Teologiska högskolan vill byta namn. Stryka ”Teologiska”och erätta det med ”Stockholm”..

Equmeniakyrkan ersatte Betelseminariet och Missionskyrkans pastorsutbildning på Lidingö. Man skapade en ny utbildning/högskola med namnet Teologiska högskolan.

Ägare och driftansvarig för Teologiska högskolan är Equmeniakyrkan. Skolan bedriver förutom teologi på högskolenivå, en linje/utbildning om mänskliga rättigheter.

Nu anser skolan att det olämpligt att studenter som utbildats i mänskliga rättigheter och får ett betyg i detta ämne utfärdat på ett papper, där det framkommer att utbildningsarrangör är Teologiska högskolan. Istället föreslås det nya namnet bli Högskolan Stockholm. Klart neutral beteckning. Denna Equmeniakyrkans högskola avses ha två linjer; en för teologi samt en för mänskliga rättigheter.

Om detta skriver tidningen Dagen. Här framkommer att såväl THS- som Equmeniakyrkans styrelse gillar att begreppet Teologi profileras ner och ersätts med namnet Högskolan Stockholm.

Det kan finnas goda skäl till detta. Månne det genererar statsmaktens ekonomiska medel på ett mer hållbart sätt. Men man kan också fundera över om just den ”Teologiska högskolans” utbildning och huvudman inte längre vill ha kvar huvudnamnet ”Teologiska” så tydligt som i huvudmannens rubriktext. Nåväl saligen avsomnade ”Betelseminariet” hade inte alls med ordet teologi. Men det känns lite knepigt att en kyrka som vill ha en pastorsutbildning inte kan stå för att det är just Equmeniakyrkans teologiutbildning. Självfallet är det bra med utbildning i mänskliga rättigheter på akademisk nivå. Men frågan som man kan ställa sig är om just detta är kyrkas uppgift. Det finns ju många akademiska utbildningar som kan ge kunskaper i linje med kristet lärjungaskap: medicin, socialt arbete, klimatfrågor, psykoterapi, biologi, fredsforskning, teknisk fysik, lantbruk, fiske mm.

Eller annorlunda uttryckt; hur lätt är det att samla in offermedel på söndagsgudstjänster till utbildningar på universitetsnivå som egentligen ligger i statens intresse? Hur skulle landets församlingar ställa sig om de fick rösta om ett förlag till akademisk utbildning med den egna kyrkan som huvudman i ämnet Ekologiskt lantbruk? För skapelsens skull? Inte fel i sig men är det den uppgiften vi vill prioritera? Den avvägningen hade varje församlingsmöte fått ta ställning till.

Hur prioriterar  vi då som kyrka? Var finns basen? I akademin eller evangelisationen?

En liten reflektion i all enkelhet. 

Egentligen är det kanske en liten sak att kasta om beteckningarna. Att plocka bort begreppet ”Teologi”, (läran  om Gud) i utbildningsenhetens huvudtitel. En högskola i Stockholm är ju en Högskola i Stockholm. En ”Högskola i Stockholm” som kristna, fd baptister och ”missionare” bedriver. Från början startade dessa väckelserörelser utbildningar/skolor att utbilda pastorer, predikanter, missionärer, evangelister och därmed hörande uppdrag. I stor utsträckning blev dessa utbildningar kopplade till enskilda personers upplevda ”kallelse” till tjänst i Guds rike, samt till församlingarnas faktiska behov och önskemål.

Huvudinriktningen på den kristna utbildningen som kyrkorna bedrev var teologin. Med tiden något vidare än enbart utbildning för personer i tjänst inom kyrkans församlingar. Men nu stör grundtankarnas beteckning av sin utbildning detta. Den del av utbildningen som erbjuds studenter som inte vill förknippas med väckelserörelser och kyrka skall lyftas fram. Den skall inte primärt förknippas med ”Läran om Gud” utan förknippas med akademin. Akademisk utbildning och papper och betyg kan ju inte ha kyrkostämpel på sig? Eller? Hur kan det se ut i ett pluralistiskt mångkulturellt samhälle?

Volvo är ett känt varumärke. Volvo PV var en underavdelning. Volvo lastvagnar en annan. Volvo Marin en tredje. Volvo höll samman varumärket. Nu styrs delar av namnet från Kina. Tiden ändras. Teologin ”Läran om Gud” håller inte samman pastorsutbildningen. Det är det akademiska begreppet Högskolan, den i Stockholm, som håller ihop väckelserörelsen utbildning. Eller dess rester?

