Kategoriarkiv: Evangelisation

Lausanne-och Manilla- deklarationerna och bibelsyn. Vad är det man tror och vilar på?

Postat av
Svara

Liten bakgrund

Begreppet “Klassisk baptism” och “klassisk kristen tro” är som teologiska begrepp vaga uttryck. Flera av denna bloggs läsare har haft åsikter om beteckningen som mer polemisk och negativ än konkret och vägledande för dess innehåll. Kanske måste man förstå lite om bakgrunden: den kom till i ett skede då Svenska Baptistsamfundet gjorde rätt påtagliga kursändringar utifrån samfundets tidigare teologiska kurs. I många äldre inlägg kan man se bakgrunden och varför beteckningen “klassisk” kom till. Att den idag inte läses enbart av baptister är en verklighet som beror på den förändrade kyrkostrukturen men också på påtagliga ändringar inom utbredning av det som “vetenskapligt” benämns som “liberalteologi”. Denna syns nog mest tydlig inom Svenska kyrkan men utomstående bedömare anser också att  Equmeniakyrkan är den kyrka som gått långt åt det hållet. Det är korrekt till en del men fortfarande finns ett stort antal församlingar och pastorer som nog skulle betecknas som evangelikala med tydliga yttringar från arvet av väckelserörelse och bibeltrohet. Samma situation finns inom Svenska kyrkan med OAS och New Wine som har vissa drag av pingstkarismatiska väckelserörelser.

Teologiska yttringar

Men hur ser då den teologiska grunden ut bakom de olika yttringarna?  Då blir det svårare för en som är vanlig läsare att följa “tänket”. Kanske är det just det som är en del av knuten, Teologin som metodisk specialitet är ju inom akademin ett hantverk som måste vara fritt från kristen tro och bygga på vetenskaplig metod och evident. Här skiljer sig predikantutbildningen markant från Baptisternas gamla “Betelseminariet” eller pingströrelsens bibelskolor eller Livets ords utbildning av predikanter/evangelister. Balansen mellan akademin och tillämpad mission kan skapa frustration med mer eller mindre medvetna begränsningar. Vågar vi förkunna inkarnationen? Uppstod Jesus kropp? Kunde Jesus verkligen uppstå från sin död? Fick den blinde mannen verkligen en syn eller var det en metafor? Fanns det en ark? Ha Moses överhuvud taget funnits?

Fanns Davids stad. Om bibelsyn och verkligheten. Arkeologin som predikant.

Frågan som varje bibelläsare ställer sig är Bibelns substans i förhållande till min egen förmåga att förstå text i sökande efter Gud.

Spåren av den bibliska berättelsen kan ibland överraska:

( http://www.shalom.se/arkeologerna-om-david/ )

Vem vet, den israeliska arkeologin söker med vetenskapliga metoder den bibliska berättelsen och finner vad man söker. Kanske finns arken….. Eller var det en metafor. “David metaforen” slogs sönder när arkeologerna i den hittade Davids palats fanns mynt präglade från den tiden med sigill som verifierade…. Så verkligheten korrigerade metaforen.

Om bibelsyn

I olika blogginlägg i Sändaren och här har representanter återkommit till följande uttryck: “Det handlar om bibelsyn“. Så som icke teolog utan intresserad läsare har jag försökt förstå bibelsyns begreppet kopplat till hur vi kan uppfatta orden idag. Läser man till exempel Equmeniakyrkans teologiska grund ser man en tydlig struktur utarbetad av vetenskapligt utbildade teologer verksamma inom den kyrkan

Det finns olika sätt att förhålla sig till Guds ord och dessa förhållningssätt är grunden för konkreta ställningstaganden till den egna personliga eller kyrkoorienterade analysen om vad som är Guds ord och vilja.

Paulus och Camnerin. Ett av flera exempel..

Konkret visar sig  tolkningsfrågorna inom ett antal olika områden som nog är väl kända. Som tydliga uppenbara exempel kan nämnas: synen på Paulus och Bibelns skrivningar om homosexualitet.( http://www.sandaren.se/nyhet/overtygad-om-att-homosexualitet-inte-ar-synd )Är kyrkoledarens bibelsyn och analys av Paulus ord ok. eller har kyrkoledaren förkastat Paulus

Paulus, förstod han inte vad han skrev och till vilka han riktade sina brev?

Vet ledaren mer om Guds mening än det som Paulus förmedlade, Ett alternativt synsätt än Camnerins som mer liknar ett klassiskt kristet, och som i huvudsak delas av världens kyrkor om än inte i alla delar kan ses här: ( http://www.bibleinfo.com/sv/topics/homosexualitet  )

Finns det flera vägar till Gud?

Med en liberal bibelsyn följer en rad frågor som illustration. Uppfattningen om förhållandet mellan Gud som den ende guden och den muslimska Gudsbilden är en. “Det finns många vägar till Gud” proklamerade Equmeniakyrkans teologi kyrkoledarna genom Sofia Camnerin  i tidningen Sändaren. Detta har redovisat här tidigare. Se följande länk som är Camnerins ursprungsinlägg författat gemensamt med en imam och en rabbin: http://www.sandaren.se/debatt/sofia-camnerin-samma-gud-men-olika-uppfattning)

Michael Grenholm skrev en insändare i Dagen som rätt kortfattat innehåller en annorlunda uppfattning värd att betrakta, ( https://www.dagen.se/debatt/muslimerna-tillber-en-gud-som-inte-finns-1.699325  )

 

Åke Bonnier Biskop Skara

Åke Bonnier, biskop i Skara har värderingar som ligger nära Equmeniakyrkans ledare och utgör ett bra exempel på en liberal teologi: (     https://www.dagen.se/debatt/ake-bonnier-gud-ar-bortom-alla-varldens-religioner-1.702238  )

En mer djupgående kommentar till Bonniers tankar som verkar delas av Camnerin skrevs av “IT pastorn Lars Gunther ordinerad pastor i Equmeniakyrkan. Så här utvecklar han sin syn: (   http://itpastorn.nu/om-fralsning-utanfor-tron-pa-evangeliet/   )

Synen på Jesu under såsom de redovisats i Bibeln har också belysts i denna blogg. Inkarnationen dvs Guds interventering av ett foster i oskulden Marias livmoder. Symbolik eller realitet? (http://www.sandaren.se/debatt/forhastat-pasta-att-vi-tillber-olika-gudar ) “Jesus kallas Guds son, men ingen menar att mannen Gud gjorde kvinnan Maria gravid med sin sperma, utan språket uppfattas självklart figurativt, metaforiskt, symboliskt” (citat av Kazen) Guds avsikt med den egna sonens lidande för vår skull. ( Fritt efter Tomas Kazen )(https://www.dagen.se/debatt/jesu-dod-var-inget-offer-utan-en-avrattning-1.104099)

Jesus och symboliken metaforisk förkunnelse

Tomas Kazen professor vid THS har i olika inlägg bland annat i Sändaren uttryckt sin frustration avseende bristen på teologisk förståelse för Bibelns metaforiska utsagor.

