Det finns mitt ibland oss människor som är beredda att dö för något de tror på. De kan vara demokratiförkämpar i Burma som sitter med evig husarrest. De kan vara företrädare för etniska minoriteter som ujgurerna och tibetanerna i Kina. De kan vara människor som är beredda att fredligt uppge sitt eget liv, inte någon annans, för sin tro. Idén som driver dem är större än deras personliga liv. En av dem heter Elias Hama Ali. Han bor i vår stad och har länge burit ut dagstidningar.

I landet Lagom är hans öppna bekännelse av Jesus Kristus som sin frälsare skrämmande och främmande. En tro till priset av den egna säkerheten, en idé större än det egna livet, är djupt utmanande. Elias ska utvisas till Irak. Under decennier verkade han som koranlärare och böneledare i moskéerna i Baghdad. Till 1987 var han en rättrogen och hängiven muslim som titulerades mulla. D.v.s. han hade rätt att utlägga Koranen och leda bön.  Det som fick honom att ta avstånd från islam var Saddams angrepp på hans eget folk, kurderna 1987. Angreppet kallas Enfal därför att det följde instruktionerna i den sura i Koranen som exakt beskriver hur kurder skulle attackeras, en sura som bär samma namn.  Detta kom att i grunden skaka hans tilltro till både Koranen och Profeten. Den ständiga otryggheten fick honom tillsist att fly. Under 90-talets början fick han tag på en Bibel och andra kristna böcker men saknade vägledning. När han så kom till Karlskoga besökte han baptistförsamlingen.  Där konverterade han till kristen tro, inte av asylskäl utan för den glädje han mötte i Kristus. “Ni är skyldiga att lära mig allt”, var hans första hälsning. Han döptes och är idag medlem av församlingen. Hustrun som är muslim, brukar skratta och berätta om hur hennes man förändrats, hur han som förut var aggressiv och ständigt kokade över i vredesutbrott, har blivit glad, tolerant och fridsam.

Redan idag har han betalat ett högt pris. Elias har blivit en ensam man. Hans gamla muslimska vänner i staden har frusit ut honom. Han som funnit sin tro, sin  frid och sin glädje i Gud kallas av dem för avfälling. De går över på andra sidan gatan när han kommer och i de tvättinrättningar och pizzerior där han förut kunde byta några ord är han inte längre välkommen. De som flydde för sitt samvetes skull mobbar en hedersman som för sitt samvetes skull bekänner sin tro. Nu är inte detta något oväntat. Jesus säger i t.ex. Matteusevangeliets tionde kapitel ” Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.”. Detta har Elias lärt känna redan i vårt land och han kommer att känna det till fullo när han återbördats till Baghdad.

Vem i landet Lagom är beredd att betala ett sådant pris för en dröm, för ett hopp och för en tro? En man som Elias, som med öppna ögon och till priset av sitt liv, bryter sig ur tankens fängelse är en utmaning som vi, trygghetsnarkomaner i landet Lagom aldrig skulle våga tänka oss. Elias konfronterar vår andliga fattigdom. Plötsligt ser vi att vi inte har något värt att leva för eftersom vi inte har något värt att dö för.

När vi talar om tron värd att dö för kan vi inte samtidigt tala om Teimur från Tranås och Elias från Karlskoga. Teimurs dröm var att döda så många otrogna som möjligt, på Drottninggatan i julhandeln för att sedan få förlusta sig i paradiset med de sjuttio jungfruna ”för vilka var natt är som den första”. Teimur skulle bygga sig en stege till himlen av andras lik.

Elias dröm är drömmen om frid med Gud. Den drömmen kommer kanske att kosta hans eget liv men relationen med Gud genom Jesus Kristus är värt också detta yttersta personliga pris.

Svensk Kyrkans biskopar har beslutat gå ut med ett brev där de avråder från dop av asylsökande rapporterar Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=4435672 och Dagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=254937.

Det är inga barndop det handlar om utan den typ av baptistiska troendedop som Svenska Kyrkan utför ibland.
Det finns tydligen flera argument men ett av de starkaste är risken för vad som kan hända med den döpte om han/hon skickas tillbaka till sitt muslimska hemland.

Naturligtvis går tankarna snabbt till Nya Testamentets tidiga kristendom där avgörelsen till Jesus oftast fick göras med livet som insats. Det tänkta priset var känt, alla visste att kostnaden kunde bli oerhört stor. Men det finns knappast några bibelord där Jesus eller apostlarna uppmanar de nyfrälsta att hålla inne med sin tro, låta bli att döpas eller ta stor hänsyn till förföljarnas farligheter. Tvärtom finns gott om uppmaningar om att våga livet för sin tro och vara frimodig i alla lägen.

Mina tankar går också självklart till den tidiga baptismen i Sverige. D K Molander som var reseevangelist i Bohuslän fick uppleva stenkastning, upplopp, sänkning av sin båt och inlåsning i många dagar. För att rådgöra med bröderna reste han in till Uddevalla men deras råd var knappast att välja den bekväma vägen. Broder Otto Länsberg korta svar löd: ”Du har intet annat att göra än att resa tillbaka. Döda de dig så är du inte den första som dör för Herren Jesus”. Det blev att resa tillbaka och fortsätta predika trots hugg och slag och mycket farliga situationer.   

Svenska Kyrkan som alltid varit nära lierad med den världsliga makten har förstås ingen tradition att våga livet för sin tro och dagens svenska biskopar kan lätt tillbakalutat konstatera att det kan var farligt för flyktingar att bli döpta. Det har de säkert rätt i och varför skall de helt plötsligt börja ta Nya Testamentets undervisning på allvar när ledstjärnan sedan länge varit att smälta in i samhällsutvecklingen.

Ännu har vi fått ett exempel på att Nya Testamentets logik är så främmande för de tankemönster som nutida kyrklighet ofta präglas av. ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det men den som mister sitt liv för mitt  namns skull skall finna det”  Matt 10:39

Thomas Forslin