Men än avser ju kyrkostyrelsen att dess akademiska Högskola skall ha en teologlinje. Men ingen klimatutbildning, för den bedriver staten. Annars kunde ju staten driva teologin också. Så är det ju för den svenska kyrkan….Som sedan adderar en särskild prästutbildning. Inte så dumt egentligen.

LGB

 

Kraft och verkan av bön. Bön om beskydd.

Bönens kraft

Jakobs brev 5;

”13 Får någon av er lida skall han be; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer. 14Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. 15Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. 16 Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade.

Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan.”

Clas Göran Bergstrand skriver följande uppmaning:

-Beskyddet för landet måste förstärkas och därför uppmanar Sverigebönen alla som tror på bönens kraft, att till och med 9 maj be för Sverige i tio minuter varje dag. Be i cellgrupper, i hemmen och i varje gudstjänst.

”Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.” Jak. 5:16b”

Min Gud och andras gudar…Kan det vara så? Finns det fler Gud än en? Del 1 av 3.

Vem är Gud? Frågan är inte enkel att besvara och vetenskapligt väl bildade personer och institutioner har ägnat årtusenden för att studera och tänka kring detta. Vem är då Gud för mig?

För mig har Gud uppenbarat sig i Bibeln och genom sin Son Jesus. Här kan jag se och ta till mig vem Gud är och hur han tänker och vad han vill med oss och med mig.

I påsktid jagas vi av påskfjädrar godis, ägg och sill som via reklam och matvarukedjor ökar vår konsumtion. Att Gud genom det vi kallar påsk skapade en väg för mig till honom för just min skull, ja det kommer liksom i skymundan. I Sverige känns det så. I Rom invid Kolloseum där många Jesu lärjungar hånats, piskats, torterats och dödats firade i år otroligt mycket folk en gripande påskmässa om Kristi lidande. De flesta svenskar i vår huvudstad gjorde nog annat.

Illdådet i Stockholm

Vi har under april  upplevt ett illdåd där en enskild person lyckades mörda fyra personer och skada ett tiotal flanörer mitt i Stockholms city.

Obegripligt hemska scener av död och smärta skapades på bara ett par sekunder. En terrorhandling utförd med specifika syften eller var det ett dåd av en så kallad galning?

Polisutredningen beräknas pågå under lång tid, men gärning och metod vittnar om en aktivitet enligt de intentioner som den islamska staten förordat. Billig och enkel metodik där enskilda personer kan åstadkomma mycket död och lidande.

Enligt uppgifter hade lastbilsmördaren i Stockholm kontakt med och inspirerats av IS. Det rör sig då om massmord med specifika syften kopplade till IS mål. De handlar om förverkligande av de man anser sig stå för; en ren tolkning av koranen och islam. En strikt tillämpning av islams lag och utveckling av ett gränslöst islamskt rike; kalifatet.

Media har fyllts av inslag kring illdådet och den till synes enskilde utövaren. Vem är han? Han var i mosken innan dådet. Han besökte en sk radikal stockholmsmoske…. Allt det har skildrats. Men väldigt få analyser har visat på den teologiska grunden för hans massmord.

  • DN skriver så här om IS, mördarens inspirations källa enligt egen utsaga.
  • ”IS, Islamiska staten, är en militant terrorgruppering som kämpar för att införa en extrem form av islam, med våld om så behövs. IS har invaderat landområden i Syrien och Irak, gjort sig skyldiga till brutala människorättsbrott och rekryterat anhängare från hela världen i sin krigföring. De har en ”armé” på uppskattningsvis 80.000 man i Syrien och Irak. De områden de erövrat kallar de för ett ”kalifat”, ett rike styrt enligt Guds (Allahs) principer som leds av Guds ställföreträdare, kalifen. Islamiska statens kalif är den 45-årige irakiern Abu Bakr al-Bagdadi, en hemlighetsfull man som mycket sällan visar sig offentligt.”

Vidare skriver DN

”Islamiska staten företräder en extrem variant av sunniislam. Inom islam finns en skiljelinje mellan sunniter och shiiter. Skillnaden består – mycket kortfattat – i vem som ska räknas som profeten Muhammeds efterträdare och vilka som ska vara hans uttolkare (imamer).

