Kategoriarkiv: Debatt

Teologiska högskolan vill byta namn. Stryka ”Teologiska”och erätta det med ”Stockholm”..

Postat av
Svara

Equmeniakyrkan ersatte Betelseminariet och Missionskyrkans pastorsutbildning på Lidingö. Man skapade en ny utbildning/högskola med namnet Teologiska högskolan.

Ägare och driftansvarig för Teologiska högskolan är Equmeniakyrkan. Skolan bedriver förutom teologi på högskolenivå, en linje/utbildning om mänskliga rättigheter.

Nu anser skolan att det olämpligt att studenter som utbildats i mänskliga rättigheter och får ett betyg i detta ämne utfärdat på ett papper, där det framkommer att utbildningsarrangör är Teologiska högskolan. Istället föreslås det nya namnet bli Högskolan Stockholm. Klart neutral beteckning. Denna Equmeniakyrkans högskola avses ha två linjer; en för teologi samt en för mänskliga rättigheter.

Om detta skriver tidningen Dagen. Här framkommer att såväl THS- som Equmeniakyrkans styrelse gillar att begreppet Teologi profileras ner och ersätts med namnet Högskolan Stockholm.

Det kan finnas goda skäl till detta. Månne det genererar statsmaktens ekonomiska medel på ett mer hållbart sätt. Men man kan också fundera över om just den ”Teologiska högskolans” utbildning och huvudman inte längre vill ha kvar huvudnamnet ”Teologiska” så tydligt som i huvudmannens rubriktext. Nåväl saligen avsomnade ”Betelseminariet” hade inte alls med ordet teologi. Men det känns lite knepigt att en kyrka som vill ha en pastorsutbildning inte kan stå för att det är just Equmeniakyrkans teologiutbildning. Självfallet är det bra med utbildning i mänskliga rättigheter på akademisk nivå. Men frågan som man kan ställa sig är om just detta är kyrkas uppgift. Det finns ju många akademiska utbildningar som kan ge kunskaper i linje med kristet lärjungaskap: medicin, socialt arbete, klimatfrågor, psykoterapi, biologi, fredsforskning, teknisk fysik, lantbruk, fiske mm.

Eller annorlunda uttryckt; hur lätt är det att samla in offermedel på söndagsgudstjänster till utbildningar på universitetsnivå som egentligen ligger i statens intresse? Hur skulle landets församlingar ställa sig om de fick rösta om ett förlag till akademisk utbildning med den egna kyrkan som huvudman i ämnet Ekologiskt lantbruk? För skapelsens skull? Inte fel i sig men är det den uppgiften vi vill prioritera? Den avvägningen hade varje församlingsmöte fått ta ställning till.

Hur prioriterar  vi då som kyrka? Var finns basen? I akademin eller evangelisationen?

En liten reflektion i all enkelhet. 

Egentligen är det kanske en liten sak att kasta om beteckningarna. Att plocka bort begreppet ”Teologi”, (läran  om Gud) i utbildningsenhetens huvudtitel. En högskola i Stockholm är ju en Högskola i Stockholm. En ”Högskola i Stockholm” som kristna, fd baptister och ”missionare” bedriver. Från början startade dessa väckelserörelser utbildningar/skolor att utbilda pastorer, predikanter, missionärer, evangelister och därmed hörande uppdrag. I stor utsträckning blev dessa utbildningar kopplade till enskilda personers upplevda ”kallelse” till tjänst i Guds rike, samt till församlingarnas faktiska behov och önskemål.

Huvudinriktningen på den kristna utbildningen som kyrkorna bedrev var teologin. Med tiden något vidare än enbart utbildning för personer i tjänst inom kyrkans församlingar. Men nu stör grundtankarnas beteckning av sin utbildning detta. Den del av utbildningen som erbjuds studenter som inte vill förknippas med väckelserörelser och kyrka skall lyftas fram. Den skall inte primärt förknippas med ”Läran om Gud” utan förknippas med akademin. Akademisk utbildning och papper och betyg kan ju inte ha kyrkostämpel på sig? Eller? Hur kan det se ut i ett pluralistiskt mångkulturellt samhälle?

Volvo är ett känt varumärke. Volvo PV var en underavdelning. Volvo lastvagnar en annan. Volvo Marin en tredje. Volvo höll samman varumärket. Nu styrs delar av namnet från Kina. Tiden ändras. Teologin ”Läran om Gud” håller inte samman pastorsutbildningen. Det är det akademiska begreppet Högskolan, den i Stockholm, som håller ihop väckelserörelsen utbildning. Eller dess rester?

Men än avser ju kyrkostyrelsen att dess akademiska Högskola skall ha en teologlinje. Men ingen klimatutbildning, för den bedriver staten. Annars kunde ju staten driva teologin också. Så är det ju för den svenska kyrkan….Som sedan adderar en särskild prästutbildning. Inte så dumt egentligen.

LGB

 

Statsministern anser:Yrkesförbud för präster som vägrar viga enkönade par till äktenskap. Partipolitiken har långsiktigt en stor roll i den svenska kyrkan.