Jayne Svenssungson akademiledamot skrev en artikel om detta:

http://tidskrift.nu/artikel.php?Id=2256

Särskilt värt att notera är följande text från henne:

Det jag vill uppmärksamma med de här olika exemplen är att vi alla befinner oss på en skala där vi någonstans drar en gräns mellan fakta och fiktion, där talet om fiktion, bör understrykas, inte innebär ett ringare sanningsanspråk än talet om att texten skulle representera ett historiskt faktatillstånd. Det intressanta, när man granskar debatten, är att denna gränsdragning är av tämligen kontingent karaktär. Tar vi KG Hammars position som exempel, hör han till dem som tydligt markerat att han personligen inte betraktar vare sig berättelsen om när Jesus går på vattnet eller jungfrufödseln som återgivningar av historiska sakförhållanden. Däremot har han i flera intervjusammanhang understrukit vikten av att inte kompromissa bort uppståndelsen som en historisk händelse som är av avgörande betydelse för den kristna tron.3

Men detta är ingen självskriven gränsdragning. Någon månad efter att debatten i Svenska Dagbladet klingat av utbröt en fortsättningsdebatt i tidningen Sändaren, Missions- och Baptistkyrkornas gemensamma organ. I en artikel som fick vågorna att gå höga inom dessa samfund gick Thomas Kazen, lektor i exegetik vid Teologiska Högskolan och tillika pastor i Missionskyrkan, till attack mot föreställningen att uppståndelsen måste tolkas i historiska, bokstavliga eller fysiska termer, snarare än i visionära termer. I själva verket, argumenterade Kazen, går en sådan föreställning hand i hand med en modern, sekulariserad världsbild, där man på ett självklart sätt utgår från att endast yttre stimuli kan orsaka sanna eller verkliga intryck, vilket innebär att man tvingas hävda att Jesus uppståndelse var fysisk och materiell.4

Vad vill jag då ha sagt med denna exposé över debattdeltagarnas olika positioner på skalan mellan fakta och fiktion beträffande berättelserna om Jesu liv och verk, liksom över den intellektuella osämja dessa skiftande positioner medförde? Låt mig först understryka att mitt ärende här inte är att komma med ytterligare ett förslag till var gränsen mellan fakta och fiktion bör dras i det bibliska material som utgör grund för den kristna tron. Vad jag är intresserad av är snarare att föra upp hela diskussionen ett steg och reflektera över möjligheten att föra ett konstruktivt och substantiellt teologiskt samtaltrots eller kanske till och med i kraft av de tydliga meningsskiljaktligheter som kom i dagen i och med förra vinterns debatt. Jag återkommer alltså här till vad jag inledningsvis beskrev som bristen på teologi i debatten.”

Finns specifika styrande dokument som baptister tillämpar fullt ut ?

I introduktionen på denna blogg finns en kort sammanfattning av hur baptismen i Sverige har sett på och förhållit sig till formella beskrivningar av den kristna  tron.

http://www.klassiskbaptism.se/sida-3.html

Den väl kände baptistpredikanten Billy Graham tog initiativ till en världsomspännande konkretisering av den evangeliska tron som utformades i det som kallas Lausannerörelsen.  Dokumentet antogs i juli 1974 och vid mötet deltog över 2300 kristna från 150 nationer,

Billy Graham, baptistisk världsevangelist tog initiativ till Lausannedeklarationen 1974

Lausannedeklarationen är en evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation, Lausannedeklaration blev grunden för Lausannerörelsen (Lausanne Committee for World Evangelization). Flera kristna samfund och missionsorganisationer har senare antagit Lausannedeklarationen som ideologiskt dokument för sitt eget arbete. Detta på grund av att dokumentet sammanfattar centrala ståndpunkter rörande teologi, evangelisation och mission.

I Sverige valde såväl Bapistsamfundet, Missionsförbundet och Svenska kyrkan att inte att formellt följa med med in i rörelsen och texterna. Dåvarande ÖM, pingströrelsen m.fl. tog ställning för. Det fanns säkert goda och väl utvecklade argument för dessa olika ställningstagande till Lausanne som det inte finns någon anledning alls att ifrågasätta,

Här nedan följer dock en länk kring deklarationen:

Lausannedeklarationen

Manilamanifestet är en evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation, antagen vid en internationell kongress för världsevangelisation i Manila, Filippinerna 1989. Vid mötet deltog över 4 000 kristna från mer än 170 länder.

Kongressen arrangerades av Lausannerörelsen (Lausanne Committee for World Evangelization) och Manilamanifestet är en fortsättning på  Lausannedeklarationen som antogs i juli1974 i Lausanne i Schweiz.

Här nedan en länk till detta manifest som är mer utvecklat och med mer text än det som skrevs ned 1974.

https://web.archive.org/web/20090615171407/http://www.lausanne.org/sv/manila-1989/manila-manifesto.html

Har detta då med frikyrkan att göra och inte bara med Svenska kyrkan?

Vid läsningen av dokumenten ser man snart en mycket stor skillnad mellan den tillämpade kristna teologin som kanske är huvudfåran i vissa kyrkor men som är mindre tydlig i andra eller i lokala församlingar.

