När blir predikan, predikan och inte bara religiöst fromt snack?

DEL 1 AV 2

Vårgårda möte som mötesserien med årets partiledarutfrågning var ju en stor happening i våra trakter runt Alingsås, Herrljunga och inte minst Vårgårda där det ordnades nu i augusti månad 2018.

Ja, hela Västsverige följde med.  

Partiledarutfrågningen har alltsedan John Hedlunds dagar med början 1968 varit en stor begivenhet. 1968 till 2018. Och denna avslutningskväll var alltså något av 50-årsjubileum. Högtid. Equmeniakyrkan var generös och bjöd tom. på bakelse.

Av olika anledningar kunde jag endast vara med på avslutningsmötet lördagen den 25 augusti. Självaste kyrkoledaren i Equmeniakyrkan Lasse Svensson skulle predika. Britta Hermansson som normalt hade huvudansvar intervjuade denna gång tidigare evangelisten och utfrågaren Torbjörn Bastås som efterträdde Hedlund.

Vad ska vi säga om mötet? Som alltid i Vårgårda väldigt fint organiserat. Allt fungerade som det skulle. Villigheten är stor. Alla ställer upp. Mötesledaren gav ett gott intryck. Sångkören sjöng engagerat, supportad av unga dansare. Endast en lite tråkig sak med sång och musik, knappt en enda äldre sång fastän det var jubileum. Ledarfråga? Kan det bero på att det sällan är några manliga körledare nuförtiden?

Britta Hermansson körde igång intervjun på ett bra sätt. En fin och levande bild kom fram av både Bastås och Hedlund och gångna tiders politiker och flera dråpliga situationer förgyllde samtalet. Trevligt och lättsamt men ändå kanske något saknades. Båda ska ju vara evangelister i tidigare Missionskyrkan, men det spår av nöd för syndare och en vilja att komma in på samtalet av frälsningens nödvändighet märktes föga… som alltid fanns hos tidigare evangelister Frank Mangs och John Hedlund för att nämna några.

Efter ytterligare några sånger och kollekt följde predikan.

Synd bara att det var ingen predikan. Ett föredrag, utmärkt och engagerat, men inte predikan. Okej, dom flesta märke inget och reflekterar ingenting heller. Har bara predikanten en officiell prästkrage och en behaglig röst och inte håller på för länge så är allt bra. Ibland får man en känsla av ingen bryr sig. Men en hel del som talades var relevant. Ingenting gick dock på djupet. Framför allt försummades Gudsordet. Efter några svepande formuleringar om den barmhärtige samariten och en Maria som lyssnade till Jesus istället för en Marta som jobbade fanns nästan inget bibelunderlag för framställningen. Bibelordet och bibeltexten som har stått i centrum för predikan i hundratals år här i vårt land var inte så centralt längre. Att lägga ut Ordet och ge åhörare en andlig kost och andlig vägledning saknades helt. För att vara säker på att undgå kritik så rundades talet av med allmänt tal om kärlek och liv. Lite lagom personligt och uppfattades säkert av åhöraren som om talaren var på rätt väg. Acceptansen sitter bra…

Guds Ord säger att: ” Predikan är i kraft av Kristi Ord”. Annars är det ingen predikan. Har inte Gudsordet trängt ned djupt hos talaren så kan han heller inte förmedla det. Jag har efter att ha åhört framställningen mycket svårt att tänka mig Lasse ligga på sina knän och ropa till Gud att fä ett budskap från Herren att ge Vårgårda och Sverige. Ingen nöd, ingen kraft eller sammanhållet budskap till åhöraren. Finns detta senare så det totalt oviktigt för förkunnaren om folk accepterar eller berömmer budskapet. Med Guds ord i centrum handlar det om ett tilltal från Gud som förvandlar. Även om ingen ser något utvändigt eller synligt hända.

Men å andra sidan kan det ibland kännas som om det är bara jag som reagerar. Alla andra verkar nöjda och väntar bara på att resa sig och hälsa och skynda vidare till kaffet…

Fast jag är säker på att en annan skulle reagera om han hade levat. Lasse Svensson lär ju komma från Metodisthållet. Det startades av John Wesley som var mycket bibeltrogen och så mycket vet jag om honom att han aldrig hade gett ett erkännande åt denna ”predikan”. Inte heller Waldenström som initierade Missionsförbundet. I allt han förkunnade hade en väldig respekt för Skriften.