IS företräder en riktning som förespråkar en återgång till de lagar och traditioner som rådde vid tiden för Muhammeds död på 600-talet. Trosriktningen kallas wahhabism eller salafism och är inte helt ovanlig inom islam. Men det som särskiljer IS och al-Qaida och liknande terrorgrupperingar är att de vill införa de gamla traditionerna med våld och att de anser sig ha rätt att döda alla som inte följer deras lära.”

Utifrån ovanstående underlag kan man ju klart se att IS är en slags missionsorganisation med teologiska syften. Den representerar en väldigt liten del av muslimsk religion och dödar såväl andra muslimer som kristna med lika stort engagemang och blodtörst.

Den häktade lastbilsmördaren i Stockholm ville byta ut rättens förordnade stjärnadvokat med en advokat med muslimsk tro av samma art som han själv och IS har. De  blir därmed en slags signatur på att denne man såg sin roll som en slags missionär för sin tro.

Så här reder Svenska Dagbladet ut en av motivbilderna:

– ”Så tänker en självmordsbombare;”

Att använda sitt eget liv som vapen i självmordsuppdrag är en tämligen ny företeelse inom islam. Självmordsbombare, eller martyrer som man kallar sig själva, uppträdde för första gången i inbördeskrigets Libanon 1983.

Martyrerna” har en dualistisk världsbild, där världen är indelad i ont och gott. Själva ser de sig som Guds krigare för en god sak, konstaterar islamologen Jan Hjärpe i Lund. Han pekar på den pakistanska sociologen Nasra Hassans forskning bland palestinska självmordskandidater – eller ”martyrer” som de själva ser sig eftersom självmord är absolut förbjudet inom islam.
– Som martyrer får de gå direkt till paradiset, de kan komma nära profeten och be förböner för sina anhöriga.

Islamologen Philip Halldén har studerat värvningsförsök av ”martyrer” på islamistiska hemsidor. Han har hittat en filmsekvens där en frivillig är på väg att dö. Strax före dödsögonblicket lyses mannens ansikte upp av ett leende. ”Nu går han in i paradiset”, förkunnar speakern.
Professor Jan Hjärpe tror dock inte att längtan till paradiset är främsta drivkraften bakom terrordåden utan snarare hämnden och viljan att bli respekterad.
– Se på Hizbollah i Libanon. I dag har de upphört med sådana aktioner och blivit en del av Libanons politiska etablissemang. Det visar att den strategi man borde ha för att få ett slut på attentaten är att låta folk inge respekt på andra sätt än genom dåden, säger Hjärpe.

Hur ser ”martyrernas” föreställning om paradiset ut?
Jan Hjärpe menar att betydelsen av de sexuella metaforerna är starkt överdrivna – som att män som offrar sig skulle få förlusta sig med 72 jungfrur i paradiset.
– Ser vi till paradisskildringarna i haditherna (nedteckningarna om profetens liv) är poängen att det inte går att göra sig en föreställning om paradiset. Där sägs att ett enda träd är så stort att om en snabb ryttare rider i hundra år befinner han sig fortfarande i skuggan av samma träd.”

Svensk teologisk bild

I delar av den svenska kristenheten finns en tvetydig bild av Gud i förhållande till Jesus och Bibeln. I den postmoderna samhällstraditionen fungerar Kristus som ”den enda vägen” mycket provocerande så det liberala prästerskapet gör sitt yttersta för att gå runt Jesus.

För en tid sedan i samband med att en person i Svenska kyrkans ledning ogillade torgförande av kors uppstod en rad meningsutbyten om Jesus och hans monopol kopplat till begreppen ”Abrahamitisk religion” En av rösterna i den debatten var biskopen i Skara Åke Bonnier. Så här skrev han själv i Dagen:

Åke Bonnier Biskop i Skara

Vi bekänner att han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet, det vill säga han var Guds son. Han avrättades av den lokala romerska myndigheten genom det vanliga tortyr- och avrättningsredskapet med korslagda träbjälkar. Vår tro är att han de facto uppstod från de döda och att han i dag genom enheten med Gud är närvarande mitt ibland oss.

På detta sätt kan man ytterst förenklat beskriva den kristna trons centrum. Detta är vår bekännelse eller åtminstone en del av den.

  • Men den intressanta grundfrågan är om det är nödvändigt att denna tro och övertygelse­ har monopol på sanningen? Kan det vara så att Gud också möter på andra sätt i andra religioner eller utesluter en kristen tro detta?