Teologiskt tycks det handla det om två motsatta paradigm. Den avgörande frågan kanske blir synen på Bibel och bekännelse. Lite grovt: folkyrkotanken utvecklad i statskyrkan med “alla skall med”, låga trösklar och föräldrar och traditioner avgör om du är kristen eller ej oaktat du tror på Gud eller Guds ord. Mot denna kyrkotanke finns frikyrkan med Frälsningsarmens botbänk eller pingstkarismatiska yttringar och tro. Den historisk-kritiska bibelforskningen har nog varit den avgörande förändringskraften i riktning mot liberal teologi. I många akademiska miljöer odlas teologi som vill bryta upp från klassisk kristendom, och från dessa går ledande teologer både till kyrka och frikyrka. De stora frågorna i svensk kristenhet i dag är därför inte dopfrågan eller synen på församlingen, även om de är viktiga. Det val kyrka och frikyrka står inför är mellan två paradigm, ett i linje med Bibeln och kyrkans bekännelse. Vem är Jesus? Är han Gud som blev människa utan mans medverkan, som blev ett soningsoffer på korset, som fysiskt uppstod från de döda och som nu lever. Och som är närvarande i sin kropp, kyrkan. Eller är han något annat, som modern teologi har skapat? Är den nya jesusbilden reformation eller deformation?

Hur blir det som det blir: Deformation eller reformation

Anders Gerdmar. Teologie doktor. Rektor för statligt oberoende Skandinavisk teologisk högskola

Anders Gerdmar har uttryckt sig så här:

http://www.varldenidag.se/tro-och-liv/deformation-och-reformation-det-teologiska-aret-2013/cbbmlD!u8Hrz4o7lgy9BaM25S2nSg/

Har detta då med frikyrkan att göra och inte bara med Svenska kyrkan? Ja, teologiskt handlar det om två motsatta paradigm och historiskt sett har den avgörande frågan varit synen på Bibel och bekännelse. Den historisk-kritiska bibelforskningen har varit den avgörande förändringskraften i riktning mot liberal teologi. I många akademiska miljöer odlas teologi som vill bryta upp från klassisk kristendom, och från dessa går ledande teologer både till kyrka och frikyrka. De stora frågorna i svensk kristenhet i dag är därför inte dopfrågan eller synen på församlingen, även om de är viktiga. Det val kyrka och frikyrka står inför är mellan två paradigm, ett i linje med Bibeln och kyrkans bekännelse. Vem är Jesus? Är han Gud som blev människa utan mans medverkan, som blev ett soningsoffer på korset, som fysiskt uppstod från de döda och som nu lever. Och som är närvarande i sin kropp, kyrkan. Eller är han något annat, som modern teologi har skapat? Är den nya jesusbilden reformation eller deformation?

Kanske är det en fråga för varje läsare. Eller….?

lg

“Kristen pride?” Med anledning av bl.a. Equmeniakyrkans aktiva deltagande i festivalerna kommer här en bibel fokuserad analys om skeende och motiv. Författare Björn Donobauer

Postat av
Svara

Björn Donobauer är pastorsutbildad bibellärare. Han bor numera utomlands men följer noga utvecklingen av kristen tro i Sverige i kyrkor och samfund. Tidigare var Björn bland annat riksevangelist i Svenska Baptistsamfundet. När han tagit del av kyrkans inställningar, deltagande och argumentation kring deltagande i såväl Stockholm som planerat i Göteborg, skrev han följande blogginlägg. Det är mycket angeläget och Björn har gjort en bibelfokuserad granskning avseende kyrkornas framställningar och svar i förhållande till den Heliga skriften och klassisk kristen tro. Läs hela och sprid gärna innehållet till flera.Här kommer först ingress sedan den viktiga länken.

Björn Donobauer

Kamikaze!

Under andra världskriget blev japanska stridsflygare fruktade för att de inte bara fällde bomber ur alla vinklar utan också valde att bli bomber själva genom att med sina fullastade plan dyka rakt in i de fientliga fartygen med den egna döden som en del av strategin. Plan, pilot och pyroteknisk last blev en hammare med förödande effekt. Banzai!

Jag känner mig något som en sådan kamikaze pilot inför denna blogtext. När jag tidigare har yppat några av dessa åsikter har jag förlorat hundratals ‘vänner’ på sociala medier. Känslan av att vara ‘motvalls’ är stark. Och naturligtvis frågar jag mig vad jag vinner på att inte flyta med strömmen. Jag får ju bara s k skit för mina ståndpunkter. Jag kanske inte vinner något alls. Troligen påverkar mina ord inte mer än en handfull människors tillfälliga uppmärksamhet. Sådan är den nutida tankevärlden. Om jag nu inte anser att det jag gör ger mig något utom fler bekymmer, varför gör jag det? Borde jag inte vara mer aktsam om mitt skinn, mitt tveksamma anseende, mina övertygelser än att låta dem löpa gatlopp? Som alla andra människor söker jag med ljus och lykta efter svaret: vem kan man lita på?

Jag har med absolut övertygelse modet att säga att jag har funnit en sådan.  Det räcker för mig om jag får Hans erkännande för att jag ställer mig upp och höjer min röst. Får jag det inte, måste jag ändå göra det för min egen skull. Om jag skulle tiga skulle en eld i mig förtära mig inifrån.

För att försvara ‘Pride’ och fortsätta att låtsas att det är en ‘kristen’ dygd att göra det måste man göra följande åverkan på det som är all kristen tros  fundament.

 

BIFOGAD LÄNK SOM PRESENTERAS MED FÖRFATTARENS TILLSTÅND

Den och fler inlägg av Björn går att läsa på hans blogg.

http://teddydonobauer.blogspot.com/

 

L G Berg

Har Equmeniakyrkan kanske gått på grund? Har besättningen lämnat sina uppdrag? Flyter allt med vinden? Vem håller kursen?

Postat av
Svara
  1. Bakgrund

Vi har följt ovanliga händelser och aktiviteter inom Equmeniakyrkan. Den kyrka som övertog Baptistsamfundets organisation och uppdrag.

Enligt min bedömning sker en stark förändring av kyrkans tro och praktik. Det som tidigare var en rätt klassisk kristen frikyrklig förkunnelse och tradition förändras i en allt högre hastighet.