Det sorgliga i detta predikobeteende är att det djupast sett ligger ett högmodstänkande och ett förakt för Guds Ord. Högmodstänkande därför jaget och min predikan och mina åsikter står i centrum. Inte alls Guds Ord. Predikanter har i århundranden haft ett bibelord som utgångspunkt för predikan. Förr i tiden i Sverige stod till och med folket upp medan texten lästes. Det fanns en helighet och en respekt för gudsordet både hos predikanten och folket. Idag känns det förhållandet främmande. Men det är klart, hoppar man över bibelordet och texten kan man ju fritt tala lite om vad man vill. Men så fort man läser en text och börjar predika så kommer i alla fall en liten del av publiken / församlingen att lägga märke till om predikanten pratar strunt och avvikelsen blir alltför stort från texten…

  • Nej det är nog bäst att tala i religiösa termer, blanda in Jesusnamnet någon gång för att verka trovärdig och sedan inte glömma att också tala lite allmänt om kärlek. –
  • Då blir man uppskattad och undgår kritik.

Varför jag tar upp detta är inte någon specifik lust att kritisera någon enskild person utan därför att en kyrkoledare har en oerhört inflytande på alla vanliga pastorer och ungdomsledare som sitter och hör på och tror att det ska vara på det här sättet i en predikan. Osäkra och vacklande pastorer imponeras av ”självständigheten” och det ”nya” att våga predika utan att börja traditionellt med en bibeltext och ta hänsyn till kristen tradition och lära. Detta får till följd att församlingarna utarmas än mer. Den andliga kosten finns inte. Plus att villrådighet och ytlighet accelereras ytterligare.

Detta kan väl inte bero på att Gudsordet aldrig har varit ett starkt tilltal i den enskilde pastorns personliga läsning, utan enbart ett formulär för att hitta en predikan? Som ett exempel i mitt eget liv kan det ibland hända att bibelordet talar så starkt till mig att jag måste lämna Bibeln, soffan och filten vid morgonläsningen för att gå ut en promenad i min trädgård för att låta Herren tala genom texten. Jag säger inte att det måste vara så men Guds ord är verkligen levande och har ett starkt tilltal!

Hur kommer vi då upp på den smala vägen igen i Sverige?

Jag vet inte.

Kanske genom att få predikanterna att läsa Luthers och Schartaus postillor?  Deras predikningar är oerhört Ordet-fixerade. Likaså böcker av Rosenius, Levi Pethrus och Waldenström.

Men jag har som sagt ingen lösning…

Än en gång vill jag poängtera att jag inte har något personligt mot Lasse Svensson. Jag uppfattar honom som en människa med god vilja. Hans vänliga utstrålning har säkert en sammanhållande effekt på samfundet. Denna gång gällde det predikan, vilket har en långt större inverkan än vad folk tror.

Däremot är jag övertygad att en sådan här förkunnelse av en ledande och känd pastor på lång sikt helt ödelägger svensk kristenhet om den får ett inflytande.

Torbjörn S Larsson
lekmannapredikant

Libris, bokförlaget anklagar män i kyrkan för tystnadskultur

Librischef anklagade män i hbtq-samtal
Ur Världen idag: “Män som vill ha kontroll är orsaken till en tystnadskultur kring hbtq-frågor i frikyrkan. Det hävdade Libris förlagschef Jennie Sjöström då hon intervjuades i radioprogrammet ”Människor och tro”. Som förlag måste man ”gå först” när det gäller teologiska tolkningar, sa hon också.

Är tiden mogen för en öppnare attityd mot homosexualitet i frikyrkan? Det var temat på ett inslag i torsdagens avsnitt av Sveriges radios program ”Människor och tro”. I programmet intervjuades Libris förlagschef Jennie Sjöström och frilansjournalisten David Berglund, som föreläser om tro i kombination med hbtq-frågor.

I fokus stod de två omdiskuterade böckerna som Libris gett ut i höst – böcker som har en bejakande syn på utlevd homosexualitet och som, enligt förlagschefen, ska inbjuda frikyrkosamfund till att ompröva sin syn på samkönade relationer.

Sjöström och Berglund sa att det råder en tysthetskultur kring frågan i många samfund – att frikyrkorna inte har hängt med i samhällsutvecklingen – men att det är mer ”öppet” i vissa församlingar.

Libris vd Sjöström

Varför är det öppnare på vissa håll och tystnadskultur på andra? frågade programledaren.

– Det jag ser är att det är män, framför allt, som har svårt att ta den här diskussionen och som vill hålla kontroll på frågan, sa Jennie Sjöström. Jag tror att kontroll är ett nyckelord här, fortsatte hon.”

(Refererat från tidningen Världen idag)

Försök till analys

Tidningens vd. kommer från en befattning på Aftonbladet och TV4. Det märks tydligt i klippt artikel från Världen idag. Den tankemässiga basen och analysen är i kvällstidningens anda. Men vad är det då hon påstår egentligen? Man kan inte låta orden glida som i en Metroläsning i tunnelbanan på väg till Åkeshov.

