Statsministern anser:Yrkesförbud för präster som vägrar viga enkönade par till äktenskap. Partipolitiken har långsiktigt en stor roll i den svenska kyrkan.

Sveriges statsminister och det socialdemokratiska arbetarepartiets ordförande har uttalat sin åsikt om kristen tro och bibelsyn. Detta i en läsvärd intervju i Kyrkans Tidning. http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

Vår statsminister anför att alla präster, anställda i trossamfundet Svenska kyrkan skall viga alla personer oaktat deras kön. ALLA präster. Han jämför detta tjänsteåliggande med det arbetsrättsliga ärendet avseende anställning av en barnmorska som på grund av sin kristna tro inte önskade utföra aborter men i övrigt arbeta som barnmorska. Arbetsrättsligt förlorade hon den tvisten mot sin arbetsgivare, det politiskt styra landstinget. Vill man inte utföra aborter av kristen övertygelse får man söka annat jobb. Vill man inte viga enkönade av kristen övertygelse kan man inte arbeta som anställd i den svenska kyrkan. Tro- samfundet den Svenksa kyrkan. Inte statskyrkan utan den till synes politiskt fria kyrkan

Statsministerns logik är intressant. Landstinget är en del av myndighetssverige. Offentlighetsprincipen gäller. Landstinget skall utöva ”myndighet” liksom hälso- och sjukvård inte enbart enligt lag utan också i enlighet med den vilja som de politiska partierna fastlagt. Detta är en grundläggande del i en demokrati.

Den ”fria” kyrkan skildes formellt från staten för ett antal år sedan. Men den har inte frigjorts från statsministerns parti och partipolitik. Partipolitiken i hans parti bör enligt honom även framgent påverka det kristna evangeliets utövning, förkunnelse, den till synes politiskt fria  organisationen Svenska kyrkans evangelisation politik och policy.

Statsministern är medlem i Svenska kyrkan. Det medlemskapet är enligt honom inte förknippat med personlig tro på Jesus som Kristus som den enda vägen till Gud. Dock besöker han kyrkor ibland för stillhet och kontemplation. Det är ju inte fel alls i sig men är ju ingen religionsutövning av klassisk kristen tro. Där är statsministern föredömligt ärlig och hycklar inte.

Statsvetaren Jan Thurvall anser denna argumentation märklig då Sveriges ledande politiker blandar samman myndigheters roll med en religiös organisations lära, förkunnelse och handlingar.

Klassiska baptister har sedan mitten på 1800- talet hävdat behovet av religionsfrihet och delning mellan kristen tro och församlingsliv i förhållande till samhällets politiska system och maktutövning. Baptisternas bibeltolkning gjorde dem såväl aparta som kriminella i förhållande till den tidens politik och en politiskt styrd kyrka.

Men än idag syns spåren av politiska ambitioner av att inifrån påverka kristen tro, bibelssyn, och religiös utövning inom kristedomen.

Samma syn och engagemang syns inte i andra religiösa sammanslutningars verksamhet. Jag har inte sett att tex regeringen eller centerpartiet agerat i den lära som förkunnas i våra synagogor eller moskeer. Inte heller om utövningen av hinduistisk gudsbild eller buddhas roll. Men om kristen tro finns politiska  åsikter oaktat att den eller de som driver dessa tror på bibeln eller kyrkans/församlingens tro.  Är det OK om Sverigedemokraterna infiltrerade SAP och skrev deras migrationspolitiska program. Knappast.

Så;

  • De politiska partierna bör genast upphöra sitt engagemang i ett tros samfund. Det är inte värdigt en neutral politisk demokratisk tradition att styra den religiösa övertygelsen och utövningen
  • Bort med partipolitiken från kyrkan. Svenska kyrkans ledning borde prioritera sina rötter och förankra dem i klassisk kristen tro. Där finns många förbättringsmöjligheter.
  • Politiker är självfallet mycket välkomna att deltaga i kyrkans verksamhet som stöd för individens egen utveckling men också som värdefulla röster i kyrkans diakonala och evangelisation.
  • Ta bort vigselrätten från trossamfunden. Myndighetsutövning måste skötas av samhället. Kyrkorna och samfunden kan sen genomföra de bröllop och de högtider som man själv full skapa och ge sina medlemmar.
  • Equmeniakyrkan som söker samarbete med Svenska kyrkan måste uppmärksamma politikerstyrningen som för bort från evangeliet. Equmeniakyrkan har ju redan infört och godkänt yrkesförbud och predikoförbud för anställda pastorer som förkunnar klassisk baptistisk tro i sina församlingar om dessa tecknat lokala samarbetsavtal med Svenska kyrkan. Med likartad ideologisk hållning som statsministern utvecklar konkret bör ju baptistpastorer som vill förkunna klassisk baptistisk tro inte vara anställda i en sådan församling utan söka en annan arbetsgivare.