Vidare anför Bonnier:

”Det är naturligtvis lätt att citera bibelord som talar om att Jesus är ”vägen, sanningen och livet” och som fortsätter med påståendet att ingen kommer till Fadern utom genom honom.

Johannes 14;6 väggdekoration Södertullskyrkan Uddevalla

Om man menar att inkarnationen, såsom de kristna förstår den, utesluter alla andra vägar till Gud betyder det att Kyrkan har en stor och nästan omöjlig uppgift att undervisa och omvända så många som möjligt till den enda sanna läran och därmed den enda sanna gudsrelationen.

Om inte människor kommer till tro på Jesus Kristus måste ju rimligen detta leda till någon form av konsekvens för den som inte tror. Det handlar om eviga straff av något slag som kan, men inte nödvändigtvis måste, innebära ett evigt lidande­.

Om det nu är så måste rimligen alla muslimer leva i förvillelse och egentligen inte i någon gudsrelation eftersom Gud då inte kan vara såsom Koranen beskriver Gud. Likaledes måste alla judar ha fel även om vi som kristna delar Gamla testamentet med dem.

Om nu både judar och muslimer har fel borde detta leda till någon form av konsekvens för dem som påverkar livet efter detta. I vilket fall utgår det förda resonemanget från att Gud antingen alltid varit kristen eller att Gud så att säga konverterade under ”resans gång”.

Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.

Biskopens  och bibeln

I Johannes 14:6 säger Jesus:

Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

I Sveriges radio mitt nder årets påskfirande  återupprepade biskopen i Skara sin åsikt: Jag kan inte hävda att min sanning är den enda sanningen. Att Jesus är den enda vägen till Gud. Att jag har rätt och Du har fel som har en annan åsikt.

Vad är det då biskopen egentligen säger?

  • Jesus själv säger:Ingen kommer till Fadern utom …osv. Jesus säger också han är vägen (bestämd form singularis osv)
  • Det biskopen säger är att det Jesus säger är inte korrekt. Biskopen har ett annorlunda budskap än Jesus men med vissa likheter men med avgörande skillnader.

När vi kristna talar om Bibeln som Guds ord måste vi försöka förstå vad som menas med detta. Menar vi att varje ord är Guds ord, och därmed ett uttryck för vad Gud vill? Vi kan då fråga oss om varje handling som återfinns i Bibeln ett uttryck för Guds vilja, även de massmord på människor, inklusive kvinnor och barn, som beskrivs?”

Så långt Åke Bonnier i Skara.

  • Av frukten känner man trädet

Det finns ett samband mellan det som finns i djupet av hjärtat. Det som är drivkraften i människans inre. Ett träd som inte sköts ger dålig smak. En frukt bär med sig spåren av möda och grundläggande omsorg.

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan de krafter som den bibliske Guden och Jesus har och ger och de krafter som skapar död, elände, smärta, sorg och trasighet antingen det är i Stockholms city eller Nordkorea, Syrien eller Saudi, Iran eller mord av kristna i Egyptiska kyrkor som åter ägde rum härom dagen. Och nu ytterligare mord i islams namn i Paris centrum. Är det Gud som inspirerar eller är drivkraften från annan gud än Judars och kristnas`

Så frågan är: har vi samme Gud? Vi som är kristna och judar har ju bevisligen det. Jesus bad till Fadern dvs den Gud som han som Jude trodde på, var en del av och som Skrifterna stod för. Men den tredje religionen inom ramen för det som kallas abrahamitisk religion… Knappast..i alla fall inte med bibliskt stöd.

Över 45 döda i attack av Islamska staten på gudstjänstfirande kristna i Egypten

 

 

 

 

 

 

LGB

Så gick vi runt och hamnade på ruta noll. Om klassisk baptism, en fri kyrka, frihet att predika och formella avtal om begränsningar av biblisk förkunnelse. Del 1 av 2.

Bakgrund

Nedanstående tankar har skrivits ned av en västsvensk baptist i mogen ålder. Aktiv tidigare inom baptistsamfundet och i den  lokala församlingen. Drivande och engagerad i det ekumeniska arbetet inte minst avseende gemenskap och integration med missionsförbundet. Glad för att förutsättning tillskapats för en gemensam kyrka och missionsorganisation ja ett riktigt ”missionsförbund”

När jag nu följer det som blev Equmeniakyrkan händer det något jag inte känner igen. Läran, teologin, yttringar och strukturer förändras till något som jag och flera med mig inte anat.