Vem skall gå först i teologiska frågor?

Sjöström säger till tidningen att som förlag skall man “gå först” i teologiska frågor. Skall ett bokförlag ursprungligen grundats av kyrkor och församlingar “gå först”? Skall ett aktiebolag och dess direktör gå förbi kyrkors och församlingars teologi? Hur förhåller det sig till folkrörelsedemokratin och församlingarnas styrning? Ligger Equmeniakyrkans teologiska grund i handen på ett aktiebolag? På bolagets styrelse? Hos den verkställande direktören?

Och vad menas med en teologisk utveckling? Bedrivet aktiebolaget en egen sådan utveckling avseende skapelsen, nåden,frälsningen, försoningen, dopet, nattvarden, Jesu återkomst? Skall bolaget göra det? Anser kyrkorna inklusive pingströrelsen det vara vd:s uppdrag?

Före och efter? Om nyspråket inom vissa kyrkliga sammanhang.

Den andra intressanta noteringen gäller Sjöströms markering av begreppet före och kontexten därefter.

Om man beskriver en tanke, ide eller verksamhet som före sätter man den i relation till något som inte är före. Är något inte före är det efter.  “Att gå först” som uttalats betyder ju att man själv definierat sig som den som avviker från de som inte är först. Att man är banbrytare, leder vägen utifrån en definition om man är rätt väg mot ett mål som man själv ställt upp. Ett mål angivet som det rätta och riktiga.

Att definiera sin egen väg som “Att gå först” är intressant, för uttrycket föds  från ett perspektiv uppifrån. JAG eller VI ser att NI som inte vill, kan eller förmått följa oss har begränsningar i förmåga vilja eller på grund av annat sakförhållande. I detta radioinslag kopplat till HBTQ men oaktat objektet frågan handlar om visar det på utsagans perspektiv. Uppifrån.

Det förhållningssättet är tvärt emot det som Equmeniakyrkan och särskilt dess kyrkoledning såsom Sofia Camnerin m.fl ständigt upprepar; dialog i ögonhöjd. Dvs ambitionen att föra samtal i en jämn nivå. Att inte sätta sig i en situation såsom en slags besserwisser.Kyrkokoneferensen byggdes upp med ögonhöjdspedagogik. I detta fall men även i andra lämnas teorin rakt av.

Sofia Camnerin borde ha ett samtal med Sjöstrom om hon och hennes övriga kyrkoledare inte delar aktiebolagets värderingar om kyrkans församlingar såsom några som är “efter”.

Att inte dela direktörens uppfattning i det bibliska budskapet om människors relationer betyder det att kyrkorna och deras män vill ha kontroll?

Slutsatsen är extremt märkligt och tyder på nästan en slags paranoid världsbild. Problemen är enligt direktören; kontroll.

Att en enorm majoritet av världens kristna tror på bibeln och ser en entydig undervisning i den och vill leva efter den betyder väl knappast att det handlar om män som vill ha kontroll. Det tycks inte föranleda något övervägande för Librisdirektören. Hennes  utsaga ger en rätt tydlig riktning; män i kyrkor vill kontrollera sexualitet och kvinnor.  Trohet mot Bibeln är det kanske det som betecknas som “kontroll” kontroll. Punkt. Knepigt värre. Argumentationen ser mer ut som ett påhitt.

Analysen av männen i frikyrkan

I en anda eller tradition som klart liknar Aftonbladets drar direktören några intressanta slutsatser. Det är hennes slutsats om det hon uppger sig ha sett. Det handlar om män som vill ta diskussionen om HBTQ frågan. Män som är rädda att släppa kontrollen.

Framför allt män.

Direktören skriver inte vilket underlag hon och hennes förlag har avseende männens svårigheter i relation till kvinnorna. Inte heller hur hon kan identifiera just kontrollbehovet som nyckeln. Trots det torgförs detta som slutsatser och analys till grund för direktörens val av inriktning och marknadsföring.

Kyrkorna, frikyrkorna, har inte hängt med i samhällsutvecklingen 

Aktiebolaget gör sin analys om att samhällstvecklingen skiljer sig i förhållande till synsätt och värderingar i vissa kristna sammanhang. Det finns de som har en annan specifik åsikt. Tystnadskultur som styrs av män är en annan analys som förs fram.

Frikyrka är idag ett luddigt begrepp, då ju statskyrkan inte finns kvar. I alla fall inte enligt svensk lag. Med kanske Libris anser det är så. Svenska kyrkan har ju ett betydande inslag av partipolitiker i ledningen. Sådana som lever i den politiska samhällsutvecklingen. Men var finns underlaget som konstaterat att kyrkorna inte finns med i samhällsutvecklingen och på vilket sätt och på vilka områden skall kristen tro och politiken växa samman? Och var finns underlaget för analysen?