Det känns såväl viktigt som olustigt att följa förändringarna. Den överskuggande känslan är sorg. Hur har det kunnat bli som det är? Det rör sig om en process där det snart inte är möjligt att med personlig övertygelse framgent tillhöra den gemenskapen. Kyrkan rör sig allt snabbare från kyrkans centrum mot det som ofta betecknas som politiskt korrekta värderingar, Samtidigt minskar beklagligt antalet medlemmar i kyrkan. Skälen är givetvis de samma som tydligt påverkat vissa äldre samfund och Svenska kyrkan, den politiskt styrda.

THS är Equmeniakyrkans organ för pastorsutbildning. För en evangelisk kyrka den allra viktigaste stödfunktionen för församlingar och enskilda människor. THS har ju olika funktioner och vill bredda sin akademiska teologiska position.

Här på Klassisk baptism har vi lyft fram lite knepiga åsikter från ledande teologer på THS avseende olika delar av evangeliet och tolkning av Guds ord.

Nästan som vid en kyrklig “uppdrag granskning” har rätt överraskande uppgifter kommit fram om det pedagogiska upplägget och val av kompetenser för utbildning av framtidens evangelister herdar och själavårdare. Här redovisas öppet det en läsare kan iakttaga,

2.  Hög kompetens på professorssnivå

I tidigare inlägg har tankar värderingar och texter lyfts fram som förts fram av Tomas Kazen. En del av Kazens budskap kan uppfattas som lite knepiga och de har också varit föremål för olika dialoger. Förutom Tomas Kazen som verksam professor vid THS finns ytterligare en intressant anställd pastorsutbildare:

http://www.ths.se/susanne-wigorts-yngvesson

3.  THS Professor med gedigen meritlista

I ovanstående länk från THS personalredovisning finns professor Susanne Wigorts Yngvesson. “Hens” område som bland annat ämnesföreträdare redovisas här:

Professor i etik
Ämnesföreträdare i systematisk och historisk teologi med missionsvetenskap
Min pågående forskning rör i huvudsak två fält; dels etiska, filosofiska och teologiska aspekter av övervakning, dels rättighetsorienterade frågor om medieetik och religionsfrihet/samvetsfrihet. Fyra mindre spår är sexualetik i relation till förståelser av makt; film och teologi; teologi och teknologi samt teologiska analyser av psalmtexter.

Hösten 2006 började jag som lektor vid THS och är sedan våren 2018 professor i etik med systematisk teologi och mänskliga rättigheter. Min undervisning bedrivs dels inom Systematisk teologi, dels inom filosofiskt orienterade ämnen inom Mänskliga rättigheter.

 

4.  THS professorn i intervju i Aftonbladet

”Tvåsamhet kan vara osunt”

Susanne Wigorts Yngvesson ifrågasätter varför “otrohet” bara kopplas till kroppen

– Att en kvinna har en relation utanför sin tvåsamhet uppfattas nog som ett större brott, säger Susanne Wigorts Yngvesson.
FOTO: PONTUS ORRE
– Att en kvinna har en relation utanför sin tvåsamhet uppfattas nog som ett större brott, säger Susanne Wigorts Yngvesson.

Tvåsamhet kan vara osunt – särskilt för kvinnor.

Det menar teologen Susanne Wigorts Yngvesson.

Hon tror att vissa av oss skulle må bättre av att leva med flera partners.

Susanne Wigorts Yngvesson.
FOTO: PONTUS ORRE

Evig trohet. Det är vad vi lovar varandra när vi gifter oss. Men teologen och etikforskaren Susanne Wigorts Yngvesson har ibland känt sig obekväm med det löftet. I boken “F-ordet” undersöker hon nu varför – och ifrågasätter att ”otrohet” främst handlar om fysiska relationer.

– Jag vill inte döma ut tvåsamheten helt, men det tål att funderas på om vi egentligen drivs av motiv att härska över den andres kropp, säger hon.

Att kroppslig trohet är en av samhällets starkaste normer har flera orsaker, enligt Susanne Wigorts Yngvesson. Traditionellt har äktenskapet varit ett sätt för mannen att härska över kvinnans kropp, säger hon.

– I bibeln ser man det till och med språkligt – ordet för kvinna och hustru är detsamma i den gamla hebreiskan och i den antika grekiskan.

Vill väcka frågan

Trots att vi numera lever långt mer jämställda så bär vi med oss samma gamla värderingar, enligt Susanne Wigorts Yngvesson. Att ha många relationer gör honom till erövrare – henne till en slampa.

– Att en kvinna har en relation utanför sin tvåsamhet uppfattas nog som ett större brott, säger hon.

Men Susanne Wigorts Yngvesson tycker att både män och kvinnor skulle vinna på att fundera kring ”otrohet”. Varför är det bara kroppsliga relationer som räknas? Varför är det så viktigt för oss att leva just två?

– Det finns väldigt starka värderingar i samhället i stort om tvåsamhet, och ännu starkare inom kyrkan. Men jag vill väcka frågan. Varför är det så oerhört känsligt om ens partner har en sexuell relation med någon annan, undrar hon.

 Flera partners

Susanne Wigorts Yngvesson tror att många skulle må bättre om de levde med flera partners samtidigt. Många gånger har hon tagit upp frågan bland sina vänner – som ofta blivit provocerade.

– Men när jag talar om polyamorösa förhållanden menar jag inte att allmänt ligga runt, utan om långvariga relationer, där man visar trohet mot flera, säger hon.

Det är naturligt att sexualiteten i ett långt förhållande kan öka och minska. Men det behöver inte vara ett skäl för att bryta upp, tycker Susanne Wigorts Yngvesson.

– Att man skulle ha ytterligare en relation skulle ju inte betyda att kärleken i äktenskapet är slut. Kärleken funferar ju inte så inom andra områden. Om vi har ett barn och får ett till så älskar vi ju inte det första mindre. Det är bara att kärleken tar sig olika uttryck, resonerar hon.

Tvåsamhet är sund så länge båda vill det, tycker hon, och om man inte tänker tankar som ”din kropp är min”.

– Då handlar det om något annat, vi känner oss otrygga och litar kanske inte på den andres kärlek.