Nedanstående tankar kommer från dokumentation och noteringar avseende det planerade samverkansarbetet i avtalsform med Svenska kyrkan. När jag läst igenom det jag kunde finna och tyda, upptäckte jag en oväntad likhet mellan de västsvenska baptistpredikanternas förutsättningar vid början av 1900 talet och den  nya ”egna” baptistiska kyrkans förhållningssätt. Det finns en rätt tydlig tendens till att man verkar ha integrerat fd. Statskyrkans syn på vededöpare från 1860-talet…Märkligt….

Så här uppfattar jag det hela. Hoppas innerligt att jag har fel…..

Enkel anspråkslös historisk koll i backspegel

Det kan finnas en religionshistorisk koppling mellan traditioner och yttringar men det är inte obekant att statsmakten förr i tiden gärna kontrollerade ”kristnadet” på samma sätt som muslimer idag inordnas i det som kallas muslimska länder. Gustav Vasa var ju ett tydligt exempel på lutherskt religionsimperialism.1593 samordnades kyrkan med det som Sv Kyrkan än idag kallar den ”kristna staten” Sambandet fanns kvar formellt fram till år 2000. Historiker och teologer har troligen olika åsikter om detta men man kan med lätthet konstatera att religionen spelade en roll i  olika krig i Europa och därför skapat hemska minnen från en historia som ingen kristen kan försvara.

När frikyrkan etablerades i Sverige vid mitten av 1800 talet uppstod en spänning mellan den Lutherska kyrkan och därmed staten som myndighet och de troende som av olika skäl inte följde den statliga kyrkans tro och traditioner.

Från  tiden för frikyrklighetens genombrott i Sverige har det tills nutid skett oerhört mycket positivt för enskilda och för församlingars möjligheter att verka. Historien bör dock finnas med som en slags historisk referens då samhällsutvecklingen och värderingar förändras över tid.Så här nedan kommer några få tidsglimtar som referens till vad som sker idag ifråga om möjlighet att förkunna inom ramen för kyrkans regelverk.

F.O. Nilsson och baptismen i Sverige

”Den 21 september 1848 döptes Nilssons hustru, hans två bröder och ett par andra personer av den danske baptistpredikanten A.P. Förster vid Vallersvik. Samma kväll bildades Sveriges baptistförsamling i Borekulla-stugan i Landa socken strax norr om Frillesås samhälle.

Den 4 juli 1851 lämnade Nilsson Sverige, efter att ha blivit dömd till landsförvisning på grund av sin förkunnelse. Han reste först till Köpenhamn, sedan till Hamburg och därifrån vidare till Evangeliska Alliansens möte i London, den 20 augusti till 3 september.

Nilsson utsågs snart till pastor för baptistförsamlingen i Köpenhamn. I denna egenskap döpte, han den 23 juli 1852, prästen Anders Wiberg i Östersjön. Våren 1853 avgick han som pastor i Köpenhamn. Innan dess besökte han Sverige och förrättade den första frikyrkliga vigseln i landet. Polisen dök upp och fick honom att ge sitt hedersord på att lämna Sverige snarast.”

En tro som kostade på

Baptisternas tro på frihet och syn på församling dop nattvard mm gav upphov till reaktioner från stat och kyrka och myndigheternas gemensamma maktmedel användes.

Den pensionerade baptistpastorn Lennarth Nilsson i Helsingborg uttryckte sin syn på vad som skedde för människor i hans släktträd. Så här skrev Nilsson i tidningen Sändaren:

Lennarth Nilsson Helsingborg

”Fem unga flickor blev 1858 dömda för sakramentsbrott och fick sitta i Wexjö cellfängelse under 14 dagar på vatten och bröd eftersom de hade följt sin övertygelse och låtit ”sig omdöpas och jämväl genom obehöriga personer anammat den heliga nattvarden”.

Två av dessa — systrarna Maria och Benedikta Jonasdotter — var fastrar till min mormor. Jag är otroligt stolt över Maria och Benedikta och alla dem som trots kraftigt motstånd från kyrka och stat 1857 bildade Issjöa Baptistförsamling, vilken så småningom också blev min andliga miljö att växa upp i och hämta tro och goda värderingar ur.