Och bibeln om samhället och dess värderingar och vår prioritering

Romarbrevet 12. “Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. 2Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

Om målbild

Den som kommer först i mål vinner. Men den som vinner är den som är klar på att arrangören och idrottspersonen är överens om var målet finns.

Den som säger sig  “leda” och “ligga före” något eller någon annan  måste vara säker på att om man har samma mål eller att det som bara ser ut så då man i själva verket satt upp mål som är helt olika. Hur kan man då anse att någon är före eller efter på de disparata vägarna. Libris kan….

Det finns skäl att fundera. Djupare!

LG

 

Statsministern anser:Yrkesförbud för präster som vägrar viga enkönade par till äktenskap. Partipolitiken har långsiktigt en stor roll i den svenska kyrkan.

Sveriges statsminister och det socialdemokratiska arbetarepartiets ordförande har uttalat sin åsikt om kristen tro och bibelsyn. Detta i en läsvärd intervju i Kyrkans Tidning. http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

Vår statsminister anför att alla präster, anställda i trossamfundet Svenska kyrkan skall viga alla personer oaktat deras kön. ALLA präster. Han jämför detta tjänsteåliggande med det arbetsrättsliga ärendet avseende anställning av en barnmorska som på grund av sin kristna tro inte önskade utföra aborter men i övrigt arbeta som barnmorska. Arbetsrättsligt förlorade hon den tvisten mot sin arbetsgivare, det politiskt styra landstinget. Vill man inte utföra aborter av kristen övertygelse får man söka annat jobb. Vill man inte viga enkönade av kristen övertygelse kan man inte arbeta som anställd i den svenska kyrkan. Tro- samfundet den Svenksa kyrkan. Inte statskyrkan utan den till synes politiskt fria kyrkan

Statsministerns logik är intressant. Landstinget är en del av myndighetssverige. Offentlighetsprincipen gäller. Landstinget skall utöva “myndighet” liksom hälso- och sjukvård inte enbart enligt lag utan också i enlighet med den vilja som de politiska partierna fastlagt. Detta är en grundläggande del i en demokrati.

Den “fria” kyrkan skildes formellt från staten för ett antal år sedan. Men den har inte frigjorts från statsministerns parti och partipolitik. Partipolitiken i hans parti bör enligt honom även framgent påverka det kristna evangeliets utövning, förkunnelse, den till synes politiskt fria  organisationen Svenska kyrkans evangelisation politik och policy.

Statsministern är medlem i Svenska kyrkan. Det medlemskapet är enligt honom inte förknippat med personlig tro på Jesus som Kristus som den enda vägen till Gud. Dock besöker han kyrkor ibland för stillhet och kontemplation. Det är ju inte fel alls i sig men är ju ingen religionsutövning av klassisk kristen tro. Där är statsministern föredömligt ärlig och hycklar inte.

Statsvetaren Jan Thurvall anser denna argumentation märklig då Sveriges ledande politiker blandar samman myndigheters roll med en religiös organisations lära, förkunnelse och handlingar.

Klassiska baptister har sedan mitten på 1800- talet hävdat behovet av religionsfrihet och delning mellan kristen tro och församlingsliv i förhållande till samhällets politiska system och maktutövning. Baptisternas bibeltolkning gjorde dem såväl aparta som kriminella i förhållande till den tidens politik och en politiskt styrd kyrka.

Men än idag syns spåren av politiska ambitioner av att inifrån påverka kristen tro, bibelssyn, och religiös utövning inom kristedomen.

Samma syn och engagemang syns inte i andra religiösa sammanslutningars verksamhet. Jag har inte sett att tex regeringen eller centerpartiet agerat i den lära som förkunnas i våra synagogor eller moskeer. Inte heller om utövningen av hinduistisk gudsbild eller buddhas roll. Men om kristen tro finns politiska  åsikter oaktat att den eller de som driver dessa tror på bibeln eller kyrkans/församlingens tro.  Är det OK om Sverigedemokraterna infiltrerade SAP och skrev deras migrationspolitiska program. Knappast.