Är det så det är tänkt? Jag hörde inget av detta inför det som var ”Gemensam framtid” och sen blev Equmeniakyrkan. Denna utveckling är märklig och kanske måste den ses som en anpassning från klassisk kristen tro till en organisationsomvandling av klassisk art. Sådan den blir när intresseorganisationer slås samman och organisationsstrukturen prioriteras. Kärnan omvandlas och präglas av de många kommunikatörerna till pamfletter och prydliga power-pointbilder.

Reformation, en formation av en organisation utifrån dess grund bör kanske startas i varje enskild persons hjärta under studier av Guds ord.

Det var så det började./ LGB

Klassisk kristen herde som arbetarepartiet inte försökt styra. Men som troligen inte kan styras från svenskt håll trots alltfler medlemmar i Sverige

Ärkebiskop tveksam till att Jesus är den enda vägen till Gud men lyhörd för politisk korrekta samhällsvärderingar.

Wanja Lundby Wedin. Kyrkopolitiker med gedigen bakgrund i fackföreningsrörelse och SAP. Omsätter statsministerns och socialdemokraternas kyrkopolitik

LGB

Bo Brander. Präst St Ansgar. Står för Klassisk Luthersk kristen tro. Bibeltro som inte delas av den svenska kyrkan och delar av Equmeniakyran.

Equmeniakyrkan med vigselrätt viger efter varje församlings ställningstagande en eller tvåkönade par. Klassisk kristen tro gäller vid sidan om politisk korrekt ”modern” teologi. Kyrkoledare Camnerin tror inte på Paulus  ord om  homosexualitet då Bibeln inte stämmer med hennes egen övertygelse.

Förespråkar klassisk kristen tro. Världsvid kyrkoledare som knappast följer en svensk statsministers bibelsyn.

Livets Ords ledare står för klassisk kristen tro. Bottnar i frikyrkotradition.

Stormuftin viger knappast personer av samma kön. Allt fler svenska delar hans religiösa uppfattning, Få politiker försöker påverka deras religionsutövning.

Så gick vi runt och hamnade på ruta noll. Om klassisk baptism, en fri kyrka, frihet att predika och formella avtal om begränsningar av biblisk förkunnelse. Del 1 av 2.

Bakgrund

Nedanstående tankar har skrivits ned av en västsvensk baptist i mogen ålder. Aktiv tidigare inom baptistsamfundet och i den  lokala församlingen. Drivande och engagerad i det ekumeniska arbetet inte minst avseende gemenskap och integration med missionsförbundet. Glad för att förutsättning tillskapats för en gemensam kyrka och missionsorganisation ja ett riktigt ”missionsförbund”

När jag nu följer det som blev Equmeniakyrkan händer det något jag inte känner igen. Läran, teologin, yttringar och strukturer förändras till något som jag och flera med mig inte anat.

Nedanstående tankar kommer från dokumentation och noteringar avseende det planerade samverkansarbetet i avtalsform med Svenska kyrkan. När jag läst igenom det jag kunde finna och tyda, upptäckte jag en oväntad likhet mellan de västsvenska baptistpredikanternas förutsättningar vid början av 1900 talet och den  nya ”egna” baptistiska kyrkans förhållningssätt. Det finns en rätt tydlig tendens till att man verkar ha integrerat fd. Statskyrkans syn på vededöpare från 1860-talet…Märkligt….

Så här uppfattar jag det hela. Hoppas innerligt att jag har fel…..