Tack vare dessa pionjärer skapades möjlighet i vårt land att kunna följa vår övertygelse utan att behöva sitta fängslade eller tvingas betala böter.

Jag kan inte förstå att vi 150 år senare skulle stå med vårt baptistiska arv nervöst gömt bakom ryggen, be om ursäkt för att vi har velat hörsamma människors andliga längtan och ge Svenska kyrkan ensam tolkningsrätt på vad som är ”godkänt” dop bara för att vi ska få vara med och spela i en högre (?) ämbetsdivision.

Kan det vara så att Svenska kyrkan i praktiken står och stampar på samma ställe vad gäller synen på ämbete och sakramentsförvaltning som 1858?

Det kanske istället skulle vara läge att Svenska kyrkan bad baptisterna om förlåtelse för den rabiata förföljelse som skedde under denna tid?” (Lennarth Nilsson)

Vad mötte de första baptisterna? Glimtar om några baptistpastorer i västsverige som riskerade livet för sin tro och övertygelse. (Källa Bohusläns skärgårdsmission)

  • ”Lille Nilsson” pastor och evangelist

(Lyssna gärna på balladen om Lille Nilsson av Bengt Johansson https://www.youtube.com/watch?v=8tRng2XHOnA )

LilleNILSSONJPGjpg

  Nilsson kallad Lille (ibland Lelle) baptistprofil i Bohuslän  på uppdrag med sitt tjänstefordon. Uppretade kustbor försökte mörda med yxhugg mot huvudet.

Baptisterna i väst samlade in medel för att skaffa en båt så att Skärgårdsmissionens predikanter lättare och snabbare skulle kunna besöka öar och samhällen längs Bohuskusten. Bygdens folk sänkte båten. Vid olika tillfällen utsattes predikanten för hot och våld. Med Guds nåd klarade man sig, Nilsson höll på att få sitt huvud krossat av yxhugg. Blev också  utsatt för stenkastning. Man kastade in stora stenar genom baptistkapellens fönster.

Efter att ha varit utsatt en tid blev Nilsson  nog rätt skakad så han gick till fots den långa vägen från Klädesholmen in till Uddevalla och pastor Länsberg för samtal. Pastor Länsberg  var en ledare och ”motor”inom Bohusläns skärgårdsmission. Han uppmanade dock sin bekymrade kollega att genast gå tillbaka till Klädeseholmen och predika evangeliet om Jesus så att folk får del av frälsningen. Han lär ha sagt till Nilsson: ”Det är fler som fått lida för Kristi skull”.

En idag något märklig syn på arbetsmiljön men också på synen på uppdraget som sådant. Det brådskar att predika…

”Lille” Nilsson, legendarisk evangelist i Bohuslän

Betel Klädesholmen, idag. En församling som verkar än idag och som ”Lille Nilsson” och Otto Länsberg samt A. Wiberg m.fl grundade

 

 

 

 

 

 

Otto Länsberg som ung baptistpredikant

Otto Länsberg, baptistpredikant, evangelist och församlingsgrundare i Bohuslän.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • —   Otto Länsberg hörde kallelsen från Herren att lämna sin pastorstjänst i USA och flyttade till Bohuslän och Uddevalla. Mycket målmedvetet och trosvisst och med små medel blev han verksam inom Bohusläns skärgårdsmission.

Han medverkade till grundande av väldigt många församlingar i Bohuslän liksom till bygge av ett stort antal baptistkyrkor och kapell.

Otto Länsberg utsattes för mordförsök och hot. Vid ett tillfälle när en person beslutat döda ”vederdöparen” och riktat bössan mot pastor Länsberg och tryckte av strejkade bössan och Länsberg fick arbeta vidare.

Intressant länk

http://www.tjsf.org/bera/baptist.pdf

Vad handlade allt om? Varför blev Svenska kyrkan, statskyrkans företrädare och profana myndigheter så upprörda?