Så;

  • De politiska partierna bör genast upphöra sitt engagemang i ett tros samfund. Det är inte värdigt en neutral politisk demokratisk tradition att styra den religiösa övertygelsen och utövningen
  • Bort med partipolitiken från kyrkan. Svenska kyrkans ledning borde prioritera sina rötter och förankra dem i klassisk kristen tro. Där finns många förbättringsmöjligheter.
  • Politiker är självfallet mycket välkomna att deltaga i kyrkans verksamhet som stöd för individens egen utveckling men också som värdefulla röster i kyrkans diakonala och evangelisation.
  • Ta bort vigselrätten från trossamfunden. Myndighetsutövning måste skötas av samhället. Kyrkorna och samfunden kan sen genomföra de bröllop och de högtider som man själv full skapa och ge sina medlemmar.
  • Equmeniakyrkan som söker samarbete med Svenska kyrkan måste uppmärksamma politikerstyrningen som för bort från evangeliet. Equmeniakyrkan har ju redan infört och godkänt yrkesförbud och predikoförbud för anställda pastorer som förkunnar klassisk baptistisk tro i sina församlingar om dessa tecknat lokala samarbetsavtal med Svenska kyrkan. Med likartad ideologisk hållning som statsministern utvecklar konkret bör ju baptistpastorer som vill förkunna klassisk baptistisk tro inte vara anställda i en sådan församling utan söka en annan arbetsgivare.

Är det så det är tänkt? Jag hörde inget av detta inför det som var “Gemensam framtid” och sen blev Equmeniakyrkan. Denna utveckling är märklig och kanske måste den ses som en anpassning från klassisk kristen tro till en organisationsomvandling av klassisk art. Sådan den blir när intresseorganisationer slås samman och organisationsstrukturen prioriteras. Kärnan omvandlas och präglas av de många kommunikatörerna till pamfletter och prydliga power-pointbilder.

Reformation, en formation av en organisation utifrån dess grund bör kanske startas i varje enskild persons hjärta under studier av Guds ord.

Det var så det började./ LGB

Klassisk kristen herde som arbetarepartiet inte försökt styra. Men som troligen inte kan styras från svenskt håll trots alltfler medlemmar i Sverige

Ärkebiskop tveksam till att Jesus är den enda vägen till Gud men lyhörd för politisk korrekta samhällsvärderingar.

Wanja Lundby Wedin. Kyrkopolitiker med gedigen bakgrund i fackföreningsrörelse och SAP. Omsätter statsministerns och socialdemokraternas kyrkopolitik

LGB

Bo Brander. Präst St Ansgar. Står för Klassisk Luthersk kristen tro. Bibeltro som inte delas av den svenska kyrkan och delar av Equmeniakyran.

Equmeniakyrkan med vigselrätt viger efter varje församlings ställningstagande en eller tvåkönade par. Klassisk kristen tro gäller vid sidan om politisk korrekt “modern” teologi. Kyrkoledare Camnerin tror inte på Paulus  ord om  homosexualitet då Bibeln inte stämmer med hennes egen övertygelse.

Förespråkar klassisk kristen tro. Världsvid kyrkoledare som knappast följer en svensk statsministers bibelsyn.

Livets Ords ledare står för klassisk kristen tro. Bottnar i frikyrkotradition.

Stormuftin viger knappast personer av samma kön. Allt fler svenska delar hans religiösa uppfattning, Få politiker försöker påverka deras religionsutövning.

Så gick vi runt och hamnade på ruta noll. Om klassisk baptism, en fri kyrka, frihet att predika och formella avtal om begränsningar av biblisk förkunnelse. Del 1 av 2.

Bakgrund

Nedanstående tankar har skrivits ned av en västsvensk baptist i mogen ålder. Aktiv tidigare inom baptistsamfundet och i den  lokala församlingen. Drivande och engagerad i det ekumeniska arbetet inte minst avseende gemenskap och integration med missionsförbundet. Glad för att förutsättning tillskapats för en gemensam kyrka och missionsorganisation ja ett riktigt “missionsförbund”

När jag nu följer det som blev Equmeniakyrkan händer det något jag inte känner igen. Läran, teologin, yttringar och strukturer förändras till något som jag och flera med mig inte anat.

Nedanstående tankar kommer från dokumentation och noteringar avseende det planerade samverkansarbetet i avtalsform med Svenska kyrkan. När jag läst igenom det jag kunde finna och tyda, upptäckte jag en oväntad likhet mellan de västsvenska baptistpredikanternas förutsättningar vid början av 1900 talet och den  nya “egna” baptistiska kyrkans förhållningssätt. Det finns en rätt tydlig tendens till att man verkar ha integrerat fd. Statskyrkans syn på vededöpare från 1860-talet…Märkligt….

Så här uppfattar jag det hela. Hoppas innerligt att jag har fel…..

Enkel anspråkslös historisk koll i backspegel

Det kan finnas en religionshistorisk koppling mellan traditioner och yttringar men det är inte obekant att statsmakten förr i tiden gärna kontrollerade “kristnadet” på samma sätt som muslimer idag inordnas i det som kallas muslimska länder. Gustav Vasa var ju ett tydligt exempel på lutherskt religionsimperialism.1593 samordnades kyrkan med det som Sv Kyrkan än idag kallar den “kristna staten” Sambandet fanns kvar formellt fram till år 2000. Historiker och teologer har troligen olika åsikter om detta men man kan med lätthet konstatera att religionen spelade en roll i  olika krig i Europa och därför skapat hemska minnen från en historia som ingen kristen kan försvara.

