Tror kristna och muslimer på samma Gud? Claes – Göran Bergstrand ger undervisning. Del 4 av 6.

För ganska precis ett år sedan publicerade vi nedanstående inlägg från pastor Bergstrand. Mot bakgrund av den ytterst aktuella frågan om den muslimska gudabilden är Equmeniakyrkans (Camnerins inlägg i Sändaren 2018) lägger vi ut den igen.

Tror kristna och muslimer på samma Gud?

Claes Göran Bergstrand. Baptistpastor och fd riksevangelist

Denna fråga var främmande och överflödig för både kristna och sekulariserade svenskar för 30-40 år sedan. Man hade ingen större anledning att fundera över en sådan frågeställning. Men i en allt mer krympande värld, och i takt med de många flyktingar som kommer till vårt land av vilka de flesta är muslimer, är det inte ovanligt idag att man tror att det är samma gud som tillbeds i kyrkor och moskéer. Att sekulariserade kristna och icke troende människor kan ha en sådan uppfattning är inte förvånande. Desto allvarligare är det att den verkar utbreda sig bland kristna i allmänhet, och hos pastorer och präster i synnerhet.

Biskopar, präster och pastorer tror att kristna och muslimer har samma Gud

Verkar vara en kyrkoledning som övergett den klassiska tron på den ende Guden som faktiskt inte är identisk med muslimernas Allah

Enligt en nyligen gjord enkät i tidningen Dagen anser nästa hälften av prästerna att ”kristna och muslimer vandrar mot samma Gud”. Flera biskopar, med Ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, inte bar tror så utan argumenterar också flitigt för en sådan troshållning. Dock är det inte bara i Svenska kyrkan man har denna uppfattning. Det finns även frikyrkokristna som menar att muslimer, judar och kristna ber till samma gud utifrån en monoteistisk hållning, övertygelsen att det bara finns en Gud.

De som argumenterar för att man inte tillber samma gud är då monolatrister, sådana som tror att det finns flera gudar. Detta argument verkar bestickande då det antyder att kristna, som tror på Bibelns Gud, som uppenbarar sig i tre personer, (Fadern, Sonen och den helige Anden) dyrkar flera gudar. Det skulle betyda att större delen av svensk kristenhet, som stämmer in i den apostoliska trosbekännelsen, skulle vara avgudadyrkare. Så är det givetvis inte vad gäller just denna fråga! Det är tvärt om så, att Bibelns Gud (hebreiska Elohim= ett pluralord), som är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, är en /enda/ (hebreiska echad = ett pluralord) men verkar i tre likvärdiga, åtskiljda personer. (Se 5 Mos. 6:4; 1 Mos. 2:26; 3:22; Jes. 6:8; Sak. 14:9; Matt. 3:16-17; Joh.1:1-4, 14-18).

Frågan kan tyckas enkel att svara på mot bakgrund av hur det ser ut i länder där islam dominerar och som styrs av muslimska ledare i enlighet med sharialagar. Men när vi möter muslimer här hemma, som (de flesta) anpassar sig efter vårt västerländska, demokratiska samhälle, då kanske svaret inte är så tvärsäkert. Eller? Observera dock att påståendet, att vi tror på samma gud kommer från kristna, aldrig från muslimer. Det är tvärt om så att i muslimska länder, där även kristna använder namnet Allah, förbjuds kristna att använda detta namn på Gud. I Mellanöstern använder både judar och kristna gudsnamnet Allah-al- ́ab (arabiska = Fader Gud), för att skilja sig från hur muslimer använder gudsnamnet.

En bakgrund till islams religion finner vi i Abrahams liv

Den muslimska trosbekännelsen lyder, ”det finns ingen Gud utom Allah, och Muhammed är hans profet”. Allah är ett arabiskt namn på Gud och går tillbaka till förhistorisk tid. Muhammeds förfäder dyrkade många stamgudar (365 stycken!) av vilka en kallades Allah. Det var i denna miljö, där avgudadyrkan förekom, som Abram levde cirka 2 000 år f.Kr. (1 Mos. 11:27-32). Gud kallade ut honom från denna miljö och sände honom till Kanaans land för att bli stamfader för det hebreiska folket vars Gud är Jahve = Herren. Eftersom Jahve är en Gud som verkar genom under gav han ett löfte till Abram att han skulle få en son, men först när han var 100 år. Det kunde hans hustru Sara inte vänta på och bad därför att Abram skulle ta hennes tjänstekvinna Hagar till hustru för att få barn med henne. Herrens ängel gav Hagar löftet att hon skulle föda en son som skulle heta Ismael. ”Han ska vara som en vildåsna. Hans hand ska vara mot alla och allas hand mot honom.” sa ängeln. (1 Mos.16:1-15). Han blir stamfader till arabiska folkgrupper bland vilka islam senare får ett starkt fäste.