Postat av
1

Sveriges statsminister och det socialdemokratiska arbetarepartiets ordförande har uttalat sin åsikt om kristen tro och bibelsyn. Detta i en läsvärd intervju i Kyrkans Tidning. http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

Vår statsminister anför att alla präster, anställda i trossamfundet Svenska kyrkan skall viga alla personer oaktat deras kön. ALLA präster. Han jämför detta tjänsteåliggande med det arbetsrättsliga ärendet avseende anställning av en barnmorska som på grund av sin kristna tro inte önskade utföra aborter men i övrigt arbeta som barnmorska. Arbetsrättsligt förlorade hon den tvisten mot sin arbetsgivare, det politiskt styra landstinget. Vill man inte utföra aborter av kristen övertygelse får man söka annat jobb. Vill man inte viga enkönade av kristen övertygelse kan man inte arbeta som anställd i den svenska kyrkan. Tro- samfundet den Svenksa kyrkan. Inte statskyrkan utan den till synes politiskt fria kyrkan

Statsministerns logik är intressant. Landstinget är en del av myndighetssverige. Offentlighetsprincipen gäller. Landstinget skall utöva ”myndighet” liksom hälso- och sjukvård inte enbart enligt lag utan också i enlighet med den vilja som de politiska partierna fastlagt. Detta är en grundläggande del i en demokrati.

Den ”fria” kyrkan skildes formellt från staten för ett antal år sedan. Men den har inte frigjorts från statsministerns parti och partipolitik. Partipolitiken i hans parti bör enligt honom även framgent påverka det kristna evangeliets utövning, förkunnelse, den till synes politiskt fria  organisationen Svenska kyrkans evangelisation politik och policy.

Statsministern är medlem i Svenska kyrkan. Det medlemskapet är enligt honom inte förknippat med personlig tro på Jesus som Kristus som den enda vägen till Gud. Dock besöker han kyrkor ibland för stillhet och kontemplation. Det är ju inte fel alls i sig men är ju ingen religionsutövning av klassisk kristen tro. Där är statsministern föredömligt ärlig och hycklar inte.

Statsvetaren Jan Thurvall anser denna argumentation märklig då Sveriges ledande politiker blandar samman myndigheters roll med en religiös organisations lära, förkunnelse och handlingar.

Klassiska baptister har sedan mitten på 1800- talet hävdat behovet av religionsfrihet och delning mellan kristen tro och församlingsliv i förhållande till samhällets politiska system och maktutövning. Baptisternas bibeltolkning gjorde dem såväl aparta som kriminella i förhållande till den tidens politik och en politiskt styrd kyrka.

Men än idag syns spåren av politiska ambitioner av att inifrån påverka kristen tro, bibelssyn, och religiös utövning inom kristedomen.

Samma syn och engagemang syns inte i andra religiösa sammanslutningars verksamhet. Jag har inte sett att tex regeringen eller centerpartiet agerat i den lära som förkunnas i våra synagogor eller moskeer. Inte heller om utövningen av hinduistisk gudsbild eller buddhas roll. Men om kristen tro finns politiska  åsikter oaktat att den eller de som driver dessa tror på bibeln eller kyrkans/församlingens tro.  Är det OK om Sverigedemokraterna infiltrerade SAP och skrev deras migrationspolitiska program. Knappast.

Så;

  • De politiska partierna bör genast upphöra sitt engagemang i ett tros samfund. Det är inte värdigt en neutral politisk demokratisk tradition att styra den religiösa övertygelsen och utövningen
  • Bort med partipolitiken från kyrkan. Svenska kyrkans ledning borde prioritera sina rötter och förankra dem i klassisk kristen tro. Där finns många förbättringsmöjligheter.
  • Politiker är självfallet mycket välkomna att deltaga i kyrkans verksamhet som stöd för individens egen utveckling men också som värdefulla röster i kyrkans diakonala och evangelisation.
  • Ta bort vigselrätten från trossamfunden. Myndighetsutövning måste skötas av samhället. Kyrkorna och samfunden kan sen genomföra de bröllop och de högtider som man själv full skapa och ge sina medlemmar.
  • Equmeniakyrkan som söker samarbete med Svenska kyrkan måste uppmärksamma politikerstyrningen som för bort från evangeliet. Equmeniakyrkan har ju redan infört och godkänt yrkesförbud och predikoförbud för anställda pastorer som förkunnar klassisk baptistisk tro i sina församlingar om dessa tecknat lokala samarbetsavtal med Svenska kyrkan. Med likartad ideologisk hållning som statsministern utvecklar konkret bör ju baptistpastorer som vill förkunna klassisk baptistisk tro inte vara anställda i en sådan församling utan söka en annan arbetsgivare.

Är det så det är tänkt. Jag hörde inget av detta inför det som var ”Gemensam framtid” och sen blev Equmeniakyrkan. Denna utveckling är märklig och kanske måste den ses som en anpassning från klassisk kristen tro till en organisationsomvandling av klassisk art när intresseorganisationer slås samman och organisationsstrukturen prioriteras och kärnan omvandlas av de många kommunikatörerna till pamfletter och prydliga powerpointbilder.

Reformation en formation av en organisation utifrån dess grund bör kanske startas i varje enskild persons hjärta under studier av Guds ord.

Det var så det började./ LGB

Klassisk kristen herde som arbetarepartiet inte försökt styra. Men som troligen inte kan styras från svenskt håll trots alltfler medlemmar i Sverige

Ärkebiskop tveksam till att Jesus är den enda vägen till Gud men lyhörd för politisk korrekta samhällsvärderingar.