Enkel anspråkslös historisk koll i backspegel

Det kan finnas en religionshistorisk koppling mellan traditioner och yttringar men det är inte obekant att statsmakten förr i tiden gärna kontrollerade ”kristnadet” på samma sätt som muslimer idag inordnas i det som kallas muslimska länder. Gustav Vasa var ju ett tydligt exempel på lutherskt religionsimperialism.1593 samordnades kyrkan med det som Sv Kyrkan än idag kallar den ”kristna staten” Sambandet fanns kvar formellt fram till år 2000. Historiker och teologer har troligen olika åsikter om detta men man kan med lätthet konstatera att religionen spelade en roll i  olika krig i Europa och därför skapat hemska minnen från en historia som ingen kristen kan försvara.

När frikyrkan etablerades i Sverige vid mitten av 1800 talet uppstod en spänning mellan den Lutherska kyrkan och därmed staten som myndighet och de troende som av olika skäl inte följde den statliga kyrkans tro och traditioner.

Från  tiden för frikyrklighetens genombrott i Sverige har det tills nutid skett oerhört mycket positivt för enskilda och för församlingars möjligheter att verka. Historien bör dock finnas med som en slags historisk referens då samhällsutvecklingen och värderingar förändras över tid.Så här nedan kommer några få tidsglimtar som referens till vad som sker idag ifråga om möjlighet att förkunna inom ramen för kyrkans regelverk.

F.O. Nilsson och baptismen i Sverige

”Den 21 september 1848 döptes Nilssons hustru, hans två bröder och ett par andra personer av den danske baptistpredikanten A.P. Förster vid Vallersvik. Samma kväll bildades Sveriges baptistförsamling i Borekulla-stugan i Landa socken strax norr om Frillesås samhälle.

Den 4 juli 1851 lämnade Nilsson Sverige, efter att ha blivit dömd till landsförvisning på grund av sin förkunnelse. Han reste först till Köpenhamn, sedan till Hamburg och därifrån vidare till Evangeliska Alliansens möte i London, den 20 augusti till 3 september.

Nilsson utsågs snart till pastor för baptistförsamlingen i Köpenhamn. I denna egenskap döpte, han den 23 juli 1852, prästen Anders Wiberg i Östersjön. Våren 1853 avgick han som pastor i Köpenhamn. Innan dess besökte han Sverige och förrättade den första frikyrkliga vigseln i landet. Polisen dök upp och fick honom att ge sitt hedersord på att lämna Sverige snarast.”

En tro som kostade på

Baptisternas tro på frihet och syn på församling dop nattvard mm gav upphov till reaktioner från stat och kyrka och myndigheternas gemensamma maktmedel användes.

Den pensionerade baptistpastorn Lennarth Nilsson i Helsingborg uttryckte sin syn på vad som skedde för människor i hans släktträd. Så här skrev Nilsson i tidningen Sändaren:

Lennarth Nilsson Helsingborg

”Fem unga flickor blev 1858 dömda för sakramentsbrott och fick sitta i Wexjö cellfängelse under 14 dagar på vatten och bröd eftersom de hade följt sin övertygelse och låtit ”sig omdöpas och jämväl genom obehöriga personer anammat den heliga nattvarden”.

Två av dessa — systrarna Maria och Benedikta Jonasdotter — var fastrar till min mormor. Jag är otroligt stolt över Maria och Benedikta och alla dem som trots kraftigt motstånd från kyrka och stat 1857 bildade Issjöa Baptistförsamling, vilken så småningom också blev min andliga miljö att växa upp i och hämta tro och goda värderingar ur.

Tack vare dessa pionjärer skapades möjlighet i vårt land att kunna följa vår övertygelse utan att behöva sitta fängslade eller tvingas betala böter.

Jag kan inte förstå att vi 150 år senare skulle stå med vårt baptistiska arv nervöst gömt bakom ryggen, be om ursäkt för att vi har velat hörsamma människors andliga längtan och ge Svenska kyrkan ensam tolkningsrätt på vad som är ”godkänt” dop bara för att vi ska få vara med och spela i en högre (?) ämbetsdivision.

Kan det vara så att Svenska kyrkan i praktiken står och stampar på samma ställe vad gäller synen på ämbete och sakramentsförvaltning som 1858?

Det kanske istället skulle vara läge att Svenska kyrkan bad baptisterna om förlåtelse för den rabiata förföljelse som skedde under denna tid?” (Lennarth Nilsson)

Vad mötte de första baptisterna? Glimtar om några baptistpastorer i västsverige som riskerade livet för sin tro och övertygelse. (Källa Bohusläns skärgårdsmission)

  • ”Lille Nilsson” pastor och evangelist

(Lyssna gärna på balladen om Lille Nilsson av Bengt Johansson https://www.youtube.com/watch?v=8tRng2XHOnA )

LilleNILSSONJPGjpg

  Nilsson kallad Lille (ibland Lelle) baptistprofil i Bohuslän  på uppdrag med sitt tjänstefordon. Uppretade kustbor försökte mörda med yxhugg mot huvudet.

