När blir predikan, predikan och inte bara religiöst fromt snack?

DEL 1 AV 2

Vårgårda möte som mötesserien med årets partiledarutfrågning var ju en stor happening i våra trakter runt Alingsås, Herrljunga och inte minst Vårgårda där det ordnades nu i augusti månad 2018.

Ja, hela Västsverige följde med.  

Partiledarutfrågningen har alltsedan John Hedlunds dagar med början 1968 varit en stor begivenhet. 1968 till 2018. Och denna avslutningskväll var alltså något av 50-årsjubileum. Högtid. Equmeniakyrkan var generös och bjöd tom. på bakelse.

Av olika anledningar kunde jag endast vara med på avslutningsmötet lördagen den 25 augusti. Självaste kyrkoledaren i Equmeniakyrkan Lasse Svensson skulle predika. Britta Hermansson som normalt hade huvudansvar intervjuade denna gång tidigare evangelisten och utfrågaren Torbjörn Bastås som efterträdde Hedlund.

Vad ska vi säga om mötet? Som alltid i Vårgårda väldigt fint organiserat. Allt fungerade som det skulle. Villigheten är stor. Alla ställer upp. Mötesledaren gav ett gott intryck. Sångkören sjöng engagerat, supportad av unga dansare. Endast en lite tråkig sak med sång och musik, knappt en enda äldre sång fastän det var jubileum. Ledarfråga? Kan det bero på att det sällan är några manliga körledare nuförtiden?

Britta Hermansson körde igång intervjun på ett bra sätt. En fin och levande bild kom fram av både Bastås och Hedlund och gångna tiders politiker och flera dråpliga situationer förgyllde samtalet. Trevligt och lättsamt men ändå kanske något saknades. Båda ska ju vara evangelister i tidigare Missionskyrkan, men det spår av nöd för syndare och en vilja att komma in på samtalet av frälsningens nödvändighet märktes föga… som alltid fanns hos tidigare evangelister Frank Mangs och John Hedlund för att nämna några.

Efter ytterligare några sånger och kollekt följde predikan.

Synd bara att det var ingen predikan. Ett föredrag, utmärkt och engagerat, men inte predikan. Okej, dom flesta märke inget och reflekterar ingenting heller. Har bara predikanten en officiell prästkrage och en behaglig röst och inte håller på för länge så är allt bra. Ibland får man en känsla av ingen bryr sig. Men en hel del som talades var relevant. Ingenting gick dock på djupet. Framför allt försummades Gudsordet. Efter några svepande formuleringar om den barmhärtige samariten och en Maria som lyssnade till Jesus istället för en Marta som jobbade fanns nästan inget bibelunderlag för framställningen. Bibelordet och bibeltexten som har stått i centrum för predikan i hundratals år här i vårt land var inte så centralt längre. Att lägga ut Ordet och ge åhörare en andlig kost och andlig vägledning saknades helt. För att vara säker på att undgå kritik så rundades talet av med allmänt tal om kärlek och liv. Lite lagom personligt och uppfattades säkert av åhöraren som om talaren var på rätt väg. Acceptansen sitter bra…

Guds Ord säger att: ” Predikan är i kraft av Kristi Ord”. Annars är det ingen predikan. Har inte Gudsordet trängt ned djupt hos talaren så kan han heller inte förmedla det. Jag har efter att ha åhört framställningen mycket svårt att tänka mig Lasse ligga på sina knän och ropa till Gud att fä ett budskap från Herren att ge Vårgårda och Sverige. Ingen nöd, ingen kraft eller sammanhållet budskap till åhöraren. Finns detta senare så det totalt oviktigt för förkunnaren om folk accepterar eller berömmer budskapet. Med Guds ord i centrum handlar det om ett tilltal från Gud som förvandlar. Även om ingen ser något utvändigt eller synligt hända.

Men å andra sidan kan det ibland kännas som om det är bara jag som reagerar. Alla andra verkar nöjda och väntar bara på att resa sig och hälsa och skynda vidare till kaffet…

Fast jag är säker på att en annan skulle reagera om han hade levat. Lasse Svensson lär ju komma från Metodisthållet. Det startades av John Wesley som var mycket bibeltrogen och så mycket vet jag om honom att han aldrig hade gett ett erkännande åt denna ”predikan”. Inte heller Waldenström som initierade Missionsförbundet. I allt han förkunnade hade en väldig respekt för Skriften.

Det sorgliga i detta predikobeteende är att det djupast sett ligger ett högmodstänkande och ett förakt för Guds Ord. Högmodstänkande därför jaget och min predikan och mina åsikter står i centrum. Inte alls Guds Ord. Predikanter har i århundranden haft ett bibelord som utgångspunkt för predikan. Förr i tiden i Sverige stod till och med folket upp medan texten lästes. Det fanns en helighet och en respekt för gudsordet både hos predikanten och folket. Idag känns det förhållandet främmande. Men det är klart, hoppar man över bibelordet och texten kan man ju fritt tala lite om vad man vill. Men så fort man läser en text och börjar predika så kommer i alla fall en liten del av publiken / församlingen att lägga märke till om predikanten pratar strunt och avvikelsen blir alltför stort från texten…

  • Nej det är nog bäst att tala i religiösa termer, blanda in Jesusnamnet någon gång för att verka trovärdig och sedan inte glömma att också tala lite allmänt om kärlek. –
  • Då blir man uppskattad och undgår kritik.

Varför jag tar upp detta är inte någon specifik lust att kritisera någon enskild person utan därför att en kyrkoledare har en oerhört inflytande på alla vanliga pastorer och ungdomsledare som sitter och hör på och tror att det ska vara på det här sättet i en predikan. Osäkra och vacklande pastorer imponeras av ”självständigheten” och det ”nya” att våga predika utan att börja traditionellt med en bibeltext och ta hänsyn till kristen tradition och lära. Detta får till följd att församlingarna utarmas än mer. Den andliga kosten finns inte. Plus att villrådighet och ytlighet accelereras ytterligare.

Detta kan väl inte bero på att Gudsordet aldrig har varit ett starkt tilltal i den enskilde pastorns personliga läsning, utan enbart ett formulär för att hitta en predikan? Som ett exempel i mitt eget liv kan det ibland hända att bibelordet talar så starkt till mig att jag måste lämna Bibeln, soffan och filten vid morgonläsningen för att gå ut en promenad i min trädgård för att låta Herren tala genom texten. Jag säger inte att det måste vara så men Guds ord är verkligen levande och har ett starkt tilltal!

Hur kommer vi då upp på den smala vägen igen i Sverige?

Jag vet inte.

Kanske genom att få predikanterna att läsa Luthers och Schartaus postillor?  Deras predikningar är oerhört Ordet-fixerade. Likaså böcker av Rosenius, Levi Pethrus och Waldenström.

Men jag har som sagt ingen lösning…

Än en gång vill jag poängtera att jag inte har något personligt mot Lasse Svensson. Jag uppfattar honom som en människa med god vilja. Hans vänliga utstrålning har säkert en sammanhållande effekt på samfundet. Denna gång gällde det predikan, vilket har en långt större inverkan än vad folk tror.

Däremot är jag övertygad att en sådan här förkunnelse av en ledande och känd pastor på lång sikt helt ödelägger svensk kristenhet om den får ett inflytande.

Torbjörn S Larsson
lekmannapredikant