Wanja Lundby Wedin. Kyrkopolitiker med gedigen bakgrund i fackföreningsrörelse och SAP. Omsätter statsministerns och socialdemokraternas kyrkopolitik

LGB

Bo Brander. Präst St Ansgar. Står för Klassisk Luthersk kristen tro. Bibeltro som inte av den svenska kyrkan,

Equmeniakyrkan med vigselrätt viger efter varje församlings ställningstagande en eller tvåkönade par. Klassisk kristen tro gäller vid sidan om politisk korrekt ”modern” teologi.

Förespråkar klassisk kristen tro. Världsvid kyrkoledare som knappast följer en svensk statsministers bibelsyn.

Livets Ords ledare står för klassisk kristen tro. Bottnar i frikyrkotradition.

Stormuftin viger knappast personer av samma kön. Allt fler svenska delar hans religiösa uppfattning, Få politiker försöker påverka deras religionsutövning.

Kan det verkligen vara samma Gud som kristna och jihadister kommunicerar med? Del 2 av 3.

Postat av
Svara

I föregående inlägg redovisades lite av samtidens värderingar och yttranden kring sambandet mellan Gud i kristen/biblisk tro och gudsbegreppet i en annan religion som inspirerar en liten minoritet men dock alltför stor till död lidande smärta och elände.

Vi lyfte fram tankar och värderingar från tex svenska kyrkan (biskop Bonnier) som också ärkebiskopen tycks stå för.

Men hur är det då med den ”Abrahmitiska gudsbilden”, islam och judiskt/kristen tro.

Med tillstånd av pastor Clas Göran Bergstrand redovisas här hans synpunkter kring samma frågeställning.

 

Claes Göran Bergstrand

” Tror kristna och muslimer på samma Gud? Denna fråga var främmande och överflödig för både kristna och sekulariserade svenskar för 30-40 år sedan. Man hade ingen större anledning att fundera över en sådan frågeställning. Men i en allt mer krympande värld, och i takt med de många flyktingar som kommer till vårt land av vilka de flesta är muslimer, är det inte ovanligt idag att man tror att det är samma gud som tillbeds i kyrkor och moskéer. Att sekulariserade kristna och icke troende människor kan ha en sådan uppfattning är inte förvånande. Desto allvarligare är det att den verkar utbreda sig bland kristna i allmänhet, och hos pastorer och präster i synnerhet. Biskopar, präster och pastorer tror att kristna och muslimer har samma Gud Enligt en nyligen gjord enkät i tidningen Dagen anser nästa hälften av prästerna att ”kristna och muslimer vandrar mot samma Gud”.

”Flera biskopar, med Ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, inte bar tror så utan argumenterar också flitigt för en sådan troshållning. Dock är det inte bara i Svenska kyrkan man har denna uppfattning. Det finns även frikyrkokristna som menar att muslimer, judar och kristna ber till samma gud utifrån en monoteistisk hållning, övertygelsen att det bara finns en Gud.”

”Observera dock att påståendet, att vi tror på samma gud kommer från kristna, aldrig från muslimer. Det är tvärt om så att i muslimska länder, där även kristna använder namnet Allah, förbjuds kristna att använda detta namn på Gud. I Mellanöstern använder både judar och kristna gudsnamnet Allah-al-´ab (arabiska = Fader Gud), för att skilja sig från hur muslimer använder gudsnamnet. En bakgrund till islams religion finner vi i Abrahams liv Den muslimska trosbekännelsen lyder, ”det finns ingen Gud utom Allah, och Muhammed är hans profet”.

Allah är ett arabiskt namn på Gud och går tillbaka till förhistorisk tid. Muhammeds förfäder dyrkade många stamgudar (365 stycken!) av vilka en kallades Allah.

Då måste vi ställa frågan – hur uppenbarar sig Gud i olika religioner? I läroböcker och uppslagsverk beskrivs kristendom, islam och judendom som bokens religioner, vilket kan vara en legitim orsak till att tro att det är samma gud som dyrkas. Men är det verkligen så?

För en pånyttfödd, bibeltroende kristen är tron på Gud inte en religion utan en personlig kärleksrelation genom tron på Jesus som Guds son och Frälsare. Gud och den kristne har gemenskap genom den helige Ande. I Nya testamentet är Gud en Fader som älskar alla människor och vill rädda dem till evigt liv, men som också ska döma alla på ett rättvist sätt. För juden uppenbarar han sig i Gamla testamentet som Jahve = Herren, den som älskar den rättrogne juden och den som rättvist ska döma alla människor efter hennes gärningar. Det är en kärleksfull relation med Jahve, som uppehålls genom lydnad för Mose lag (Toran) och Gamla testamentets skrifter.

För muslimen uppenbara han sig i Koranen som Allah, som älskar den rättrogne muslimen och hatar den otrogne, d.v.s. den som inte är muslim. (sura 16:23). Även om Allah bekänns som den ende guden beskrivs hans väsen med 99 namn. (sura 59:22-24). Att lämna islam eller konvertera kan straffas med döden. Ordet islam betyder underkastelse och varje muslim måste lyda de regler/bud som Allah påbjuder i Koranen. Islam är en lagreligion där begrepp som rättfärdighet, nåd och frälsning inte finns. Muslimen måste räkna med ödet och har ingen garanti att komma till himlen.

Det är en avsevärd skillnad i dessa gudsuppenbarelser, särskilt i NT:s och Koranens beskrivning.