Detta inlägg behandlar inte detta historiskt, Utgångsmaterialet är dokument bland annat i protokoll och tidningar (Västsvensk Horisont, Frälsarkransen), årsberättelser från Västsvenska baptistmissionen och Skärgårdsmissionen dvs interna handlingar skrivna av de som verkade vid den tiden. Deras synpunkter kan sammanfattas så här:

  • frihet för var och en att läsa bibeln och följa det som skriften anför och som läsaren uppfattar vara Guds mening.
  • tolkning av bibeln måste ej ske genom ordinerad anställd präst. Delande av nattvard kan ske på annat sätt än via en präst
  • en församling består av troende frälsta och döpta och är inte en geografisk avgränsad befolkning
  • dop sker genom nedsänkning och sker på bekännelse om omvändelse, sinnesändring och tro. Vattenbegjutning av barn på föräldrars och släkts uppdrag ansågs ej vara ett bibliskt dop(troendedop).
  • dopsynen medförde att en del av svenska kyrkans företrädare kallade baptisterna ”vederdöpare” ett slags nedlåtande beteckning
  • arvssyndsbegreppet förkastades. Barn var inga syndare utan Guds gåva.
  • dop av spädbarn för deras ”eviga salighet” förkastades. Barnet tillhör himmelriket.
  • baptisterna kallades ”villolärare”, De förkunnade behovet av frälsning, dvs individuell omvändelse och personligt ställningstagande. Detta gjordes i en kontext där kristna ansågs de vara som ”döpts” som barn, konfirmerats, tagit del av sakramenten och helst vart en del av prästens husförhörsverksamhet. Baptisternas förkunnelse kom då i total opposition till statskyrkans teologi och förkunnelse.
  • baptisterna använde sig inte av begreppet sakrament, Nattvarden var en högtid till åminnelse och transsubstationsläran förkastades
  • Underordningen inom ramen för kyrkans ledning godkändes inte utan skriften ansågs vara ledningen för baptisterna som också kallades ”läsare” (av skriften)

Den Lutherska läran om tro och dop

Den klassiskt lutherska läran stod stabilt de första hundra åren i alla fall. Henric Shartau en kyrklig luthersk väckelsepredikant påverkade kyrkan särkilt i Bohuslän och Halland. Ännu 1950 undrade grannfrun hur mina föräldrar vågade ha sonen odöpt. För” tänk om han dör…..” Lutherskt troende såg en koppling mellan den av föräldrar beställda akten och av vigd präst genomförda och barnets möjlighet till ett evigt liv.
Där fanns den klassiska Lutherska läran i den kyrksamma grannfrun.

Den folkliga uppfattningen i dopfrågan tror jag kommer från läran om arvssynd. Den har varit tydlig inom kyrkan även om den numera är omformulerad och uttrycks på annat sätt. Dop av barn ses som ett sakrament, en nådehandling där Gud agerar oaktat individens ställning och där individen i vuxen ålder tar ställning till ev bekännelse och gemenskap med Gud och erbjudande om frälsningen via Jesus Kristus.

Och åren har gått….

Vi lever i en annan tid nu. Svenska kyrkan är formellt en fri kyrka. Reellt har de politiska partierna dvs den sekulära statens representanter ännu ett stort inflytande över den kyrkan. Tydligt kan man iakttaga hur det kan se ut när en sekulär partistyrelse antar ett kyrkopolitiskt program men innehåll som inte riktigt liknar en klassisk evangelisk läsartradition. (http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/stockholm/dokument/pdf/organisationsnytt/v%2050%202016/Kyrkopolitiskt%20program%20-%20beslutat.pdf )

Att se kyrkan i Sverige som en helhet av Kristi kropp har med åren blivit en viktig drivkraft från såväl frikyrka som statskyrka/svenska kyrkan. Olikheter har kunnat ses som berikande och ekumeniskt arbete har utvecklats på lokal och central nivå. Även om olikheter finns i teologi och tradition har dessa setts som underordnade utifrån helheten; vi är alla ett i Kristus.

Det är ju en otrolig utveckling utifrån det som Lille Nilsson, FO Nilsson och Otto Länsberg mötte när de mötte sina tros syskon runt 1905.

Men har då tron på skriften förändrats? Eller bara människorna? Eller tolkningen av ordet?

Skriften har ju fått nya översättningar och blivit mer tillgänglig i sak men inte har budskapet förändrats. Men praxis eller det kristna livet eller kyrkans/församlingens uttryck har förändrats. Uttrycken måste ju förändras men fråga om bibelns konkreta budskap skall kunna tolkas bort eller negligeras.

En klok teolog berättade att han hört personer som när de ber/läser trosbekännelsen enbart mimar sig igenom de sista styckena i den eftersom man ogillar texten. Den stör den egna uppfattningen om vad bibeln säger om sådant som känns obehagligt för egot.Jag väljer det som passar mig istället för att se efter om Kristus har något att säga om Hans budskap till mig. Postmodernistisk teologi.