Tillit och hänsyn

Men det finns många svårigheter också med polyamorösa förhållanden, enligt Susanne Wigorts Yngvesson. Dels praktiska, eftersom samhället förutsätter tvåsamhet. Hur gör man till exempel när man blir bjuden till en fest, med sin respektive?

– Tar man med sig alla? säger hon och skrattar.

Men framförallt handlar det om tillit och hänsyn, att man vågar vara öppna med varandra. I en polyamorös relation blir det troligen mindre smussel och lögner, enligt Susanne Wigorts Yngvesson. Hur är det då med svartsjukan?

– Ja, den försvinner inte. Men den kan ju vara stark också i en tvåsam relation, bara genom en blick eller felaktig rörelse.

Hon har inga lösningar, men vill problematisera det vi så sällan ifrågasätter – det fysiskt trogna parlivet.

– För vi säger att det är något självklart. Men samtidigt handlar vi inte som att de

5. Sammanfattande tankar

Ovan redovisas kort lite avtryck av några personer som seriöst arbetar med utbildning av vår kyrkas pastorer.

Equmeniakyrkan är starkt centraliserad. Pastorer och diakoner vigs in i  “ämbetesuppdrag” via kyrkan centralt. Det kan ses som en form av någon slags varudeklaration. En pastor från THS har en akademisk utbildning på kandidatnivå, plus ytterligare pastoral tilläggsutbildning. Utbildningens form liknar den som varit Svenska kyrkans ända sedan statskyrkotiden.

I den akademiska miljön skall det utbildas evangelister, lärare, profeter, förkunnare och själavårdare. I dessa uppdrag finns ofta rollen som “församlingsföreståndare”.

Uttrycker ovanstående ledande befattningar Equmeniakyrkans vilja till utveckling av det evangeliska arbetet? Eller är det normbrytande social interaktion som skall ske i kyrkans församlingar?

I fråga om den professor som yttrar sig i en AB text är det uppenbart så att de uttalanden och värderingar som AB återger (om de är korrekt återgivna i Aftonbladet) står i direkt motsatsförhållande till kyrkans formella tro och bekännelse.  Equmeniakyrkan har aldrig inte uttalat det som den anställde utbildaren anför avseende fördelar med seriösa polyerotiska förhållanden eller synen på utvidgning av par relationer. Däremot har ju kyrkan de facto såväl

  • aktivt deltagit i Pride festivaler
  • ekonomiskt av medlemmars kollektmedel till evangelisk arbete,  sponsrat Pride i Stockholm 2017

6. Styr Equmeniakyrkans styrelse?

Susanne Rodmar, kyrkostyrelsens ordförande. Leder Equmenia kyrkan

Skulle en ny kyrka eller evangelisk sammanslutning starta och den nya kyrkan vill ha goda ledare, kanske vill man då skapa en predikant utbildning.Troligen skulle denna läggas upp utifrån styrelsens vilja. Så styr normalt alla ideella organisationer.  I en genomförande fas sker rekrytering utifrån dels kompetens, dels lämplighet.

Om en styrelse eller ledning har en annan syn på etiken än etikprofessorn, pastorsutbildaren och ämnesföreträdaren i systematisk och historisk teologi och missionsvetenskap så borde det finnas synnerliga skäl till prövning. Arbetsrätten ger arbetsgivare (styrelsen) möjligheter om utförande av den anställdes uppgifter inte stämmer med uppdraget.

Antingen tycker kyrkostyrelsen och kyrkoledningen att professorn och ämnesansvarige företräder kyrkans utbildning av framtida predikanter med rätt budskap.

Eller så vill man inte kolla detta eller så struntar man i de specifika åsikter som återges i tidningen.Om det är så är styrelsens ställningstagande helt unikt i det världsvida kyrkolandskapet. Ett sådant ställningstagande har då påtagliga likheter med Knutbys egen polysexuella predikant den så kallade “Kristi brud”.  Men jag hoppas och tror faktiskt inte att kyrkostyrelsen tänker så. Nej allt tyder på att man kapitulerat för vetenskap och tidsåldern. Eller…så har styrelsen lagt ned ambitionerna att leda kyrkan.

Jag har mött flera kyrkomedlemmar under den senaste tiden som spontant berättat att man vill säga upp kyrkoavgiften och ångrat på att man ingått i den. Flera har också spontant sagt att man inte vill ekonomiskt stödja kyrkan för att den tappat kursen. Andra har undrat om man kan vara kvar i den egna församlingen med utträda ur Equmeniakyrkan. Spontana uttryck av människor som inte läser denna blogg, men själva sett och hört. Spelar deras tankar någon roll i förhållande till högutbildade akademiker. Enkla änkor i förhållande till professorer och normbrytande vetenskapsmän.

Eller finns vi ombord på ett  fartyg där kaptenen somnat och rorsman sysslar med annat?

Eller….

Bästa vänner i kyrkostyrelsen: Gör något! Se analysera och handla för helhet och läkande.

Lg

 

Tror kristna och muslimer på samma Gud? Claes – Göran Bergstrand ger undervisning. Del 4 av 6.

Postat av
Svara

För ganska precis ett år sedan publicerade vi nedanstående inlägg från pastor Bergstrand. Mot bakgrund av den ytterst aktuella frågan om den muslimska gudabilden är Equmeniakyrkans (Camnerins inlägg i Sändaren 2018) lägger vi ut den igen.

Tror kristna och muslimer på samma Gud?

Claes Göran Bergstrand. Baptistpastor och fd riksevangelist

Denna fråga var främmande och överflödig för både kristna och sekulariserade svenskar för 30-40 år sedan. Man hade ingen större anledning att fundera över en sådan frågeställning. Men i en allt mer krympande värld, och i takt med de många flyktingar som kommer till vårt land av vilka de flesta är muslimer, är det inte ovanligt idag att man tror att det är samma gud som tillbeds i kyrkor och moskéer. Att sekulariserade kristna och icke troende människor kan ha en sådan uppfattning är inte förvånande. Desto allvarligare är det att den verkar utbreda sig bland kristna i allmänhet, och hos pastorer och präster i synnerhet.