Det kan omöjligt vara samma Gud som vi möter i dessa skrifter! Bibelns Gud vill uppenbara sig för varje ärlig människa När vi vill förstå om kristna och muslimer tror på samma gud måste det sägas något om hur människor upplever den gud man tror på. Här finns stora skillnader.

Bibelns Gud är allvetande, känner och älskar varje människa. Han hör och vill svara på dennes ärliga bön om frälsning och hjälp i olika situationer. Många muslimer är besvikna på sin religion idag och söker därför efter något som kan ge dem inre tillfredsställelse. Gud hör naturligtvis även en jude eller en muslim som ber, och Han inte bara hör. Många är vittnesbörden bland muslimer om hur Gud uppenbarar sig genom Jesus i drömmar och syner. Och man upplever frälsning och därmed frid och ett nytt hopp.”

”Allah tycks inte ha samma öppna öra till alla människor och verkar inte lika villig att svara på deras böner? Han visar sig vara en nyckfull gud. Relationen mellan Allah och människan sker genom att hon håller förbundet, de fem pelarna – Vittnesbördet, Bönerna, Fastan, Allmosorna och Pilgrimsfärden till Mecka. Om människan håller sin del så uppfyller Allah sin del av förbundet.

Bibelns Gud har upprättat ett nådens förbund med människan där hon får ta emot frälsning/evigt liv genom tro på Jesu död och uppståndelse som ett ställföreträdande offer, utan att åberopa egna gärningar. Det är en avsevärd skillnad mellan kristen tro och islamsk tro i detta avseende. Bibelns Gud har sänt sin enfödde Son till världen för att rädda människan. (Joh. 3:16; Apg. 4:11,12).

 

I islam är det en hädelse/synd att bekänna att Allah skulle ha en son. (sura 112:1-4; 17:111). Det finns inget ställföreträdande offer i islam som har sonat människans synd. Detta är det starkaste argumentet för att det inte är samma gud som kristna och muslimer tror på. Bibelns Gud är den som söker människan eftersom hon som syndare inte kan nå till Honom i egen kraft. (1 Mos. 3:9; Luk. 15:1-7).

Koranens Allah söker inte efter människan eftersom hon inte är en syndare (hon är endast skapad svag) som behöver frälsas för att komma till himlen. En människa blir muslim genom att födas i en muslims familj (eller konvertera) och fostras till att lyda Allahs bud. Allahs efterföljare ska tro och göra goda gärningar.

Ärkebiskopen

Kristnas kallelse är att förkunna evangelium för alla folk Det blir allt vanligare i kristna sammanhang att tala om Gud som den som är större och är bortom alla religioner och trosuppfattningar. Det går inte att placera in Gud i en box, säger man. Det ligger en viss sanning i det, men om det är en förklaring till att människor möter Gud i alla religioner, och att slutligen alla kommer till himlen, då blir det fel. Det är i den andan som Jackelén antog sitt biskopslöfte ”Gud är större” vid sin installation som Ärkebiskop. Denna bekännelse ligger väldigt nära muslimernas bekännelse av Allah. Om detta är sant är Gud inte rättvis. Då har Han favoriter – de som redan här i livet får möjligheten att smaka Hans frid, glädje och kraft. Men Gud har inga favoriter!

IS barn som strax skall döda kristna

Den fruktansvärda terror som nu råder i Mellanöstern, som innebär att miljoner människor flyr från sina hem, sker inte av Guds vilja. Det är Satan och hans onda redskap som orsakar detta kaos. Samtidigt tror jag att Gud har en tanke med att muslimer nu kommer till Europa och Sverige.

Vi är de mest sekulariserade i världen, och de senaste 30 åren har vi kristna inte gensvarat särskilt mycket på Guds kallelse att sprida evangelium till hela världen. Nu kommer dessa, som vi skulle ha gått till i deras hemländer, till oss och vi kommer inte undan vår kallelse längre. (Apg. 1:8). Låt oss därför med respekt för, och kärlek till alla männsikor leva ut vår kristna tro i ord och handling. Det gäller liv eller död för människor! (1 Joh. 5:11,12).”

Clas Göran Bergstrand

Ju mer jag för min del satt mig in i den teologiska diskussionen som den går att få del av blir jag allt mer nyfiken. Hur kan det komma sig att traditionellt kristna ledare och förkunnare för fram ett budskap som man inte kan känna igen. Bergstrands synpunkter måste vägas mot det som lyfts fram i inläggen 1 och 2 och som återkommer i del 3.

LGB

 

Följeslagarverksamheten oberoende granskning i konflikt- och terrorismrikt område. Hur är det egentligen med oberoende?

Postat av
Svara

Det ekumeniska följeslagarprogrammet är en internationell satsning i avsikt att skapa försoning mellan Israel och Palestina.

Kyrkornas Världsråd som samordnar inte mindre än 340 kyrkor världen över antog utmaningen och med hjälp från lokala kyrkor och organisationer startade det i augusti 2002 Ecumenical Accompanimet Programme in Palestine and Israel, EAPPI.

Huvudmålet var att få ett slut på ockupationen och våldet. I det arbetet skulle följeslagarna vara en internationell närvaro som kunde visa solidaritet och stärka de lokala kyrkorna och de palestinska och israeliska krafter som verkar för fred. Allt med grund i folkrätten och ickevåldets ideologi.