Baptisterna i väst samlade in medel för att skaffa en båt så att Skärgårdsmissionens predikanter lättare och snabbare skulle kunna besöka öar och samhällen längs Bohuskusten. Bygdens folk sänkte båten. Vid olika tillfällen utsattes predikanten för hot och våld. Med Guds nåd klarade man sig, Nilsson höll på att få sitt huvud krossat av yxhugg. Blev också  utsatt för stenkastning. Man kastade in stora stenar genom baptistkapellens fönster.

Efter att ha varit utsatt en tid blev Nilsson  nog rätt skakad så han gick till fots den långa vägen från Klädesholmen in till Uddevalla och pastor Länsberg för samtal. Pastor Länsberg  var en ledare och ”motor”inom Bohusläns skärgårdsmission. Han uppmanade dock sin bekymrade kollega att genast gå tillbaka till Klädeseholmen och predika evangeliet om Jesus så att folk får del av frälsningen. Han lär ha sagt till Nilsson: ”Det är fler som fått lida för Kristi skull”.

En idag något märklig syn på arbetsmiljön men också på synen på uppdraget som sådant. Det brådskar att predika…

”Lille” Nilsson, legendarisk evangelist i Bohuslän

Betel Klädesholmen, idag. En församling som verkar än idag och som ”Lille Nilsson” och Otto Länsberg samt A. Wiberg m.fl grundade

 

 

 

 

 

 

Otto Länsberg som ung baptistpredikant

Otto Länsberg, baptistpredikant, evangelist och församlingsgrundare i Bohuslän.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • —   Otto Länsberg hörde kallelsen från Herren att lämna sin pastorstjänst i USA och flyttade till Bohuslän och Uddevalla. Mycket målmedvetet och trosvisst och med små medel blev han verksam inom Bohusläns skärgårdsmission.

Han medverkade till grundande av väldigt många församlingar i Bohuslän liksom till bygge av ett stort antal baptistkyrkor och kapell.

Otto Länsberg utsattes för mordförsök och hot. Vid ett tillfälle när en person beslutat döda ”vederdöparen” och riktat bössan mot pastor Länsberg och tryckte av strejkade bössan och Länsberg fick arbeta vidare.

Intressant länk

http://www.tjsf.org/bera/baptist.pdf

Vad handlade allt om? Varför blev Svenska kyrkan, statskyrkans företrädare och profana myndigheter så upprörda?

Detta inlägg behandlar inte detta historiskt, Utgångsmaterialet är dokument bland annat i protokoll och tidningar (Västsvensk Horisont, Frälsarkransen), årsberättelser från Västsvenska baptistmissionen och Skärgårdsmissionen dvs interna handlingar skrivna av de som verkade vid den tiden. Deras synpunkter kan sammanfattas så här:

  • frihet för var och en att läsa bibeln och följa det som skriften anför och som läsaren uppfattar vara Guds mening.
  • tolkning av bibeln måste ej ske genom ordinerad anställd präst. Delande av nattvard kan ske på annat sätt än via en präst
  • en församling består av troende frälsta och döpta och är inte en geografisk avgränsad befolkning
  • dop sker genom nedsänkning och sker på bekännelse om omvändelse, sinnesändring och tro. Vattenbegjutning av barn på föräldrars och släkts uppdrag ansågs ej vara ett bibliskt dop(troendedop).
  • dopsynen medförde att en del av svenska kyrkans företrädare kallade baptisterna ”vederdöpare” ett slags nedlåtande beteckning
  • arvssyndsbegreppet förkastades. Barn var inga syndare utan Guds gåva.
  • dop av spädbarn för deras ”eviga salighet” förkastades. Barnet tillhör himmelriket.
  • baptisterna kallades ”villolärare”, De förkunnade behovet av frälsning, dvs individuell omvändelse och personligt ställningstagande. Detta gjordes i en kontext där kristna ansågs de vara som ”döpts” som barn, konfirmerats, tagit del av sakramenten och helst vart en del av prästens husförhörsverksamhet. Baptisternas förkunnelse kom då i total opposition till statskyrkans teologi och förkunnelse.
  • baptisterna använde sig inte av begreppet sakrament, Nattvarden var en högtid till åminnelse och transsubstationsläran förkastades
  • Underordningen inom ramen för kyrkans ledning godkändes inte utan skriften ansågs vara ledningen för baptisterna som också kallades ”läsare” (av skriften)