Biskopar, präster och pastorer tror att kristna och muslimer har samma Gud

Verkar vara en kyrkoledning som övergett den klassiska tron på den ende Guden som faktiskt inte är identisk med muslimernas Allah

Enligt en nyligen gjord enkät i tidningen Dagen anser nästa hälften av prästerna att ”kristna och muslimer vandrar mot samma Gud”. Flera biskopar, med Ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, inte bar tror så utan argumenterar också flitigt för en sådan troshållning. Dock är det inte bara i Svenska kyrkan man har denna uppfattning. Det finns även frikyrkokristna som menar att muslimer, judar och kristna ber till samma gud utifrån en monoteistisk hållning, övertygelsen att det bara finns en Gud.

De som argumenterar för att man inte tillber samma gud är då monolatrister, sådana som tror att det finns flera gudar. Detta argument verkar bestickande då det antyder att kristna, som tror på Bibelns Gud, som uppenbarar sig i tre personer, (Fadern, Sonen och den helige Anden) dyrkar flera gudar. Det skulle betyda att större delen av svensk kristenhet, som stämmer in i den apostoliska trosbekännelsen, skulle vara avgudadyrkare. Så är det givetvis inte vad gäller just denna fråga! Det är tvärt om så, att Bibelns Gud (hebreiska Elohim= ett pluralord), som är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, är en /enda/ (hebreiska echad = ett pluralord) men verkar i tre likvärdiga, åtskiljda personer. (Se 5 Mos. 6:4; 1 Mos. 2:26; 3:22; Jes. 6:8; Sak. 14:9; Matt. 3:16-17; Joh.1:1-4, 14-18).

Frågan kan tyckas enkel att svara på mot bakgrund av hur det ser ut i länder där islam dominerar och som styrs av muslimska ledare i enlighet med sharialagar. Men när vi möter muslimer här hemma, som (de flesta) anpassar sig efter vårt västerländska, demokratiska samhälle, då kanske svaret inte är så tvärsäkert. Eller? Observera dock att påståendet, att vi tror på samma gud kommer från kristna, aldrig från muslimer. Det är tvärt om så att i muslimska länder, där även kristna använder namnet Allah, förbjuds kristna att använda detta namn på Gud. I Mellanöstern använder både judar och kristna gudsnamnet Allah-al- ́ab (arabiska = Fader Gud), för att skilja sig från hur muslimer använder gudsnamnet.

En bakgrund till islams religion finner vi i Abrahams liv

Den muslimska trosbekännelsen lyder, ”det finns ingen Gud utom Allah, och Muhammed är hans profet”. Allah är ett arabiskt namn på Gud och går tillbaka till förhistorisk tid. Muhammeds förfäder dyrkade många stamgudar (365 stycken!) av vilka en kallades Allah. Det var i denna miljö, där avgudadyrkan förekom, som Abram levde cirka 2 000 år f.Kr. (1 Mos. 11:27-32). Gud kallade ut honom från denna miljö och sände honom till Kanaans land för att bli stamfader för det hebreiska folket vars Gud är Jahve = Herren. Eftersom Jahve är en Gud som verkar genom under gav han ett löfte till Abram att han skulle få en son, men först när han var 100 år. Det kunde hans hustru Sara inte vänta på och bad därför att Abram skulle ta hennes tjänstekvinna Hagar till hustru för att få barn med henne. Herrens ängel gav Hagar löftet att hon skulle föda en son som skulle heta Ismael. ”Han ska vara som en vildåsna. Hans hand ska vara mot alla och allas hand mot honom.” sa ängeln. (1 Mos.16:1-15). Han blir stamfader till arabiska folkgrupper bland vilka islam senare får ett starkt fäste.

Islam som religion började ta form genom Muhammeds predikningar i Arabien i början av 600-talet e.Kr.. Och han valde Allah bland alla förfädernas stamgudar man skulle tillbe som den ende Guden. Vid 40 års ålder fick Muhammed en uppenbarelse i Mecka efter att ha fastat en månad (ramadan). Ärkeängeln Gabriel dikterade ett budskap ord för ord till Muhammed som han skrev ned på arabiska (sura 26:192-199) mellan år 610 – 622. Så kom Koranen till (al-Qurʾān al-Karīm, “den ädla recitationen”) och den var en exakt kopia av Allahs eviga ord i himlen. (sura 43:3). Koranen kan/får inte översättas, den ska bara förklaras av imamerna = prästerna. (sura 56:76-78). En del i Koranen är taget från Bibeln, men islam menar att den är ofullständig och behäftad med fel, därför gavs Koranen till Muhammed som Allahs fullkomliga uppenbarelse.

Stor skillnad hur Gud uppfattas och dyrkas i olika religioner

Då måste vi ställa frågan – hur uppenbarar sig Gud i olika religioner? I läroböcker och uppslagsverk beskrivs kristendom, islam och judendom som bokens religioner, vilket kan vara en legitim orsak till att tro att det är samma gud som dyrkas. Men är det verkligen så? För en pånyttfödd, bibeltroende kristen är tron på Gud inte en religion utan en personlig kärleksrelation genom tron på Jesus som Guds son och Frälsare. Gud och den

kristne har gemenskap genom den helige Ande. I Nya testamentet är Gud en Fader som älskar alla människor och vill rädda dem till evigt liv, men som också ska döma alla på ett rättvist sätt. För juden uppenbarar han sig i Gamla testamentet som Jahve = Herren, den som älskar den rättrogne juden och den som rättvist ska döma alla människor efter hennes gärningar. Det är en kärleksfull relation med Jahve, som uppehålls genom lydnad för Mose lag (Toran) och Gamla testamentets skrifter. För muslimen uppenbara han sig i Koranen som Allah, som älskar den rättrogne muslimen och hatar den otrogne, d.v.s. den som inte är muslim. (sura 16:23). Även om Allah bekänns som den ende guden beskrivs hans väsen med 99 namn. (sura 59:22-24). Att lämna islam eller konvertera kan straffas med döden. Ordet islam betyder underkastelse och varje muslim måste lyda de regler/bud som Allah påbjuder i Koranen. Islam är en lagreligion där begrepp som rättfärdighet, nåd och frälsning inte finns. Muslimen måste räkna med ödet och har ingen garanti att komma till himlen. Det är en avsevärd skillnad i dessa gudsuppenbarelser, särskilt i NT:s och Koranens beskrivning. Det kan omöjligt vara samma Gud som vi möter i dessa skrifter!

