”Jag har himmelriket med mig”.

Matt 4:17 (jfr. Luk 4:21)
I början av verksamheten var detta Jesu proklamation – Himmelriket är här! Beviset för att det var sant ligger i de tecken Han gör – Han botar sjuka människor, Han helar trasiga (blinda, döva, lytta). Han befriar bundna (driver ut onda andar) och Han glädjer de fattiga (bryter kopplingen mellan synd och armod).

Förutom undervisning och gemenskap med lärjungarna är detta Hans viktigaste arbete – Han visar vilket uttryck himmelriket har, konsekvensen för dess närvaro. Himmelriket som en surdeg är ett bra exempel, Matt 13:33. Himmelriket påverkar hela sin omgivning.

I Matt 10 (jfr Luk 9 och 10) sänder Jesus iväg lärjungarna så att de ska få prova på vad som senare skall bli deras huvuduppdrag. De vittnar, dvs säger samma sak som Jesus, och tecknen följer dom. När sedan Jesus är i begrepp att lämna jorden och därmed lärjungarna, förnyar han sändningen. Mark 16:15 – 18 är den starkaste och tydligaste texten, men den finns också i de andra evangelierna + i Apostlagärningarna. När sedan Anden har kommit över dom på pingstdagen, börjar uppdraget. Apostlagärningarna är vittnesbörden om hur det gick och breven är den uppföljande undervisningen, för att uppdraget inte skulle stanna av när apostlarna och andra ögonvittnen inte längre fanns i livet. Nya lärjungar skulle skolas in och sändas ut och de skulle ha himmelriket med sig.

I Rom 12:4 – 5 (-20) och i 1 Kor 12 undervisar Paulus om församlingen som Kristi kropp. Församlingens olika människor är kroppens olika delar, och liksom en fysisk kropps olika organ har olika uppgifter, så har människorna i församlingen olika uppgifter. Jesus är alltså, genom sin församling, närvarande på jorden och det betyder att Han fortfarande proklamerar ”Guds Rike är här – jag har det med mig!” Hur kan det då komma sig att så lite av tecken på Riket syns och hörs i vårt land? Är inte Jesus densamme? Det hörs betydligt mera från andra delar av världen. Länder i Asien, Afrika och Sydamerika är välrepresenterade i de rapporter som talar om människor som kommer till tro och som får uppleva de tecken som enligt Jesus åtföljer de som tror. Har kyrkan i
Sverige (och Västeuropa) förlorat ”huvudet”? Ja, det ser så ut.

Jag tror att det viktigaste skälen till att församlingen ”förlorat huvudet” är anpassningen till världen. I Rom 12:2 skriver Paulus att vi inte skall anpassa oss efter världen. I världen är det makten som räknas medan det i Riket är tjänandet som räknas, tjänsten i tro. Församlingen har anpassat sig efter sin omgivning och allt mera ju längre tiden har gått. Enligt min benämning har församlingen blivit kyrka. Man har gått från maktlös till makthavare och det var aldrig Jesus avsikt.

Liksom Israels folk på Samuels tid krävde att få en kung, en maktsymbol, så har församlingen både krävt och tagit emot makt från världen, allt ifrån 300-talet och framåt. En avgörande händelse var när Konstantin (kejsare) gjorde den kristna tron till statsreligion. Då blev församlingen kyrka på riktigt, men redan tidigare hade lokala församlingar tagit sig makt genom att utse allt högre ledare och genom att förfölja kristna med avvikande åsikter och läror. Ett annat avgörande skede var när församlingen övertog judarnas roll som Gudsfolket. Då anammades och infördes ett maktutövande över människor, som bara en etnisk grupp eller en politisk stat får ha över sina medlemmar/medborgare. Detta var lika lite Guds plan och avsikt som kungen var för Israel.

Konceptet visade sig emellertid vara ”framgångsrikt” i många avseenden och därför har det fortsattin i våra dagar. Under hela tiden har det förekommit försök att återvända till den ursprungligaförsamlingsmodellen, men det har hittills slutat med antingen förföljelse och utplåning ellergenomslag och etablering. I det senare fallet har man i sinom tid anammat den maktstruktur somman ursprungligen vände sig emot och följdaktligen också blivit kyrka.