I Sverige gick ett tiotal kyrkor( också Eqmeniakyrkan), samfund och organisationer samman och med Sveriges kristna råd som huvudman kunde de första följeslagarna sändas ut under hösten 2002. Efter det har grupper med följeslagare funnit på plats i Israel och Palestina.

Följeslagarna är placerade på olika orter och skriver sina reserapporter utifrån erfarenheter de fått med kontakter, enskilda och grupper utifrån sin regionala placering.

Samtliga deltagare är placerade i palestinskt område.

Det står uttryckligen i verksamhetens förutsättningar att  det inte skall ske någon ensidighet i rapporteringen. Direkt kan man dock  konstatera att 100% av följeslagarna är placerade i palestinskt område.

Om man läser reserapporterna och sorterar dem fråga för fråga, dels också geografiska beskrivningar av iakttagelser och rapporter om incidenter får jag en entydig bild. Det handlar om allt annat en icke ensidighet utan det en en totalt dominerande rapportering utifrån palestinska frågeställningar  och om sk. palestinska geografiska områden. Det som redovisas  är förhållanden där israeliska militärer eller myndigheter uppges kränka enskilda, samt skapar negativa händelser för kollektiv-och individuell smärta.

Ytterligt begränsat redovisas till exempel hur palestinsk raketbeskjutning sker mot enskilda judiska familjer eller personer. Ej heller terrorism/terrorismliknande aktiviteter från palestinska aktivister.

Inte med bästa vilja i världen kan man anse verksamheten såsom den redovisas vara neutral mellan israel och Palestina. Nej när jag läser man igenom dokument och beskrivningar är det en slags uppdelning i onda och goda. Utgångspunkten tycks för mig som läsaren vara  ett givet etiskt förhållningssätt fastlagt redan innan varje  ny ledsagare avreser till området.

I det fall verksamheten skulle kunna sägas komma i närheten av ett israeliskt perspektiv handlar det om visst antal Israeler som uppfattas verka för försoning och fred med insikt i palestiniernas perspektiv. Självfallet då i opposition till Israels formella positioner.

Det är värt att notera hur rapporteringen av händelser sker. I en reserapport beskrivs och rubriceras;

  • Avrättning utan rättegång. Begreppen används för incidenter där parter hamnat i konflikt och vapen används med verkanseld.
  • Palestinska ungdomar som angrep israels polis dödades i samband med angreppet.

Att upplopp våld och mordförsök uppstår är ytterst beklagansvärt. När myndigheter försöker lösa sådana situationer används tyvärr i undantagsfall våld som då blir livsfarlig. När dylika angrepp sker i t.ex. Bryssel, Paris och där polis eller militär ingrep benämns detta som åtgärder mot terrorism i avsikt att lösa en hotfull situation. I Israel/Palestiba kontexten kallas det utomrättsliga avrättningar.

Ingenstans i texterna beskrivs att Israel är den enda stat i regionen som  omfattas av begreppen demokrati och rättsstat. All beskrivning visar på dess motsats.

Varje läsare och kyrklig stödjare av verksamheten bör självständigt bilda sig en uppfattning vad vi åstadkommer för den opartiska fredsbervarande verksamheten.

Värt att notera kan vara:

Orter där följeslagarna är stationerade- obs stationering redovisas enbart ske inom den palestinska myndighetens områden

Yanoun
Tulkarem

Betlehem Födelsekyrkan

Jayyous – Tulkarem
Jerusalem
Betlehem
Hebron
Yatta
Jeriko
Jerusalem al-Ram

Sdrot Israel. En av tusentals raketer som fallit över staden

 

 

Lite statistik över vad som faktiskt hänt sedan 13 september 2015

  •  47 civila i Israel dödats i terroristattacker
  •  686 skadats.
  • Det har ägt rum 171 knivattacker och 110 försök till knivattacker,
  • 141 skjutningar och
  • 55 fordonsattacker

 

Attacker mot Israel 2001- 2009

  • Israel var utsatt för  8600 angrepp under dessa år

Städer i Israel som anfallits från Paletstinska områden

  • Sderot
  • Ashkelon
  • Ahsdod
  • Beer Sheva

 

En volymindikator

  • Under en vecka besköts Israel med 850 attacker
  • En annan vecka handlade det om ca 1000 raketer mot civila mål i Israel
  • 2015: skickade palestinierna iväg 4 594 raketer och granater från Gaza mot israeliska civila mål

Slutsatser

I april 2017 dödades 4 människor i Stockholms city och 10 tals skadades svårt av en man som inspirerad av den Islamska statens lära, tro och ideologi. Han ville uppenbart döda oskyldiga människor. Det var en för Sveriges del alldeles unik händelse och den var helt förskräcklig. Religiös och politisk extremism kopplat till staka inslag för att motverka demokrati och öppenhet genomförde med full verkanskraft mord, sorg, smärta och skada. Inga skonades, vare sig barn, kvinnor, svenskar eller flyktingar.

När den spända situationen mellan Palestinska myndigheten och landet Israel värderas lämnar de opartiska helt verkligheten och låtas som om 10 000 tals terrorangrepp inte skett och inte heller sker. Kyrkan låtsas som om demokratins försvarare  nästan ”njuter”av att trakassera Palestinska medborgare. De neutrala observatörerna observerar inte vad Palestinska barn  i unga år får lära sig i skolan; hur man bäst mördar judar. Man märker inte att tex Hamas m.fl. klart uttalar att landet Israel skall utplånas från jorden och kartan. Att sådana kontextuella förutsättningarna påverkar en demokrati vilket rätt uppemnart förbises.