Den Lutherska läran om tro och dop

Den klassiskt lutherska läran stod stabilt de första hundra åren i alla fall. Henric Shartau en kyrklig luthersk väckelsepredikant påverkade kyrkan särkilt i Bohuslän och Halland. Ännu 1950 undrade grannfrun hur mina föräldrar vågade ha sonen odöpt. För” tänk om han dör…..” Lutherskt troende såg en koppling mellan den av föräldrar beställda akten och av vigd präst genomförda och barnets möjlighet till ett evigt liv.
Där fanns den klassiska Lutherska läran i den kyrksamma grannfrun.

Den folkliga uppfattningen i dopfrågan tror jag kommer från läran om arvssynd. Den har varit tydlig inom kyrkan även om den numera är omformulerad och uttrycks på annat sätt. Dop av barn ses som ett sakrament, en nådehandling där Gud agerar oaktat individens ställning och där individen i vuxen ålder tar ställning till ev bekännelse och gemenskap med Gud och erbjudande om frälsningen via Jesus Kristus.

Och åren har gått….

Vi lever i en annan tid nu. Svenska kyrkan är formellt en fri kyrka. Reellt har de politiska partierna dvs den sekulära statens representanter ännu ett stort inflytande över den kyrkan. Tydligt kan man iakttaga hur det kan se ut när en sekulär partistyrelse antar ett kyrkopolitiskt program men innehåll som inte riktigt liknar en klassisk evangelisk läsartradition. (http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/stockholm/dokument/pdf/organisationsnytt/v%2050%202016/Kyrkopolitiskt%20program%20-%20beslutat.pdf )

Att se kyrkan i Sverige som en helhet av Kristi kropp har med åren blivit en viktig drivkraft från såväl frikyrka som statskyrka/svenska kyrkan. Olikheter har kunnat ses som berikande och ekumeniskt arbete har utvecklats på lokal och central nivå. Även om olikheter finns i teologi och tradition har dessa setts som underordnade utifrån helheten; vi är alla ett i Kristus.

Det är ju en otrolig utveckling utifrån det som Lille Nilsson, FO Nilsson och Otto Länsberg mötte när de mötte sina tros syskon runt 1905.

Men har då tron på skriften förändrats? Eller bara människorna? Eller tolkningen av ordet?

Skriften har ju fått nya översättningar och blivit mer tillgänglig i sak men inte har budskapet förändrats. Men praxis eller det kristna livet eller kyrkans/församlingens uttryck har förändrats. Uttrycken måste ju förändras men fråga om bibelns konkreta budskap skall kunna tolkas bort eller negligeras.

En klok teolog berättade att han hört personer som när de ber/läser trosbekännelsen enbart mimar sig igenom de sista styckena i den eftersom man ogillar texten. Den stör den egna uppfattningen om vad bibeln säger om sådant som känns obehagligt för egot.Jag väljer det som passar mig istället för att se efter om Kristus har något att säga om Hans budskap till mig. Postmodernistisk teologi.

Svenska kyrkans ledning är osäker på om att Jesus är den enda vägen till Gud. Samma kyrkan förkastar bibelns budskap om för vilka äktenskap är till för liksom mannens och kvinnas roll för varandra. Equmeniakyrkans ledning är inte lika tydlig men såväl kyrkoledning som handbok bekräftar en äktenskaps syn som Svenska kyrkan. Och man promenerar med stolhet i Pride i dess stöd för hbtq och body/sado maschosism, pisk-och smisksex och polyerotiska förhållande. Märkligt. ( http://www.sandaren.se/nyhet/jenny-dobers-darfor-gar-jag-i-prideparaden)

Som klassisk baptist kan man ju önska sig lite mer av den historiska erfarenheten om att det är Ordet, Bibeln som är mer normerande än DN s , Aftonbladets och mediapersoners värderingar som ibland skiftar mellan månader och kvartal…. Och grunden, vår kristna har de facto djupare rötter i den judiskt kristna erfarenheten.