Islam som religion började ta form genom Muhammeds predikningar i Arabien i början av 600-talet e.Kr.. Och han valde Allah bland alla förfädernas stamgudar man skulle tillbe som den ende Guden. Vid 40 års ålder fick Muhammed en uppenbarelse i Mecka efter att ha fastat en månad (ramadan). Ärkeängeln Gabriel dikterade ett budskap ord för ord till Muhammed som han skrev ned på arabiska (sura 26:192-199) mellan år 610 – 622. Så kom Koranen till (al-Qurʾān al-Karīm, “den ädla recitationen”) och den var en exakt kopia av Allahs eviga ord i himlen. (sura 43:3). Koranen kan/får inte översättas, den ska bara förklaras av imamerna = prästerna. (sura 56:76-78). En del i Koranen är taget från Bibeln, men islam menar att den är ofullständig och behäftad med fel, därför gavs Koranen till Muhammed som Allahs fullkomliga uppenbarelse.

Stor skillnad hur Gud uppfattas och dyrkas i olika religioner

Då måste vi ställa frågan – hur uppenbarar sig Gud i olika religioner? I läroböcker och uppslagsverk beskrivs kristendom, islam och judendom som bokens religioner, vilket kan vara en legitim orsak till att tro att det är samma gud som dyrkas. Men är det verkligen så? För en pånyttfödd, bibeltroende kristen är tron på Gud inte en religion utan en personlig kärleksrelation genom tron på Jesus som Guds son och Frälsare. Gud och den

kristne har gemenskap genom den helige Ande. I Nya testamentet är Gud en Fader som älskar alla människor och vill rädda dem till evigt liv, men som också ska döma alla på ett rättvist sätt. För juden uppenbarar han sig i Gamla testamentet som Jahve = Herren, den som älskar den rättrogne juden och den som rättvist ska döma alla människor efter hennes gärningar. Det är en kärleksfull relation med Jahve, som uppehålls genom lydnad för Mose lag (Toran) och Gamla testamentets skrifter. För muslimen uppenbara han sig i Koranen som Allah, som älskar den rättrogne muslimen och hatar den otrogne, d.v.s. den som inte är muslim. (sura 16:23). Även om Allah bekänns som den ende guden beskrivs hans väsen med 99 namn. (sura 59:22-24). Att lämna islam eller konvertera kan straffas med döden. Ordet islam betyder underkastelse och varje muslim måste lyda de regler/bud som Allah påbjuder i Koranen. Islam är en lagreligion där begrepp som rättfärdighet, nåd och frälsning inte finns. Muslimen måste räkna med ödet och har ingen garanti att komma till himlen. Det är en avsevärd skillnad i dessa gudsuppenbarelser, särskilt i NT:s och Koranens beskrivning. Det kan omöjligt vara samma Gud som vi möter i dessa skrifter!

Bibelns Gud vill uppenbara sig för varje ärlig människa

När vi vill förstå om kristna och muslimer tror på samma gud måste det sägas något om hur människor upplever den gud man tror på. Här finns stora skillnader. Bibelns Gud är allvetande, känner och älskar varje människa. Han hör och vill svara på dennes ärliga bön om frälsning och hjälp i olika situationer. Många muslimer är besvikna på sin religion idag och söker därför efter något som kan ge dem inre tillfredsställelse. Gud hör naturligtvis även en jude eller en muslim som ber, och Han inte bara hör. Många är vittnesbörden bland muslimer om hur Gud uppenbarar sig genom Jesus i drömmar och syner. Och man upplever frälsning och därmed frid och ett nytt hopp.

Allah tycks inte ha samma öppna öra till alla människor och verkar inte lika villig att svara på deras böner? Han visar sig vara en nyckfull gud. Relationen mellan Allah och människan sker genom att hon håller förbundet, de fem pelarna – Vittnesbördet, Bönerna, Fastan, Allmosorna och Pilgrimsfärden till Mecka. Om människan håller sin del så uppfyller Allah sin del av förbundet.