Att barn i demokratins Israel dagligen utsätts för dödsfara utifrån evidensmässigt lätt kontrollerbar fakta, har inte medfört att de ekumeniska följeslagarna ansett sig behöva bo i de städer som varje vecka utsätts för raketer och granater. Att de missprydande skydds stängseln skapar bekymmer för pendlare mellan de två staterna i tvåstatslösningen bekymrar medföljarna. Dock kopplas inte detta en redovisad minskning av antalet dödade israeler och väpnade incidenter i förhållande till hur det var innan stängsel fanns.

Ett accepterad neutralitet borde rapportera om såväl orsak som verkan. Den ena effekten är ju beroende av den andra åtgärden. En omvänd våldsspiral kunde ju utgå från en sådan neutralt beskriven verklighet.

Varje svensk kristen som är med i en kyrka församling  eller organisation som deltar i det program som initialt ser så bra ut, bör ställa sig lite bredare och djupare frågor om verksamheten. Kanske kunde då progammet utvecklas till vad det skulle kunna bli; ett ferdsbevarande initiativ.

LGB

Är det avtal och begräsningar av delar av kristen förkunnelse och utövning som gäller i den nya Equmeniakyrkan? Del 2 av 2

Postat av
Svara

100 ÅR DÄREFTER…. HUR SER DET UT IDAG? TEOLOGISK GRUND ELLER ADMINSTRATIV UTVECKLING. SAMVERKANSAVTAL MELLAN SVENSKA KYRKAN OCH EQUMENIAKYRKAN 

 

 

 

 

 

Det är oftast missvisande att dra slutsatser av sådant som hände långt tillbaka i tiden och översätta detta till dagens kontext.

Vissa erfarenheter är dock värda att notera:

  • Enskilda människor och enskilda predikanter fick utstå personliga risker på många plan om man bekände ett personligt ställningstagande till den kristna tron i en tid då stat och kyrka var ett
  • Enskilda engagerade som drev frågan om rätten att läsa Bibeln, förstå densamma och därtill omsätta det inlästa i en personlig tro och religiös utövning, möttes med betydande misstänksamhet och kallades ej sällan för villolärare.
  • Baptistpredikanter som såg den personliga avgörelsen som grund för frälsningen mötte ett slags samhällskontrakt där formella strukturer ansågs dig redan ha klarat ut ”kristnandet”
  • Predikanternas glöd och tro delgavs människor oaktat formell religionsetikett oaktat om ev. dop, nattvard, konfirmation verkställts.  Dessa  insatser  sågs som  självklara i ett slags samhällskontakt där enskild personlig tro och omvändelse och tillit till Jesus inte riktigt betonades,

Utifrån denna verklighet är det spännande att försöka förstå den längtan till helhet och läkedom i Kristi kropp som nu ärligt finns i landet.Vi kristna ser varandra som en familj och vill manifestera helheten. Men samtidigt är min erfarenhet den att vi har en utveckling där vi gått runt den och applicerat vissa delar av samhällets värderingar såsom det vore kyrkans. Vissa finns dock kvar och de har inte ändrats över tid.

Medlemskap och dop inom svenska kyrkan.  Vad händer…

1972 var 95,2 % av svenska medborgare medlemmar i Svenska kyrkan.

2016 var det 65,2 %.

1900 var det sällsynt att någon inte var medlem i kyrkan. Det hände till och med att barn tvångsdöptes.

Först 1952 kom möjligheten att man som svensk kunde välja att gå ur kyrkan utan att alls behöva välja kyrkotillhörighet. Det fanns ett synnerligen starkt samband mellan Statsmakten och kyrkan. Var man svensk tillhörde man och kvinna, svenska statskyrkan,

I den religiösa kontexten under vilken de första baptisterna verkade så mötte de en Svensk Luthersk kyrka där nästan alla var med.  Vid  predikan om omvändelse, nåd, tro, frälsning, dop och församlingsgemenskap så riktades den till människor som alla var med i kyrkan och så gott som alla var döpta som spädbarn.

En del av det som upplevdes som provokation, kom troligen från det förhållandet att kyrkan skapat ett system där nästan alla var med. Sverige kunde då kallas ett kristet land. Alla var kristna. Det systemet av tro och religion kom direkt att stå i motsatsförhållande till väckelserörelsen. Där såg på det kristna livet på ett helt annat sätt.Kristen tro var inte en kulturell och nationell identitet i första hand utan byggde på en överlåtelse till Jesus som den enda vägen. Den förkunnelsen upplevdes nog  som rätt obscen.Kristnandet var avgjort med de åtgärder som den Lutherska kyrkan verkställt.

Först 1969 ändrade svenska kyrkan sin syn på medlemskap och man beslöt då att dopet alltid är medlemsgrundande.

Numera döps ca 45 % av nyfödda barn. På 1980 talet var den siffran runt 80 %.