Samtidigt som detta syns tämligen klart finns också en annan bild. Liksom Gud fortsatte att vaka över Israel också sedan det blivit ett kungadöme, har Gud vakat över sin församling efter att den blivit kyrka. Han ser fortfarande till människor förrän till systemet. Kungariket som blev två och gick under, innebar inte folkets utplåning även om det decimerades. Kyrkans maktambitioner har lett till uppdelning och förfall, men Gud ger fortfarande nåd till enskilda och grupper av kristna som avstår från makten för att söka Guds Rike och Hans rättfärdighet. Därför ser vi i vissa delar av världen församlingar som har ”Gudsriket” med sig, medan vi på andra ställen inte ser något av Riket.

Jag tror att dessa två enheter, maktens kyrka och maktlöshetens församling, i denna ändens tid kommer att polariseras och bli tydligare. Det kommer att bli förföljelse av den senare, men samtidigt kommer Riket att synas tydligare. Jesu berättar i Matt 10:16 – 22 hur det kommer att se ut och löftet i Mark 16:15 – 18 står kvar. Därför bör vi som ser detta hända lämna maktkyrkan för att tillsammans bli den maktlöshetens församling där Gud Rike blir synligt genom att Ordet förkunnas och tecknen följer de troende.

Så några råd till de som arbetar med att plantera och bygga nya församlingar – låt ingen bli medlem som inte tjänar i en nådegåva/tjänstegåva! Låt sammankomsten var öppen men församlingen sluten. Sök inte makt och inflytande i samhället! Ge för intet vad ni fått för intet! Då blir församlingen trovärdig och tecknen kommer att följa de kristna troende.
/Nils-Olof Persson.

Tänk utanför boxen, sa Jesus

Föreläsningar om kreativitetsträning brukar handla om att lära sig tänka utanför Boxen. Boxen är våra erfarenheter och invanda föreställningar och kreativitetsutveckling handlar om att skaffa sig helt nya erfarenheter och dra nytta av dem.

Det sägs bara finnas tre sätt att ta sig utanför boxen. Dessa är misstag, slump och medveten kreativitet.

Misstag som i hur penicillinet uppfanns. Alexander Flemming som glömde diska sina instrument och sedan upptäckte att det av någon orsak inte fanns några bakterier kvar där möglet hade börjat växa. Eller som Post-it-lappen som handlade om att en klisterblandning blev alldeles för svag men där just detta gjorde att man kom på ett alternativt användningssätt med enorm framgång.

Slump som i en historia om hur glasstruten kom till. På en mässa i början av 1900-talet råkade en försäljare av glass sälja slut på sina tallrikar man hade turen att ha hamnat bredvid en försäljare av en speciell sorts våffla. Snabbt gjordes ett experiment med att rulla våfflan och världssuccén glasstruten var uppfunnen.

Medveten kreativitet kan handla om att tvinga sig själv utanför boxen och få helt nya erfarenheter. Som när ingenjörerna på en stor flygplanstillverkare sägs ha jobbat med uppgiften om alla fördelar man kan tänka sig med att landa ett flygplan upp och ner. Det blev förstås mest nackdelar men fördelen av bättre sikt över marken sägs ha lett fram till installationen av kameror på undersidan av vissa flygplan för att öka sikten.

Men för kristna finns det ett givet sätt till och det intressanta är att Jesus så uttryckligen talar om att vi skall tänka utanför boxen. Det kristna sättet heter Tro och handlar till stor del att lita till något och någon som finns utanför boxen.

Jesus sa ofta ”ni trodde – därför skedde det” eller ”ni hade svag tro – därför skedde det inte” och varianter på detta. När Jesus välkomnade Petrus att komma till honom gående på vattnet så var det en uppmaning om att ta sig utanför boxen. När Jesus skickar ut lärjungarna för att bota sjuka och driva ut onda andar så handlar det om erfarenheter utanför de krafter som de normalt litade till.

Jesus utmanar oss också att tänka utanför boxen. Att våga se Guds möjligheter i vardagen. Att våga tro att Gud vill bidra med sin övernaturliga kraft rakt in i vanliga sammanhang. Att han vill komma med sina gåvor, sitt tilltal, sin ledning och nå människor på ett förvandlande sätt. Och att han vill använda just oss till detta.

– Tänk utanför boxen, sa Jesus!
Det är ett risktagande och ett äventyr. Det är en livsstil som växer fram där bönestunderna blir längre och personligare. Där man söker efter de andliga nådegåvorna. Där längtan lever att få komma närmare och djupare och sannare och hitta Guds vilja. Där enkelheten och naturligheten går före ritualerna och prestigen.

Det är utanför boxen som Jesus förvandlar oss.

Thomas Forslin 

Afrika avslöjar oss!