Bibelns Gud har upprättat ett nådens förbund med människan där hon får ta emot frälsning/evigt liv genom tro på Jesu död och uppståndelse som ett ställföreträdande offer, utan att åberopa egna gärningar. Det är en avsevärd skillnad mellan kristen tro och islamsk tro i detta avseende. Bibelns Gud har sänt sin enfödde Son till världen för att rädda människan. (Joh. 3:16; Apg. 4:11,12). I islam är det en hädelse/synd att bekänna att Allah skulle ha en son. (sura 112:1-4; 17:111). Det finns inget ställföreträdande offer i islam som har sonat människans synd. Detta är det starkaste argumentet för att det inte är samma gud som kristna och muslimer tror på. Bibelns Gud är den som söker människan eftersom hon som syndare inte kan nå till Honom i egen kraft. (1 Mos. 3:9; Luk. 15:1-7). Koranens Allah söker inte efter människan eftersom hon inte är en syndare (hon är endast skapad svag) som behöver frälsas för att komma till himlen. En människa blir muslim genom att födas i en muslims familj (eller konvertera) och fostras till att lyda Allahs bud. Allahs efterföljare ska tro och göra goda gärningar.

Kristnas kallelse är att förkunna evangelium för alla folk

Det blir allt vanligare i kristna sammanhang att tala om Gud som den som är större och är bortom alla religioner och trosuppfattningar. Det går inte att placera in Gud i en box, säger man. Det ligger en viss sanning i det, men om det är en förklaring till att människor möter Gud i alla religioner, och att slutligen alla kommer till himlen, då blir det fel. Det är i den andan som Jackelén antog sitt biskopslöfte ”Gud är större” vid sin installation som Ärkebiskop. Denna bekännelse ligger väldigt nära muslimernas bekännelse av Allah. Om detta är sant är Gud inte rättvis. Då har Han favoriter – de som redan här i livet får möjligheten att smaka Hans frid, glädje och kraft. Men Gud har inga favoriter!

Bibeln och Koranen skiljer sig väsentligt som helig skrift. I Bibeln finner man en historisk kontinuitet som är logisk. Genom att uppenbara sig för historiska människor närmar sig Gud det syndiga människorsläktet för att få tillbaka gemenskapen med dem. Han kallar på Abraham, Isak och Jakob från vilka ett Gudsfolk (Israel) växer fram, och som i förlängningen blir ett jordiskt sköte i den unga judiska flickan Maria som framföder Guds Son, Jesus Kristus. (Mark. 12:26,27; Joh. 4:22; Hebr. 5:8,9). En sådan historisk logik finns inte i Koranen. Visserligen nämns Maria, Jesus och några av profeterna men är då inte överensstämmande med vad Bibeln säger om dem. Man får intrycket av att Koranen tillkommit i ett speciellt syfte, att sätta ramar för ett visst religiöst beteende.

Varför har den självklara utgångspunkten för kristna bekännare genom alla tider, den att Jesus är enda frälsningsvägen genom vilken vi kan få kontakt med den ende sanne Guden (Joh.14:6), blivit så ifrågasatt i vår tid? En stor orsak är den historiskt-kritiska bibelforskningen som i mer än hundra år har sått tvivel på Bibelns historisitet genom att visa på felaktigheter man menar finns i texten. Man säger att Bibeln inte är

Guds ord utan bara innehåller Guds ord. Jesus har inte sagt orden i Joh.14:6, utan det är en efterkonstruktion av hans efterföljare. Därför kan det inte hävdas att Jesus menar vad han sagt eftersom det lagts i hans mun. Alltså kan Gud mycket väl ha andra frälsningsvägar, menar man.
Jesus gav lärjungarna ett uppdrag i missionsbefallningen och den gäller för alla Jesu lärjungar i alla tider. (Matt. 28:16-20). Uppdraget innebär att sprida det goda och glada budskapet om frälsning genom Jesus Kristus, han som är vägen, sanningen och livet, till alla människor oavsett nationalitet, religionstillhörighet eller social status. Den fruktansvärda terror som nu råder i Mellanöstern, som innebär att miljoner människor flyr från sina hem, sker inte av Guds vilja. Det är Satan och hans onda redskap som orsakar detta kaos. Samtidigt tror jag att Gud har en tanke med att muslimer nu kommer till Europa och Sverige. Vi är de mest sekulariserade i världen, och de senaste 30 åren har vi kristna inte gensvarat särskilt mycket på Guds kallelse att sprida evangelium till hela världen. Nu kommer dessa, som vi skulle ha gått till i deras hemländer, till oss och vi kommer inte undan vår kallelse längre. (Apg. 1:8). Låt oss därför med respekt för, och kärlek till alla männsikor leva ut vår kristna tro i ord och handling. Det gäller liv eller död för människor! (1 Joh. 5:11,12).