Lewi Pethrus

  • Förkunnelse för barndöpta var en självklarhet
  • När frikyrkorörelsen pionjärer förkunnade Guds ord och inbjöd  varje enskild människa till frälsning genom Jesus Kristus följde naturligt inbjudan till dop. Dop i tro.
  • En  inbjudan som till övervägande del riktades till enskilda som redan var döpta enligt Luthersk tradition liksom förtecknande såsom kristna oaktat den egna inställningen.
  • Skulle baptistpastorn från Vargön Levy Pethrus kunnat verka och bidra till livsavgörande förändringar för kanske 100 000 tals svenskar om hans förkunnelse omgärdats av de teologiska och administrativa ramar Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan nu vill skapa?

 

 

Missionskyrkan hade innan sammanslagningen till Equmeniakyrkan ett samverkansavtal med Svenska kyrkan. Baptistsamfundet hade tidigare överläggningar med kyrkan men dessa kunde inte struktureras i avtal där dopfrågan var en punkt i  vilken samstämmighet ej kunde uppnås Därvid föll möjligheten till formellt avtal.

Nu har alltså Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan lyckats skapa ett avtal. För de f.d. missionsförsamlingar som levt med tidigare avtal är det självfallet glädjande att den nya ”kyrkokostymen” bekräftat vad som tidigare skapats.

För baptister och tidigare baptistförsamlingar uppstår en ny situation som blir rätt så unik. Equmeniakyrkan uttrycker ju att olikheterna skapar en helhet och är en del av dynamiken i det nya kyrkobygget. Gång på gång framhålles dialogen som metod. En dialog som beskrivs skall ske i det nya modeordet ”ögonhöjd”.

För en klassisk baptist uppstår dock en del rätt knepiga förutsättningar.

Utifrån urkundsmaterialet kring samverkansavtalet finns då specifika ställningstaganden från avtalspartnerna. Här nedan redovisas delar av det konkreta innehållet i samverkansavtalet där dopsynen får konsekvenser. Huvudlinjen kring avtalet behandlades av respektive huvudmans beslutande församling 2016.

  • Equmeniakyrkans egna angivna förutsättningar för samverkansavtal

”-I en framtida fördjupad gemenskap mellan Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan får frågan om dopet hanteras på två nivåer. Dels bör båda kyrkorna principiellt bejaka varandras dop som former av det enda dopet, det vill säga att Kristus handlar som han har lovat. Dels kommer frågan att påverka förutsättningar för lokalekumenisk samverkan, nämligen att avtal om lokalekumenisk samverkan bara kan ingås där Equmeniaförsamlingen och dess pastor inte ger möjlighet till så kallade omdop. Också Svenska kyrkan har tidigare arbetat med sin dopförståelse när dopet 1996 blev medlemsgrundande. På grund av sina olika doptraditioner arbetar Equmeniakyrkan idag teologiskt, ecklesiologiskt och liturgiskt kring dopet och därmed lyfts dessa frågor fram än mer.

  • Svenska Kyrkans förutsättningar för avtal:

Vi uppmanar församlingarna att

• se medlemmar i våra kyrkor som delar av Kristi kropp och välkomna dem att delta i våra församlingars liv;

• där lokala behov påkallar, upplåta våra kyrkor åt varandra;

• verka för ökad samhörighet och samverkan med andra kristna församlingar på orten;

• där lokala pastorala och teologiska förutsättningar finns ingå lokala samarbetsavtal. Utifrån denna ekumeniska överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan bekräftar vi vår vilja

• att utveckla och fördjupa gemenskapen mellan våra församlingar till gemensamt ansvarstagande på den ort där vi verkar

• att stärka våra församlingars ekumeniska relationer med andra i strävan mot vidare enhet • (här kan olika samarbetsområden anges) Equmeniaförsamlingen och dess pastorer förbinder sig att inte döpa personer som redan döpts. För att stödja, följa och utvärdera arbetet tillsätter församlingarna ett lokalt samarbetsråd som består av kyrkoherde och församlingsföreståndare samt ytterligare två representanter för vardera församlingen. En första avtalstid är 20xx xx xx till 20xx xx xx. Före avtalstidens slut ska avtalet utvärderas.

För x församling Svenska kyrkan För x församling Equmeniakyrkan

Godkänt av Domkapitlet i x stift

Kyrkostyrelsen i Equmeniakyrkan/ Samarbetskyrka ”

 

  • Tänkbar analys

Avtalstexterna och grundmaterialet visar tydligt på att Svenska kyrkan inte ingår avtal med en kyrka där dess pastorer predikar och tillämpar klassisk baptistisk tro, och förkunnelse.

Svenska kyrkans ställningstagande grundar sig på klassisk Luthersk tro. Det är väl i sig inget knepigt men frågan är om synen på baptistisk förkunnelse och bibelläsning ändrats när samtidigt svenska kyrkans ställningstaganden i andra frågor om tron förändrats?

Baptister och baptistförsamlingar möter i avtalstexterna således en kyrka som har exakt samma ställningstagande i denna lära som fanns när F O Nilsson predikade dop och döpte i Vallersvik. Exakt samma lära som Lille Nilsson mötte på Tjörn och som Pastor Länsberg mötte i Bohuslän i början av 1900-talet. Skillnaden från då till nu är att baptisterna inte utsätts för mordförsök eller stenkastning utan där möts med respekt såväl i det pluralistiska samhället som inom övriga kyrkofamiljer.

