det ”rädda” och dess av­led­ning­ar, som tyd­ligt klargör att det in­te ba­ra rör sig om ett in­re, psy­ko­lo­giskt ske­en­de. När sam­man­hang­et ute­slu­ter den­na miss­upp­fatt­ning används ibland de äld­re or­den ”frälsa”, ”frälsa­re” och ”fräls­ning”, som på ett an­nat sätt an­ty­der det re­li­giösa mo­ti­vets to­ta­la om­fatt­ning; så t.ex. när nam­net Je­sus utläggs i Matt 1:21. In­te ba­ra Kristus ut­an också Gud sägs i NT va­ra människor­nas frälsa­re (t.ex. 1 Tim 1:1), vil­ket även kan ut­tryc­kas med or­den att fräls­ning­en finns hos ho­nom (Upp 7:10)

Staffan Wermes text är angelägen. Har kyrkan tappat bort basala delar av sitt uppdrag att förmedla HELA evangeliet och istället försökt sälja in attraktiva “gobitar”.

Åter Werme:

“Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.”

Kan vi göra något åt det?

Lg

Det här inlägget postades i Baptism, Debatt, Ekumenik, Evangelisation, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.