Bibelns Gud vill uppenbara sig för varje ärlig människa

När vi vill förstå om kristna och muslimer tror på samma gud måste det sägas något om hur människor upplever den gud man tror på. Här finns stora skillnader. Bibelns Gud är allvetande, känner och älskar varje människa. Han hör och vill svara på dennes ärliga bön om frälsning och hjälp i olika situationer. Många muslimer är besvikna på sin religion idag och söker därför efter något som kan ge dem inre tillfredsställelse. Gud hör naturligtvis även en jude eller en muslim som ber, och Han inte bara hör. Många är vittnesbörden bland muslimer om hur Gud uppenbarar sig genom Jesus i drömmar och syner. Och man upplever frälsning och därmed frid och ett nytt hopp.

Allah tycks inte ha samma öppna öra till alla människor och verkar inte lika villig att svara på deras böner? Han visar sig vara en nyckfull gud. Relationen mellan Allah och människan sker genom att hon håller förbundet, de fem pelarna – Vittnesbördet, Bönerna, Fastan, Allmosorna och Pilgrimsfärden till Mecka. Om människan håller sin del så uppfyller Allah sin del av förbundet.

Bibelns Gud har upprättat ett nådens förbund med människan där hon får ta emot frälsning/evigt liv genom tro på Jesu död och uppståndelse som ett ställföreträdande offer, utan att åberopa egna gärningar. Det är en avsevärd skillnad mellan kristen tro och islamsk tro i detta avseende. Bibelns Gud har sänt sin enfödde Son till världen för att rädda människan. (Joh. 3:16; Apg. 4:11,12). I islam är det en hädelse/synd att bekänna att Allah skulle ha en son. (sura 112:1-4; 17:111). Det finns inget ställföreträdande offer i islam som har sonat människans synd. Detta är det starkaste argumentet för att det inte är samma gud som kristna och muslimer tror på. Bibelns Gud är den som söker människan eftersom hon som syndare inte kan nå till Honom i egen kraft. (1 Mos. 3:9; Luk. 15:1-7). Koranens Allah söker inte efter människan eftersom hon inte är en syndare (hon är endast skapad svag) som behöver frälsas för att komma till himlen. En människa blir muslim genom att födas i en muslims familj (eller konvertera) och fostras till att lyda Allahs bud. Allahs efterföljare ska tro och göra goda gärningar.

Kristnas kallelse är att förkunna evangelium för alla folk

Det blir allt vanligare i kristna sammanhang att tala om Gud som den som är större och är bortom alla religioner och trosuppfattningar. Det går inte att placera in Gud i en box, säger man. Det ligger en viss sanning i det, men om det är en förklaring till att människor möter Gud i alla religioner, och att slutligen alla kommer till himlen, då blir det fel. Det är i den andan som Jackelén antog sitt biskopslöfte ”Gud är större” vid sin installation som Ärkebiskop. Denna bekännelse ligger väldigt nära muslimernas bekännelse av Allah. Om detta är sant är Gud inte rättvis. Då har Han favoriter – de som redan här i livet får möjligheten att smaka Hans frid, glädje och kraft. Men Gud har inga favoriter!

Bibeln och Koranen skiljer sig väsentligt som helig skrift. I Bibeln finner man en historisk kontinuitet som är logisk. Genom att uppenbara sig för historiska människor närmar sig Gud det syndiga människorsläktet för att få tillbaka gemenskapen med dem. Han kallar på Abraham, Isak och Jakob från vilka ett Gudsfolk (Israel) växer fram, och som i förlängningen blir ett jordiskt sköte i den unga judiska flickan Maria som framföder Guds Son, Jesus Kristus. (Mark. 12:26,27; Joh. 4:22; Hebr. 5:8,9). En sådan historisk logik finns inte i Koranen. Visserligen nämns Maria, Jesus och några av profeterna men är då inte överensstämmande med vad Bibeln säger om dem. Man får intrycket av att Koranen tillkommit i ett speciellt syfte, att sätta ramar för ett visst religiöst beteende.

Varför har den självklara utgångspunkten för kristna bekännare genom alla tider, den att Jesus är enda frälsningsvägen genom vilken vi kan få kontakt med den ende sanne Guden (Joh.14:6), blivit så ifrågasatt i vår tid? En stor orsak är den historiskt-kritiska bibelforskningen som i mer än hundra år har sått tvivel på Bibelns historisitet genom att visa på felaktigheter man menar finns i texten. Man säger att Bibeln inte är

Guds ord utan bara innehåller Guds ord. Jesus har inte sagt orden i Joh.14:6, utan det är en efterkonstruktion av hans efterföljare. Därför kan det inte hävdas att Jesus menar vad han sagt eftersom det lagts i hans mun. Alltså kan Gud mycket väl ha andra frälsningsvägar, menar man.
Jesus gav lärjungarna ett uppdrag i missionsbefallningen och den gäller för alla Jesu lärjungar i alla tider. (Matt. 28:16-20). Uppdraget innebär att sprida det goda och glada budskapet om frälsning genom Jesus Kristus, han som är vägen, sanningen och livet, till alla människor oavsett nationalitet, religionstillhörighet eller social status. Den fruktansvärda terror som nu råder i Mellanöstern, som innebär att miljoner människor flyr från sina hem, sker inte av Guds vilja. Det är Satan och hans onda redskap som orsakar detta kaos. Samtidigt tror jag att Gud har en tanke med att muslimer nu kommer till Europa och Sverige. Vi är de mest sekulariserade i världen, och de senaste 30 åren har vi kristna inte gensvarat särskilt mycket på Guds kallelse att sprida evangelium till hela världen. Nu kommer dessa, som vi skulle ha gått till i deras hemländer, till oss och vi kommer inte undan vår kallelse längre. (Apg. 1:8). Låt oss därför med respekt för, och kärlek till alla männsikor leva ut vår kristna tro i ord och handling. Det gäller liv eller död för människor! (1 Joh. 5:11,12).

Claes-Göran Bergstrand. 16-03-24.