Nu vill Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan formalisera de ekumeniska teologiska och funktionella sambanden utifrån Kristi kropps tanken. Brustenheten övergår i helhet och fördjupning.

Det är klart föredömligt , önskvärt, bibliskt och glädjande. Det gamla är förgånget och något nytt skall formas.

Överlappande konsensusdialog

Ärkebiskopen använder begreppet överlappande konsensus. Med det avses att uttrycka gemensamt det man är överens om och lämna det an inte blir överens om. Denna modell gör det möjligt för kyrkan att gemensamt uttrycka tro med islams företrädare som tror på en Gud, Islam tor att Jesus funnits och det bejakas även om ”vi kristna” tror på Jesu död och uppståndelse. Modellen ger grund för fördjupad samverkan med andra religioner. En grund för det som kallas religionsdialog. Ur klassisk baptistisk erfarenhet ser det ut som om evangelisation (dvs ambitionen att vinna människor med annan tro) ersatts med bejakande och bekräftelse av andra trosföreställningar med nedtoning av den bibliska missionsbefallningen.

Måhända används likartad teknik i samverkan inom Equmeniakyrkan och i arbetet med samverkansavtal med Svenska kyrkan. I andra delen återkommer jag till detta.

LG

 

 

 

 

En stark påminnelse om vår

 Tulpaner

Varför inte köpa en bukett tulpaner (Till din fru)nu när det är som kallast och mörkast?

Vi kristna borde vara som en knippa tulpaner i en mörk och kall värld. Precis som tulpanen lever vi endast en kort tid för att sedan vissa ned. Ofrånkomligt. Måtte vi då vara till glädje och välsignelse den lilla korta tid vi lever här. Men att vara till välsignelse är inte ENBART att tyst som tulpanen sprida glädjen och hoppet om en ljus vår. Ibland måste det sägas, det som ska sägas. Även om det tar emot för den egna populäriteten.  Salig Frank Mangs citerade ofta bibelordet: ” Känner ni inte med att Kristus bor i Eder, så håller ni inte provet”. Det är klart att sådana citat stötte människor. Etablerade människor i en kristen församling.  Det får människor att känna sig obekväma i en varm kristen gemenskap. Värmen hos Frank låg faktiskt inte i ordet eller det obekväma påståendet, utan i omsorgen om den som var inbillat frälst. Tyvärr är denna inställning rätt sällsynt i vår tid men det var vanligare förr. I alla fall som jag minns det. Allt ska vara så inkluderat idag. Men kollar man Kristus själv när han predikade så vet jag inte någon som så spaltade upp människor till höger och vänster. Exkluderade. Likadant i här i Sverige för 150 år sedan.


Kristen tro, exklusiv och personlig

Då när väckelsen började var kristen tro något exklusivt. Vid genomgången om försoningsdebatten i Betlehemskyrkan i december påstods det att det var svårt att härleda hur den frikyrkliga väckelsen egentligen startade. Här kommer ett förslag som gäller i alla fall våra trakter i Västsverige. Människorna började läsa bibeln och fick svårt att få ihop Stadskyrkans nattvardsgång där alla var inkluderade. Människor som var uppenbart ogudaktiga tog nattvarden tillsammans med andra troende. Man började i protest ha lite egna andakter i hemmen med lekmannapredikanter och nattvardsstunder i smyg. Ur denna exklusiva grupp av nattvardsföreningar som strax blev missionerande grupper föddes friförsamlingen. Mitt eget lilla missionshus anslöt sig först 50 år senare 1925 till missionsförbundet. Även om det inte var likadant på alla ställen så finns det en viss generalitet i strukturen. Ett exkluderande sammanhang där en tydlig omvändelse krävdes för medlemskap.


Kristen tro, kräver mod

Läste i morse om Paulus som likaså vågade ta itu med den religiösa maktens absoluta gigant: Simon Petrus. Det är klart att han kunde tigit och samtyckt och varit populär men evangeliets sanning betydde mer för honom än att hålla sig väl med det stora etablissemanget.

Sammanhanget var så här:

Petrus tyckte först att det var okej att när han hälsade på i Antiokia att äta tillsammans med de lokala hednakristna (något som inte var accepterat bland judarna). När sedan en ytterligare delegation kom från Jerusalemförsamlingen på besök så stannade Petrus hemma från måltiden för att inte stöta sig med judarna. Och så höll det på, måltid efter måltid. Paulus anmärker att till och med hans kollega Barnabas drogs med i detta. Judarna för sig. Hedningarna för sig.