Claes-Göran Bergstrand. 16-03-24.

Bara Jesus gör Sverige rikt, friskt och lyckligt!

Varför är vissa länder rika och andra inte? I vilken miljö skapas öppenhet?
Naturtillgångar, klimat, vänster-högerpolitik, intelligens?

Kolla in följande tre bilder:

1. Open Doors lista över vilka länder i världen där kristna förföljs mest. Alltså de mest kristendomshatande länderna i världen. Svart är ondast, och ju mörkare färg desto mer förföljelse.
wwl2015-Nordkorea, Irak och Somalia toppar och det är muslimska och kommunistiska stater som generellt är de värsta, men även hinduiska.

2. Nästa bild.
En bild över världsreligionernas utbredning och fäste i världens länder. Rött är kristendom, grönt är islam, mörkrött är stamfolksreligioner. Blått är hinduism. gult och grått är buddister. Ofärgat är obebodda trakter. Märk att kartan visar vilken religion som är starkast och inte om det finns religiösa av olika sorter.
Kristendomens utbredning
3. Sista bilden.
En karta över världens utvecklingsländer. Grönt är rika länder, gult är fattiga, rött är riktigt fattiga.
Utvecklingsländer karta4. Jämför bilderna
Här kommer det du inte får höra i Aktuellt. Kristen tro skapar generellt rika, länder med personlig frihet. Fattiga länder präglas av islam, stamfolksreligioner eller österländska religioner. Undantag kan finnas för typ Saudiarabien och Kuvait med enorma naturtillgångar av t.ex. olja. Muslimska, hinduiska och kommunistiska länder tenderar att vara aggressiva, ofta mot sina egna medborgare, vilket på sikt leder till deras egen fattigdom.

När Jesus förvandlar människor så påverkar det också samhällen. Länder som kallas kristna därför att det finns många kristna i dem påverkas till att bli öppna, framgångsrika och mer kärleksfulla. Det finns mycket elände i alla länder men den generella bilden är uppenbar. Jesus frälsning förvandlar personer vilket leder till ringar på vattnet för familjer, samhällen, städer, länder och hela världsdelar. Jesus är DIN frälsning men hans verk får också uppenbara ackumulerade resultat på landsnivå. Det är värt att ha med sig i all politisk debatt som sköljer över oss varje dag.

Thomas F

 

Svar till 380 pastorer: Evangeliet kostar!

Debattartikel publicerad i Dagen 8 januari

380 frikyrkopastorer har problem med sanningen. Det är den något dystra slutsatsen av uppropet mot Sverigedemokraterna(SD) före jul.

Jag vill gärna bejaka den grundläggande ansatsen till generositet och öppna hjärtan för flyktingar i nöd. Och pastorerna får gärna hårt kritisera SD och även andra partier. Uppmaningen till engagemang för invandrare genom olika insatser och nöd för ömmande fall är viktig.

Men den underliggande argumentationen är inte hållbar. Pastorerna bekymrar sig över att fler kristna ser invandringen som viktig orsak till ökad arbetslöshet, kriminalitet, islamisering, ghettoisering m.m. Man kan därför fråga sig om det från och med nu skall klistras diverse bruna etiketter på de frikyrkomedlemmar som vågar använda samhällets statistik och fakta.

För både kriminalitet och utsatthet för kriminalitet(Brottsförebyggande rådet mfl), arbetslöshet och sociala kostnader är högre bland utrikesfödda än bland svenskar och relaterar därför till invandring. Ökad islamisering drivs inte otippat av en ökad mängd muslimer. Peka själv ut de områden som skulle kunna kallas ”ghettoiserade” i större städer, vilka bor där? Svaren är närmast självklara och visar att de många pastorerna försöker smita från att invandring självklart har en kostnad. Orsakerna till sambanden ovan varierar och är såväl kulturella, ekonomiska, sociologiska som religiösa.