Remarkabelt är att notera att den kyrka som många svenska baptistförsamlingar tillhör idag är en kyrkoorganisation bejakar ett slags förbud för baptister att förkunna dop för troende om dessa personer fått ett föräldra-/släktbeställt dop/barnbegjutning i spädbarnstid.

Ovan namngivna baptister (Nilsson, Länsberg mfl) förkunnade tro, frälsning, omvändelse dop och församlingsgemenskap.

2017 måste den Equmeniaförsamling som vill ha samverkansavtal med svenska kyrkan lova:

  • Equmeniaförsamlingen och dess pastorer förbinder sig att inte döpa personer som redan döpts. (Svenska kyrkans imperativ och förutsättning)
  • Equmeniakyrkan själv svarar som  väl tränade politiker att man arbetar med frågan, men konstaterar sakligt att det som gäller, gäller, men att dopfrågan i sig lyfts fram än mer.

Vilka slutsatser kan man dra av ovanstående? 

  • Yrkesförbud på grund av kristen tro och teologisk övertygelse??

En svensk barnmorska ville arbeta som barnmorska med allt det som hör till yrket. Men hon ville inte utsläcka liv dvs genomföra och propagera för abort av levande foster.

Hon hänvisar sitt ställningstagande till hennes kristna tro och övertygelse. För det får hon yrkesförbud i Sverige, även om just abortingripanden är en ytterst liten del av en barnmorskas uppdrag. Samma barnmorska är väldigt välkommen att arbeta i yrket i Norge.

Baptistpastorer får ett yrkesförbud om pastorn inte dagtingar med sin övertygelse och samvete,

Svenska kyrkans krav för samverkan medför att de pastorer som vill arbeta i Equmeniaförsamlingar måste såväl individuellt som arbetsgivarförsamling ”förbinda sig” att aldrig i tro döpa en människa som kommit till insikt om dopets gåva i förhållande till omvändelse och ett nytt liv om personen döpts som barn på förälder eller vårdnadshavarens uppdrag oaktat föräldrarnas ansvar för klassisk Luthersk dopsyn.

Avtalstexten ger inte utrymme  ens för en gnutta pastoral tolkning i individuell själavård.

Pastorerna hamnar i en situation som är väldigt lik den deras kollegor hade från 1850 och framåt. Det finns utifrån skrivningen och texten ytterligare komplikationer

  • en baptistpastor i Equmeniakyrkan måste antingen A) dagtinga med sin övertygelse eller B)  byta yrke eller församling om pastorns församling tecknar avtal med Svenska kyrkan
  • En pastor med baptistiska rötter är inte anställningsbar i en Equmeniaförsamling om denna redan tecknat ett avtal med Svenska kyrkan och pastorn avser att predika en förkunnelse som i stort liknar den all världens baptistpastorer för fram,
  • Avtalstextens skrivning om ”förbinda sig” för såväl arbetsgivare som arbetstagare tyder på behov av skriftlig överenskommelse som ger avtalspartnerna trygghet i att baptistisk förkunnelse och dop inte äger rum. Här kan dock pastorn inom avtalsramen förkunna dop men måste därefter pastoralt försäkra sig att dopkandidaten inte är döpt eller vattenbegjuten som spädbarn. I sådant fall måste dopkandidaten avvisas med hänvisning till verkställd barndop eller så får kandidaten hänvisas till annan kyrka,
  • Det var på grund av inte enbart ”statskyrkosystemet” i sig eller ens enbart dopfrågan som skapade en teologisk skild uppfattning, Ett personligt ställningstagande till Jesus, en ”avgörelse” och ett individuellt mottagande av frälsningens gåva ansågs nödvändigt. Att ”bli” kristen genom formellt släktskap, grannskap, arv eller social och kulturell tillhörighet förkastades. Svenska kyrkans uppfattning vr länge att dop, konfirmation, husförhör och nattvard var grunden för beteckningen kristen. I sig är ju dessa yttringar tecken för en kristen men som tomma åtgärder alls inget. Baptismen predikade den enskildes tro och individuellt ställningstagande. Det finns en slags nutida attraktion i 1800 talets Luthers uppfattning. Begrepp som ”låga trösklar”, inkludering, dialog i ögonhöjd mm uppvisar likheter med folkyrkotanken. Men så behöver det absolut inte vara men det förtjänar att tänkas på.
  • Nedanstående exempel på klassiska baptistpastorer verksamma i min egen församling,skulle utifrån Equmeniakyrkans framförhandlade avtal  vara förhindrade att predika och tillämpa baptstiskt dop utifall dopkandidaten är barndöpt. Från 1850 och de därefter kommande 100 åren var det ytterst få svenska medborgare som inte var barndöpta eller som baptisterna då uttryckte  barnbegjutna. Allt var väl inte bra då och allt bör inte framhållas som gott.
  • Frågan är om det är en bra lösning på ekumenik och helhetssyn med formella avtalsbundna begränsningar för kristen undervisning och genomförande av dop i tro för personer som funnit ett nytt liv i Jesus Kristus?  Är vi inte idag i dessa frågor rätt så nära den frågeställning som fanns 1848 och som var grunden för tillkomsten av Svenska baptistsamfundet?
  • Har jag fel? Rätta ytterst gärna!!!! /LG

Carl Einar Hedeback

Otto Länsberg

”Lille” Nilsson

Kurt Zingmark

 

Bertil Eriksson

O Th Lantz

Nils-Arvid Andersson