När frikyrkan etablerades i Sverige vid mitten av 1800 talet uppstod en spänning mellan den Lutherska kyrkan och därmed staten som myndighet och de troende som av olika skäl inte följde den statliga kyrkans tro och traditioner.

Från  tiden för frikyrklighetens genombrott i Sverige har det tills nutid skett oerhört mycket positivt för enskilda och för församlingars möjligheter att verka. Historien bör dock finnas med som en slags historisk referens då samhällsutvecklingen och värderingar förändras över tid.Så här nedan kommer några få tidsglimtar som referens till vad som sker idag ifråga om möjlighet att förkunna inom ramen för kyrkans regelverk.

F.O. Nilsson och baptismen i Sverige

“Den 21 september 1848 döptes Nilssons hustru, hans två bröder och ett par andra personer av den danske baptistpredikanten A.P. Förster vid Vallersvik. Samma kväll bildades Sveriges baptistförsamling i Borekulla-stugan i Landa socken strax norr om Frillesås samhälle.

Den 4 juli 1851 lämnade Nilsson Sverige, efter att ha blivit dömd till landsförvisning på grund av sin förkunnelse. Han reste först till Köpenhamn, sedan till Hamburg och därifrån vidare till Evangeliska Alliansens möte i London, den 20 augusti till 3 september.

Nilsson utsågs snart till pastor för baptistförsamlingen i Köpenhamn. I denna egenskap döpte, han den 23 juli 1852, prästen Anders Wiberg i Östersjön. Våren 1853 avgick han som pastor i Köpenhamn. Innan dess besökte han Sverige och förrättade den första frikyrkliga vigseln i landet. Polisen dök upp och fick honom att ge sitt hedersord på att lämna Sverige snarast.”

En tro som kostade på

Baptisternas tro på frihet och syn på församling dop nattvard mm gav upphov till reaktioner från stat och kyrka och myndigheternas gemensamma maktmedel användes.

Den pensionerade baptistpastorn Lennarth Nilsson i Helsingborg uttryckte sin syn på vad som skedde för människor i hans släktträd. Så här skrev Nilsson i tidningen Sändaren:

Lennarth Nilsson Helsingborg

“Fem unga flickor blev 1858 dömda för sakramentsbrott och fick sitta i Wexjö cellfängelse under 14 dagar på vatten och bröd eftersom de hade följt sin övertygelse och låtit ”sig omdöpas och jämväl genom obehöriga personer anammat den heliga nattvarden”.

Två av dessa — systrarna Maria och Benedikta Jonasdotter — var fastrar till min mormor. Jag är otroligt stolt över Maria och Benedikta och alla dem som trots kraftigt motstånd från kyrka och stat 1857 bildade Issjöa Baptistförsamling, vilken så småningom också blev min andliga miljö att växa upp i och hämta tro och goda värderingar ur.

Tack vare dessa pionjärer skapades möjlighet i vårt land att kunna följa vår övertygelse utan att behöva sitta fängslade eller tvingas betala böter.

Jag kan inte förstå att vi 150 år senare skulle stå med vårt baptistiska arv nervöst gömt bakom ryggen, be om ursäkt för att vi har velat hörsamma människors andliga längtan och ge Svenska kyrkan ensam tolkningsrätt på vad som är ”godkänt” dop bara för att vi ska få vara med och spela i en högre (?) ämbetsdivision.

Kan det vara så att Svenska kyrkan i praktiken står och stampar på samma ställe vad gäller synen på ämbete och sakramentsförvaltning som 1858?

Det kanske istället skulle vara läge att Svenska kyrkan bad baptisterna om förlåtelse för den rabiata förföljelse som skedde under denna tid?” (Lennarth Nilsson)

Vad mötte de första baptisterna? Glimtar om några baptistpastorer i västsverige som riskerade livet för sin tro och övertygelse. (Källa Bohusläns skärgårdsmission)

  • “Lille Nilsson” pastor och evangelist

(Lyssna gärna på balladen om Lille Nilsson av Bengt Johansson https://www.youtube.com/watch?v=8tRng2XHOnA )

LilleNILSSONJPGjpg

  Nilsson kallad Lille (ibland Lelle) baptistprofil i Bohuslän  på uppdrag med sitt tjänstefordon. Uppretade kustbor försökte mörda med yxhugg mot huvudet.