Svenska kyrkans ledning är osäker på om att Jesus är den enda vägen till Gud. Samma kyrkan förkastar bibelns budskap om för vilka äktenskap är till för liksom mannens och kvinnas roll för varandra. Equmeniakyrkans ledning är inte lika tydlig men såväl kyrkoledning som handbok bekräftar en äktenskaps syn som Svenska kyrkan. Och man promenerar med stolhet i Pride i dess stöd för hbtq och body/sado maschosism, pisk-och smisksex och polyerotiska förhållande. Märkligt. ( http://www.sandaren.se/nyhet/jenny-dobers-darfor-gar-jag-i-prideparaden)

Som klassisk baptist kan man ju önska sig lite mer av den historiska erfarenheten om att det är Ordet, Bibeln som är mer normerande än DN s , Aftonbladets och mediapersoners värderingar som ibland skiftar mellan månader och kvartal…. Och grunden, vår kristna har de facto djupare rötter i den judiskt kristna erfarenheten.

Nu vill Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan formalisera de ekumeniska teologiska och funktionella sambanden utifrån Kristi kropps tanken. Brustenheten övergår i helhet och fördjupning.

Det är klart föredömligt , önskvärt, bibliskt och glädjande. Det gamla är förgånget och något nytt skall formas.

Överlappande konsensusdialog

Ärkebiskopen använder begreppet överlappande konsensus. Med det avses att uttrycka gemensamt det man är överens om och lämna det an inte blir överens om. Denna modell gör det möjligt för kyrkan att gemensamt uttrycka tro med islams företrädare som tror på en Gud, Islam tor att Jesus funnits och det bejakas även om ”vi kristna” tror på Jesu död och uppståndelse. Modellen ger grund för fördjupad samverkan med andra religioner. En grund för det som kallas religionsdialog. Ur klassisk baptistisk erfarenhet ser det ut som om evangelisation (dvs ambitionen att vinna människor med annan tro) ersatts med bejakande och bekräftelse av andra trosföreställningar med nedtoning av den bibliska missionsbefallningen.

Måhända används likartad teknik i samverkan inom Equmeniakyrkan och i arbetet med samverkansavtal med Svenska kyrkan. I andra delen återkommer jag till detta.

LG

 

 

 

 

150 personer som omvänt sig till Kristus har troendedöpts i baptistisk tradition i S:a Clara kyrka

Inför en fullsatt S:ta Clara kyrka i adventstid berättadee en afghansk man att hans liv tagit en ny vändning. Efter att ha varit i Sverige en tid kom han i kontakt med berättelsen om Jesus och den kristna tron.

– Jesus har lovat ta emot mig, och han kan hjälpa människor i hela världen, sa han och möttes av starka applåder. Tillsammans med 20 andra nyligen omvända valde han att döpa sig.

– De senaste  har tio åren har vi döpt omkring 150 personer som konverterat, främst iranier och afghaner. I procent är muslimer som konverterar den absoluta merparten av dem som vi döper, säger Nils Lidskog, präst i S:ta Clara till tidningen Dagen.

Lånar dopgrav hos frikyrkor

Församlingen tillämpar baptistisk dop av vuxna med nedsänkning i dopgrav. Kyrkan saknar en sådan så därför sker dopen bland annat i Citykyrkan i Stockholm.

– Vi upplever att det finns ett öppet fönster till den här gruppen, än så länge. Vi får döpa och även lärjungeträna de här människorna, säger Nils Lidskog. Han är noga med att påpeka att dop av någon som konverterat inte får ske för snabbt.

– Ibland kan en asylsökande vara stressad och ta till ett halmstrå och hoppas att ett dop ska hjälpa till i processen. Men det är något som vi varnar för. Det kan tvärtom försvåra om man ändrar sina asylskäl, säger Nils Lidskog.

Dopen ökade med 25 procent

Hur många som totalt konverterat till kristendom i Sverige de senaste åren är omöjligt att veta då statistiken av olika skäl inte är tillämpbar. Men dopsiffrorna kan ge en fingervisning. Inom EFK ökade dopen med 25 procent från 2014 till 2015.

– Man kan ana och till och med anta att enskilda har lämnat en religiös övertygelse och sen funnit Kristus och att det kan vara förklaringen till siffrorna.