Då tvingades Paulus till en uppgörelse. Läs själv i Galaterbrevet. Ett bibelord fastnade i huvudet:

”Men när jag såg att de avvek från sanningen i evangeliet sade jag till”.

Gör vi detta, du och jag?

Torbjörn S Larsson

PS. Min hustru och jag besökte för någon helg sedan Tabernaklet och åhörde både panelsamtalet mellan församlingsfakultetens Johannes Hellberg och vår Thomas Forslin samt det utmärkta föredraget om försoning av generalsekreterare Stefan Gustavsson. En fullträff och verkligt bibel-fokuserad stund. Varför inte inbjuda dem till din församling?

Pastor eller pastoriserad?

För en tid sedan skrev pastor Stefan Swärd en debattartikel i Dagen. Den handlade om församlingspastorer och om sådana alltid skulle vara heltidsanställda. Han menade att det inte alltid behövde vara så. Av de efterföljande artiklarna är Gunnar Johanssons (23/7) den som gjort störst intryck på mig. Tillsammans med Derek Prince´ kassettserie ”Five main ministries” har den inspirerat mig att skriva följande text.

Säg ”pastor” och de flesta som hört ordet/titeln tänker på predikanten i en frikyrka. (I den Evg. Lutherska ”frikyrkan” heter det präst.) De flesta pastorer är nog inte bara just pastorer, de är också förkunnare, föreståndare, ordförande, själavårdare mm.

Pastor är det latinska ordet för herde. Från början var det säkert så att pastorn var just herde, men med tiden har bilden förändrats en hel del. I synnerhet sedan det inrättades utbildning med inriktning på att samfunden skulle ha koll på pastorn, har fokus flyttats från kallelse till yrke. Den som tagit ”pastorsexamen” kan numera bli pastor för lite vad som helst; familjer, barn, ungdomar, lasarettspatienter, brottslingar är bara exempel.

I NT, Ef 4:11 nämns herde som en av fem tjänstegåvor – apostel, profet, evangelist och lärare är de övriga. Jag tror att många examinerade pastorer är någon av dessa fem, men bara ett fåtal av dom är genuina herdar. Visst är det en hel del av dom som fungerar som föreståndare/äldste i församlingar, men långt ifrån alla har kallelse till det. Ett för mig övertygande bevis på att så är fallet är att pastorer/föreståndare tenderar att flytta från församling till församling trots att denna tjänst är den enda av de fem som kan betecknas som stationär. Alltså, en herde är föreståndare/äldste och flyttar inte runt och en pastor som flyttar runt är inte herde utan profet, evangelist eller lärare.

När det gäller ursprunget för denna pastorskultur tror jag att det främst är den institutionaliserade utbildningen som ligger bakom och bakom den anar jag samfundsledningarnas vilja att kontrollera och styra så att förkunnelsen i församlingarna inte avviker från den grundläggande teologin. Ingen kan/får vara pastor i församling utan examination och ordination från samfundet. Då kommer följande fråga för mig: Behöver man ha en kallelse, är det i så fall någon av tjänstegåvorna, eller räcker det med rätt teologisk bekännelse? Som jag ser det går samfundens makt över församlingarna genom de ordinerad pastorerna som flyttar runt.

Ytterligare en sak som gjort pastorn till heltidsanställd yrkeskristen är synen på ledarskapet i församlingen. I NT finns inget som tyder på att någon församling leddes av bara en herde. Istället är det ett kollektivt ledarskap, en grupp äldste, som leder församlingen och även om det står att föreståndaren väl kunde ha rätt att uppbära lön, så är det inte så säkert att så var fallet. Däremot tror jag att församlingen stöttade sin föreståndare med pengar eller natura när det behövdes.

Hur är det idag i Sverige – hur många församlingar har äldstekår? Har alla pingstförsamlingar äldstekår? De är ju dessa som ska leda församlingen, inte en ensam pastor som dessutom byts ut var femte, sjätte eller sjunde år! Ett kollektivt, lokalt ledarskap skulle frigöra fler till tjänst, frigöra ekonomiska resurser och dessutom göra församlingen mera frimodig och mindre sårbar.