Det är väl visat i empiri och forskning(Putnam m.fl) att ökad mångkultur ofta bidrar till spänningar och konflikter i samhället. Samtidigt finns samband som ofta leder till förbättrad samhällsutveckling på sikt där länder lyckats använda olikheterna i konstruktiv riktning.

Sverige är idag sämre rustat att ta emot många invandrare än tidigare. Det beror delvis på sekulariseringen allt längre bort från kristna värderingar och att samhället idag är mer trasigt i utgångsläget. Allsköns höger- och vänsterextrema rörelser tar plats i tiden. Och det beror bl.a. på att kristenheten varit dålig på att värna Guds värderingar i känsliga tros- och samhällsfrågor och hellre premierat en skenbar frid i församlingen.

Ja, det kommer att kosta att ta emot många fler invandrare! Det blir en belastning på samhället, det kanske ytterligare minskar kristendomens plats och röst i samhället. Det kan kosta oro, pengar, splittring och konflikter. Det kan på sikt också bli framgångsrikt.

Men, vi står upp för en generös invandring för att vår mästare Jesus kallar oss till det! Han gav själv upp sitt liv för människorna och mängder av efterföljare har också fått göra det. Vi är helt enkelt kallade att vara generösa, oavsett om vi är rika eller fattiga, oavsett om vi får det svårare. Att det kostar är helt i evangeliets tradition.

Sedan går pastorerna vilse i ett resonemang om ”islams sanna natur”. Det skulle varit spännande att få höra pastorerna berätta om vad denna ”natur” är! Jag känner mig trygg i påståendet att våldshandlingar och krigföring mot ”otrogna” har en stark förankring i islams religiösa urkunder och historiska tradition. Det motsätter inte att flyktingar som kommer vill leva ett liv i fred och trygghet.

Pastorerna kunde istället lyft upp Jesus unicitet och frälsande följder även på samhällsnivå! Visa på de världsvida kopplingarna mellan kristendom och fungerande samhällen och mellan islam och aggressiva samhällen.

Ett evangeliskt upprop för ökad inblandning av andra kulturer och religioner i Sverige kräver samtidigt ett uppvaknande för ett mycket starkare klingande evangelium, i knivskarp kontrast mot villoläror som svensk ateism och andra religioner. Bara vårt folks återvunna möte med den frälsande, sanna, kärleksfulle Jesus kan göra samhället så utrustat att det klarar av att hantera vår tids olika trender, där ökad invandring är en, och som skapar de stora påfrestningar som vi ser omkring oss. Det är detta personliga och samhällsstärkande evangelium som våra pastorer behöver lyfta.

Thomas Forslin
Ledare för Nätverket för Klassisk Baptism

Här kan du läsa debattartikeln i Dagen 19/12 från 380 pastorer som ovanstående inlägg problematiserar.

Elias ska utvisas till Irak

Det finns mitt ibland oss människor som är beredda att dö för något de tror på. De kan vara demokratiförkämpar i Burma som sitter med evig husarrest. De kan vara företrädare för etniska minoriteter som ujgurerna och tibetanerna i Kina. De kan vara människor som är beredda att fredligt uppge sitt eget liv, inte någon annans, för sin tro. Idén som driver dem är större än deras personliga liv. En av dem heter Elias Hama Ali. Han bor i vår stad och har länge burit ut dagstidningar.

I landet Lagom är hans öppna bekännelse av Jesus Kristus som sin frälsare skrämmande och främmande. En tro till priset av den egna säkerheten, en idé större än det egna livet, är djupt utmanande. Elias ska utvisas till Irak. Under decennier verkade han som koranlärare och böneledare i moskéerna i Baghdad. Till 1987 var han en rättrogen och hängiven muslim som titulerades mulla. D.v.s. han hade rätt att utlägga Koranen och leda bön.  Det som fick honom att ta avstånd från islam var Saddams angrepp på hans eget folk, kurderna 1987. Angreppet kallas Enfal därför att det följde instruktionerna i den sura i Koranen som exakt beskriver hur kurder skulle attackeras, en sura som bär samma namn.  Detta kom att i grunden skaka hans tilltro till både Koranen och Profeten. Den ständiga otryggheten fick honom tillsist att fly. Under 90-talets början fick han tag på en Bibel och andra kristna böcker men saknade vägledning. När han så kom till Karlskoga besökte han baptistförsamlingen.  Där konverterade han till kristen tro, inte av asylskäl utan för den glädje han mötte i Kristus. “Ni är skyldiga att lära mig allt”, var hans första hälsning. Han döptes och är idag medlem av församlingen. Hustrun som är muslim, brukar skratta och berätta om hur hennes man förändrats, hur han som förut var aggressiv och ständigt kokade över i vredesutbrott, har blivit glad, tolerant och fridsam.