Baptisterna i väst samlade in medel för att skaffa en båt så att Skärgårdsmissionens predikanter lättare och snabbare skulle kunna besöka öar och samhällen längs Bohuskusten. Bygdens folk sänkte båten. Vid olika tillfällen utsattes predikanten för hot och våld. Med Guds nåd klarade man sig, Nilsson höll på att få sitt huvud krossat av yxhugg. Blev också  utsatt för stenkastning. Man kastade in stora stenar genom baptistkapellens fönster.

Efter att ha varit utsatt en tid blev Nilsson  nog rätt skakad så han gick till fots den långa vägen från Klädesholmen in till Uddevalla och pastor Länsberg för samtal. Pastor Länsberg  var en ledare och “motor”inom Bohusläns skärgårdsmission. Han uppmanade dock sin bekymrade kollega att genast gå tillbaka till Klädeseholmen och predika evangeliet om Jesus så att folk får del av frälsningen. Han lär ha sagt till Nilsson: “Det är fler som fått lida för Kristi skull”.

En idag något märklig syn på arbetsmiljön men också på synen på uppdraget som sådant. Det brådskar att predika…

“Lille” Nilsson, legendarisk evangelist i Bohuslän

Betel Klädesholmen, idag. En församling som verkar än idag och som “Lille Nilsson” och Otto Länsberg samt A. Wiberg m.fl grundade

 

 

 

 

 

 

Otto Länsberg som ung baptistpredikant

Otto Länsberg, baptistpredikant, evangelist och församlingsgrundare i Bohuslän.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • —   Otto Länsberg hörde kallelsen från Herren att lämna sin pastorstjänst i USA och flyttade till Bohuslän och Uddevalla. Mycket målmedvetet och trosvisst och med små medel blev han verksam inom Bohusläns skärgårdsmission.

Han medverkade till grundande av väldigt många församlingar i Bohuslän liksom till bygge av ett stort antal baptistkyrkor och kapell.

Otto Länsberg utsattes för mordförsök och hot. Vid ett tillfälle när en person beslutat döda “vederdöparen” och riktat bössan mot pastor Länsberg och tryckte av strejkade bössan och Länsberg fick arbeta vidare.

Intressant länk

http://www.tjsf.org/bera/baptist.pdf

Vad handlade allt om? Varför blev Svenska kyrkan, statskyrkans företrädare och profana myndigheter så upprörda?

Detta inlägg behandlar inte detta historiskt, Utgångsmaterialet är dokument bland annat i protokoll och tidningar (Västsvensk Horisont, Frälsarkransen), årsberättelser från Västsvenska baptistmissionen och Skärgårdsmissionen dvs interna handlingar skrivna av de som verkade vid den tiden. Deras synpunkter kan sammanfattas så här:

  • frihet för var och en att läsa bibeln och följa det som skriften anför och som läsaren uppfattar vara Guds mening.
  • tolkning av bibeln måste ej ske genom ordinerad anställd präst. Delande av nattvard kan ske på annat sätt än via en präst
  • en församling består av troende frälsta och döpta och är inte en geografisk avgränsad befolkning
  • dop sker genom nedsänkning och sker på bekännelse om omvändelse, sinnesändring och tro. Vattenbegjutning av barn på föräldrars och släkts uppdrag ansågs ej vara ett bibliskt dop(troendedop).
  • dopsynen medförde att en del av svenska kyrkans företrädare kallade baptisterna “vederdöpare” ett slags nedlåtande beteckning
  • arvssyndsbegreppet förkastades. Barn var inga syndare utan Guds gåva.
  • dop av spädbarn för deras “eviga salighet” förkastades. Barnet tillhör himmelriket.
  • baptisterna kallades “villolärare”, De förkunnade behovet av frälsning, dvs individuell omvändelse och personligt ställningstagande. Detta gjordes i en kontext där kristna ansågs de vara som “döpts” som barn, konfirmerats, tagit del av sakramenten och helst vart en del av prästens husförhörsverksamhet. Baptisternas förkunnelse kom då i total opposition till statskyrkans teologi och förkunnelse.
  • baptisterna använde sig inte av begreppet sakrament, Nattvarden var en högtid till åminnelse och transsubstationsläran förkastades
  • Underordningen inom ramen för kyrkans ledning godkändes inte utan skriften ansågs vara ledningen för baptisterna som också kallades “läsare” (av skriften)

Den Lutherska läran om tro och dop

Den klassiskt lutherska läran stod stabilt de första hundra åren i alla fall. Henric Shartau en kyrklig luthersk väckelsepredikant påverkade kyrkan särkilt i Bohuslän och Halland. Ännu 1950 undrade grannfrun hur mina föräldrar vågade ha sonen odöpt. För” tänk om han dör…..” Lutherskt troende såg en koppling mellan den av föräldrar beställda akten och av vigd präst genomförda och barnets möjlighet till ett evigt liv.
Där fanns den klassiska Lutherska läran i den kyrksamma grannfrun.