I Dagen 14 april finns två artiklar som talar allvarsord om våra svenska samfunds förlorade förankring i Guds ord. Torbjörn Göransson skriver om ”årets” utkast till den nya samfundsbildningen SB, MK, SMK(http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=208979) och den tveksamma teologi han tycker förmedlas där, främst kring sakramentens betydelse och utsagda kraft. 

En ännu mer central artikel handlar om hur de länder i Afrika och andra fattiga världsdelar som vi svenskar historiskt har missionerat i, nu inte känner igen sig längre i den bibelsyn och tro som de själva fått ta del av. Västvärlden har förlorat sig in den otroende historiskt-kritiska bibeltolkningen där det mesta av värde tolkas bort med hänvisning till vetenskapen(fastän det handlar mest om vald otro). Artikeln:( http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=208998) är i sin enkelhet avslöjande för t.ex. den svenska kristenheten. Där många afrikaner m.fl. läser bibeln innantill och lever ut den undervisning och gör samma handlingar som Bibeln förmedlar, där kristenheten växer och flödar av Andens kraft, där står våra kyrkor med sin bara ord-förkunnelse, tveksamhet till bibelordets sanningshalt och en Helig Ande som bara upplevs glimtvis. Och naturligtvis starkt vikande medlemstrender.

Gud har inte lämnat oss, men frågan är var vi finns med vår tro och våra församlingar och samfund?

Thomas Forslin

Mästarnas Mästare!

Ett av Sveriges Televisions trevligaste och mest populära TV-program heter ”Mästarnas Mästare” och handlar om att man samlat en del av de mest meriterade svenska idrottstjärnorna, mästare inom sina idrotter, för att i lekfulla men ändå allvarliga tävlingar göra upp om titeln Mästarnas Mästare. En efter en slås de ut tills Mästaren koras. Första året blev det Per Elofsson, andra året Armand Krajnc.

Bland exempel på grenar för att utkora vinnaren kan nämnas:

  • Gå en bana två gånger på samma tid.
  • Tälja till en kub som passar bäst i en låda.
  • Få ner sin puls till vilopuls så snabbt som möjligt.
  • Hålla en ballong över huvudet så länge som möjligt.
  • Fånga ett plastsvärd som faller, fortast i en duell.

Men om man nu verkligen vill kora Mästarnas Mästare så skulle jag vilja föreslå några andra grenar. Vad sägs om att samla svenska hjältar för att t.ex. tävla i grenarna: 

  • Bota sjuka utan medicin
  • Driva ut demoner
  • Gå på vattnet längst tid
  • Få stormar att lugna sig på ett ögonblick
  • Stå emot alla frestelser
  • Skapa världen
  • Uppstå från de döda

Vi vet vem som är den enda värdige Mästarnas Mästare,
eller hur!

Thomas Forslin

Mirakelbabyn

Den som ser lille Rand (vacker/fin på kurdiska) tycker säkert att han är ett litet mirakel men miraklet är större än så! Han rycktes bokstavligt ur dödens käftar i Jesu namn!

Dyan, maken Ismail, sonen Baran och pappa Elias kom till Sverige för drygt ett år sedan. Pappa Elias var sedan decennier böneledare och koranlärare i Baghdad. Elias och Dyan tog emot Herren och döptes till Kristus. Hon var då gravid i sjunde månaden. Dopet var en stund av jublande glädje och befrielse för henne. Sedan första stund älskade hon Herren och växte stadigt .

Graviditeten löpte normalt ända till slutet när komplikationer tillstötte. Hon besökte mottagningen på sjukhuset flera gånger.

Vi låter Dyan berätta resten:
-När jag åkte in till BB i Karlskoga var allt hopp ute och barnet var livlöst:
– Jag har försökt men tyvärr: Din baby är död. Läkaren stod framför mig, ledsen och deltagande.
Jag tog hans hand och sa: – Han är inte död, han tillhör Jesus. Han ska leva.
Han svarade: – Jag är en läkare, istället för att jag tröstar dig så tröstar du mig.
När jag svarade läkaren så kom en så otrolig frid in i rummet. Alla grät, barnmorskor. läkare och sjuksköterskor. Pappa ringde till pastor Kjell och de började ringa runt till andra som bad. Snabbt bildades en jättestor bönekedja.
Efter att ha varit livlös i femton minuter började barnet helt plötsligt leva och andas. Han fick färg och sökte efter bröstet. Iltransporten till Uppsala Akademiska ställdes in och jag och pojken fick stanna i Örebro.
Jag sjöng i hans öra: ”Vi har döpts tillsammans. Du är inte mitt barn. Du är Hans. Jag har gett dig till Honom.”
Nu mår han jättebra och vi har haft barnvälsignelse i församlingen!