Redan idag har han betalat ett högt pris. Elias har blivit en ensam man. Hans gamla muslimska vänner i staden har frusit ut honom. Han som funnit sin tro, sin  frid och sin glädje i Gud kallas av dem för avfälling. De går över på andra sidan gatan när han kommer och i de tvättinrättningar och pizzerior där han förut kunde byta några ord är han inte längre välkommen. De som flydde för sitt samvetes skull mobbar en hedersman som för sitt samvetes skull bekänner sin tro. Nu är inte detta något oväntat. Jesus säger i t.ex. Matteusevangeliets tionde kapitel ” Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.”. Detta har Elias lärt känna redan i vårt land och han kommer att känna det till fullo när han återbördats till Baghdad.

Vem i landet Lagom är beredd att betala ett sådant pris för en dröm, för ett hopp och för en tro? En man som Elias, som med öppna ögon och till priset av sitt liv, bryter sig ur tankens fängelse är en utmaning som vi, trygghetsnarkomaner i landet Lagom aldrig skulle våga tänka oss. Elias konfronterar vår andliga fattigdom. Plötsligt ser vi att vi inte har något värt att leva för eftersom vi inte har något värt att dö för.

När vi talar om tron värd att dö för kan vi inte samtidigt tala om Teimur från Tranås och Elias från Karlskoga. Teimurs dröm var att döda så många otrogna som möjligt, på Drottninggatan i julhandeln för att sedan få förlusta sig i paradiset med de sjuttio jungfruna ”för vilka var natt är som den första”. Teimur skulle bygga sig en stege till himlen av andras lik.

Elias dröm är drömmen om frid med Gud. Den drömmen kommer kanske att kosta hans eget liv men relationen med Gud genom Jesus Kristus är värt också detta yttersta personliga pris.

Biskopar avråder dop av asylsökande

Svensk Kyrkans biskopar har beslutat gå ut med ett brev där de avråder från dop av asylsökande rapporterar Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=4435672 och Dagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=254937.

Det är inga barndop det handlar om utan den typ av baptistiska troendedop som Svenska Kyrkan utför ibland.
Det finns tydligen flera argument men ett av de starkaste är risken för vad som kan hända med den döpte om han/hon skickas tillbaka till sitt muslimska hemland.

Naturligtvis går tankarna snabbt till Nya Testamentets tidiga kristendom där avgörelsen till Jesus oftast fick göras med livet som insats. Det tänkta priset var känt, alla visste att kostnaden kunde bli oerhört stor. Men det finns knappast några bibelord där Jesus eller apostlarna uppmanar de nyfrälsta att hålla inne med sin tro, låta bli att döpas eller ta stor hänsyn till förföljarnas farligheter. Tvärtom finns gott om uppmaningar om att våga livet för sin tro och vara frimodig i alla lägen.

Mina tankar går också självklart till den tidiga baptismen i Sverige. D K Molander som var reseevangelist i Bohuslän fick uppleva stenkastning, upplopp, sänkning av sin båt och inlåsning i många dagar. För att rådgöra med bröderna reste han in till Uddevalla men deras råd var knappast att välja den bekväma vägen. Broder Otto Länsberg korta svar löd: “Du har intet annat att göra än att resa tillbaka. Döda de dig så är du inte den första som dör för Herren Jesus”. Det blev att resa tillbaka och fortsätta predika trots hugg och slag och mycket farliga situationer.   

Svenska Kyrkan som alltid varit nära lierad med den världsliga makten har förstås ingen tradition att våga livet för sin tro och dagens svenska biskopar kan lätt tillbakalutat konstatera att det kan var farligt för flyktingar att bli döpta. Det har de säkert rätt i och varför skall de helt plötsligt börja ta Nya Testamentets undervisning på allvar när ledstjärnan sedan länge varit att smälta in i samhällsutvecklingen.

Ännu har vi fått ett exempel på att Nya Testamentets logik är så främmande för de tankemönster som nutida kyrklighet ofta präglas av. “Den som vill rädda sitt liv skall mista det men den som mister sitt liv för mitt  namns skull skall finna det”  Matt 10:39

Thomas Forslin