Den folkliga uppfattningen i dopfrågan tror jag kommer från läran om arvssynd. Den har varit tydlig inom kyrkan även om den numera är omformulerad och uttrycks på annat sätt. Dop av barn ses som ett sakrament, en nådehandling där Gud agerar oaktat individens ställning och där individen i vuxen ålder tar ställning till ev bekännelse och gemenskap med Gud och erbjudande om frälsningen via Jesus Kristus.

Och åren har gått….

Vi lever i en annan tid nu. Svenska kyrkan är formellt en fri kyrka. Reellt har de politiska partierna dvs den sekulära statens representanter ännu ett stort inflytande över den kyrkan. Tydligt kan man iakttaga hur det kan se ut när en sekulär partistyrelse antar ett kyrkopolitiskt program men innehåll som inte riktigt liknar en klassisk evangelisk läsartradition. (http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/stockholm/dokument/pdf/organisationsnytt/v%2050%202016/Kyrkopolitiskt%20program%20-%20beslutat.pdf )

Att se kyrkan i Sverige som en helhet av Kristi kropp har med åren blivit en viktig drivkraft från såväl frikyrka som statskyrka/svenska kyrkan. Olikheter har kunnat ses som berikande och ekumeniskt arbete har utvecklats på lokal och central nivå. Även om olikheter finns i teologi och tradition har dessa setts som underordnade utifrån helheten; vi är alla ett i Kristus.

Det är ju en otrolig utveckling utifrån det som Lille Nilsson, FO Nilsson och Otto Länsberg mötte när de mötte sina tros syskon runt 1905.

Men har då tron på skriften förändrats? Eller bara människorna? Eller tolkningen av ordet?

Skriften har ju fått nya översättningar och blivit mer tillgänglig i sak men inte har budskapet förändrats. Men praxis eller det kristna livet eller kyrkans/församlingens uttryck har förändrats. Uttrycken måste ju förändras men fråga om bibelns konkreta budskap skall kunna tolkas bort eller negligeras.

En klok teolog berättade att han hört personer som när de ber/läser trosbekännelsen enbart mimar sig igenom de sista styckena i den eftersom man ogillar texten. Den stör den egna uppfattningen om vad bibeln säger om sådant som känns obehagligt för egot.Jag väljer det som passar mig istället för att se efter om Kristus har något att säga om Hans budskap till mig. Postmodernistisk teologi.

Svenska kyrkans ledning är osäker på om att Jesus är den enda vägen till Gud. Samma kyrkan förkastar bibelns budskap om för vilka äktenskap är till för liksom mannens och kvinnas roll för varandra. Equmeniakyrkans ledning är inte lika tydlig men såväl kyrkoledning som handbok bekräftar en äktenskaps syn som Svenska kyrkan. Och man promenerar med stolhet i Pride i dess stöd för hbtq och body/sado maschosism, pisk-och smisksex och polyerotiska förhållande. Märkligt. ( http://www.sandaren.se/nyhet/jenny-dobers-darfor-gar-jag-i-prideparaden)

Som klassisk baptist kan man ju önska sig lite mer av den historiska erfarenheten om att det är Ordet, Bibeln som är mer normerande än DN s , Aftonbladets och mediapersoners värderingar som ibland skiftar mellan månader och kvartal…. Och grunden, vår kristna har de facto djupare rötter i den judiskt kristna erfarenheten.

Nu vill Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan formalisera de ekumeniska teologiska och funktionella sambanden utifrån Kristi kropps tanken. Brustenheten övergår i helhet och fördjupning.

Det är klart föredömligt , önskvärt, bibliskt och glädjande. Det gamla är förgånget och något nytt skall formas.

Överlappande konsensusdialog

Ärkebiskopen använder begreppet överlappande konsensus. Med det avses att uttrycka gemensamt det man är överens om och lämna det an inte blir överens om. Denna modell gör det möjligt för kyrkan att gemensamt uttrycka tro med islams företrädare som tror på en Gud, Islam tor att Jesus funnits och det bejakas även om “vi kristna” tror på Jesu död och uppståndelse. Modellen ger grund för fördjupad samverkan med andra religioner. En grund för det som kallas religionsdialog. Ur klassisk baptistisk erfarenhet ser det ut som om evangelisation (dvs ambitionen att vinna människor med annan tro) ersatts med bejakande och bekräftelse av andra trosföreställningar med nedtoning av den bibliska missionsbefallningen.

Måhända används likartad teknik i samverkan inom Equmeniakyrkan och i arbetet med samverkansavtal med Svenska kyrkan. I andra delen återkommer jag till detta.

LG