Om Camnerin och Equmeniakyrkans unika utspel Del 3 av 6. Hur DAF blev en Volvo. Industriell teologi.

Postat av
Svara

Lekfull jämförelse i allvarligt ämne om en förklädd Gud

Sofia Camnerin har i ett unikt inlägg i Sändren i sin roll som kyrkoledare anfört att judisk tro, islamsk tro och kristen tro vänder sig till samma Gud.

Art juden Jesus talar om sin himmelske Far som Herren Gud gör det ju väldigt enkelt att konstatera att judendom och kristendom relaterar till samma Gud, Jesu himmelske Far.

Logiskt och teologiskt ganska självklart och enkelt för en gammaldags läsare.

Det Camnerin och Equmeniakyrkan nu lär ut är att Islam med hänvisning till kristendomens monoteism har samma Gud som kristendomen. Så här argumenterar Camnerin

“Om någon säger sig tro på Gud är det Gud den tror på. Vi kristna tror ju att det endast finns en Gud. Däremot kan man ha olika relation till denna Gud och olika uppfattningar om Gud”

Resonemanget är spännande då det ytligt sett har en logik. En gud är en Gud. Den som säger sig tro på en gud tror på” Min Gud” dvs i kristnas fall Jesu Fader och Jesus själv.

I Camnerins kontext handlar det om Abrahamiisk religion med monoteistisk grund.

Bahai relaterar också till en gud och har ett ursprung riktat till Abraham, Moses och Jesus.

Utifrån Equmeniakyrkans “nya teologi” (kanske är den inte alls ny?) relaterar således bön i muslimsk och Bahai tradition till Jesus som ju är Gud, den helige Ande och Jesu Fader Herren.

Eftersom Gud är en måste Camnerins logik bygga på att andra “engudsreligioner” tror på samma väsen. Och eftersom den kristna utgångspunkten är en Gud måste alla som säger sig tro på en Gud tro på Jesus och hans Fader. Equmenialedaren dristar sig inte att uppställa en tänkbar teori nämligen den att Imamen som ber till Allah kanske ber till Jesu motståndare, Att den teoretiskt Abrahamitiska tron “muterat” så att Herrens motståndare förklätt sig till Gud. Som en Daf som klätt sig i Volvoskrud. (knepig jämförelse….)

Det finns ju rätt många religioner som har en guds-perspektiv. Om alla dessa är relaterade till Jesu Fader blir hela religionsfrågan minst sagt bökig att förstå.

En byggsten förutom “engud”logiken är kopplingen till att Islam och Bahai relaterar till Abraham. Noterbart är att Bahai och Islam inte bejakar hela Bibeln eller ens hela GT. kristnas och judarnas gemensamma bibel.

Eftersom Islam bekänner relationen till Abraham blir Camnerins tänkande att de har Herren som sin Gud och när de ber, gör de det till Jesu fader, fast på lite annorlunda sätt.

Som “icke teolog” och baptistisk läsare hänger man inte riktig med i den teorin. För att en inriktning relaterar till Abraham betyder det ju inte att man står i Abrahams tro fullt ut? För arvet efter Abraham kan ju förändras.

Allt som betecknas som Gud behöver inte vara Gud. Se föregående inlägg om begreppet “term”. Och sen är nästa begrundsvärda område om Equmeniakyrkan delar sin gudatro med mormoner, Jehovas vittnen  m.fl. andra religioner eller sekter? Eller ser man bara Gudsbilden som identisk och frälsningsläran vid sidan om den Gud som Jesus var?

Teorin och mysteriet om en förklädd Volvo eller var det en förklädd DAF?

Än mer förenklat kan man se det så här:

  • Volvo är en bil med visst kvalitetsrykte. Varumärket har ett högt monetärt värde.

  • Volvo köpte Daf Kallade den Volvo 66 och satte dit nya färger och emblem. Bilen hade låg kvalitet och avvecklades. Det var en Bil och en Volvo på ytan men var det en “riktg” Volvo eller förklädd DAF?

     

    Daf var en bil med tveksamt kvalitetsrykte. Bilen såldes till Volvo

     

  • OO
  • Ordet Bil finns kvar men än ställer sig nog många frågan om det var en Volvo? Om man sätter skylt på bilen blir bilen det skylten säger?
  • Om man sätter ordet Gud på ett väsen som inte är den Gud som är Jesu Fader eller om man relaterar till ett förhållande till Gud som en gång varit, ändrar ju det knappast den djupa tron till något verkligt.
  • Det Camnerin försöker säga kan ju också ses som ett medel för att dölja ett annat faktum. Det finns en annan kraft som vill förringa eller transformera eller förstöra Guds ord och hans församling. Att denna kraft ikläder sig en slags gudalik form och tillber sig förändrar ju inte det faktum att det kanske kan vara så att den som påstår sig ha kontakt med den ende Guden åkallar hans motståndare.

Equmeniakyrkan är ute på tunn is. Eller kommunicerar outgrundligt….

Anders Wiberg, Otto Länsberg, F. O. Nilsson hade troligen haft rätt entydiga begrepp för vad man erfarit av en kyrkoledningen som redovisar sin lära såsom Camnerin gör.

Otto Länsberg, klassisk baptist som villa att alla skulle möta Jesus

Men här och nu verkar det vara OK och till och med överlagt. Kan det vara så att den valda kyrkostyrelsen delar kyrkoledarnas åsikter? Om inte behöver den direkt reagera på budskapet i Sändaren och korrigera kursen.

Akilovs Gud ropade till den gud han tror på när han trodde sig köra in i paradiset och samtidigt döda människor på Kungsgatan i Stockholm. Kan det verkligen vara så att Equmeniakyrkans högsta andliga ledarskap anser att Akilovs gud är densamme som Gud Fader allsmäktig, Jesu Fader. Kan det vara så att bara för att Akilov kallar något han tror på gud är det den samme Guden, samma skapare,samma väsen som gett oss Jesus? Är Akilovs gud vår?  Camnerin skriver: “Som kristna kan vi inte förutsätta något annat än att det finns en Gud. Om någon säger sig tro på Gud är det Gud den tror på. Vi kristna tror ju att det endast finns en Gud.”

Märkligt. Hur hamnade man där?