Statsministern anser:Yrkesförbud för präster som vägrar viga enkönade par till äktenskap. Partipolitiken har långsiktigt en stor roll i den svenska kyrkan.

Sveriges statsminister och det socialdemokratiska arbetarepartiets ordförande har uttalat sin åsikt om kristen tro och bibelsyn. Detta i en läsvärd intervju i Kyrkans Tidning. http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

Vår statsminister anför att alla präster, anställda i trossamfundet Svenska kyrkan skall viga alla personer oaktat deras kön. ALLA präster. Han jämför detta tjänsteåliggande med det arbetsrättsliga ärendet avseende anställning av en barnmorska som på grund av sin kristna tro inte önskade utföra aborter men i övrigt arbeta som barnmorska. Arbetsrättsligt förlorade hon den tvisten mot sin arbetsgivare, det politiskt styra landstinget. Vill man inte utföra aborter av kristen övertygelse får man söka annat jobb. Vill man inte viga enkönade av kristen övertygelse kan man inte arbeta som anställd i den svenska kyrkan. Tro- samfundet den Svenksa kyrkan. Inte statskyrkan utan den till synes politiskt fria kyrkan

Statsministerns logik är intressant. Landstinget är en del av myndighetssverige. Offentlighetsprincipen gäller. Landstinget skall utöva ”myndighet” liksom hälso- och sjukvård inte enbart enligt lag utan också i enlighet med den vilja som de politiska partierna fastlagt. Detta är en grundläggande del i en demokrati.

Den ”fria” kyrkan skildes formellt från staten för ett antal år sedan. Men den har inte frigjorts från statsministerns parti och partipolitik. Partipolitiken i hans parti bör enligt honom även framgent påverka det kristna evangeliets utövning, förkunnelse, den till synes politiskt fria  organisationen Svenska kyrkans evangelisation politik och policy.

Statsministern är medlem i Svenska kyrkan. Det medlemskapet är enligt honom inte förknippat med personlig tro på Jesus som Kristus som den enda vägen till Gud. Dock besöker han kyrkor ibland för stillhet och kontemplation. Det är ju inte fel alls i sig men är ju ingen religionsutövning av klassisk kristen tro. Där är statsministern föredömligt ärlig och hycklar inte.

Statsvetaren Jan Thurvall anser denna argumentation märklig då Sveriges ledande politiker blandar samman myndigheters roll med en religiös organisations lära, förkunnelse och handlingar.

Klassiska baptister har sedan mitten på 1800- talet hävdat behovet av religionsfrihet och delning mellan kristen tro och församlingsliv i förhållande till samhällets politiska system och maktutövning. Baptisternas bibeltolkning gjorde dem såväl aparta som kriminella i förhållande till den tidens politik och en politiskt styrd kyrka.

Men än idag syns spåren av politiska ambitioner av att inifrån påverka kristen tro, bibelssyn, och religiös utövning inom kristedomen.

Samma syn och engagemang syns inte i andra religiösa sammanslutningars verksamhet. Jag har inte sett att tex regeringen eller centerpartiet agerat i den lära som förkunnas i våra synagogor eller moskeer. Inte heller om utövningen av hinduistisk gudsbild eller buddhas roll. Men om kristen tro finns politiska  åsikter oaktat att den eller de som driver dessa tror på bibeln eller kyrkans/församlingens tro.  Är det OK om Sverigedemokraterna infiltrerade SAP och skrev deras migrationspolitiska program. Knappast.

Så;

  • De politiska partierna bör genast upphöra sitt engagemang i ett tros samfund. Det är inte värdigt en neutral politisk demokratisk tradition att styra den religiösa övertygelsen och utövningen
  • Bort med partipolitiken från kyrkan. Svenska kyrkans ledning borde prioritera sina rötter och förankra dem i klassisk kristen tro. Där finns många förbättringsmöjligheter.
  • Politiker är självfallet mycket välkomna att deltaga i kyrkans verksamhet som stöd för individens egen utveckling men också som värdefulla röster i kyrkans diakonala och evangelisation.
  • Ta bort vigselrätten från trossamfunden. Myndighetsutövning måste skötas av samhället. Kyrkorna och samfunden kan sen genomföra de bröllop och de högtider som man själv full skapa och ge sina medlemmar.
  • Equmeniakyrkan som söker samarbete med Svenska kyrkan måste uppmärksamma politikerstyrningen som för bort från evangeliet. Equmeniakyrkan har ju redan infört och godkänt yrkesförbud och predikoförbud för anställda pastorer som förkunnar klassisk baptistisk tro i sina församlingar om dessa tecknat lokala samarbetsavtal med Svenska kyrkan. Med likartad ideologisk hållning som statsministern utvecklar konkret bör ju baptistpastorer som vill förkunna klassisk baptistisk tro inte vara anställda i en sådan församling utan söka en annan arbetsgivare.

Är det så det är tänkt. Jag hörde inget av detta inför det som var ”Gemensam framtid” och sen blev Equmeniakyrkan. Denna utveckling är märklig och kanske måste den ses som en anpassning från klassisk kristen tro till en organisationsomvandling av klassisk art när intresseorganisationer slås samman och organisationsstrukturen prioriteras och kärnan omvandlas av de många kommunikatörerna till pamfletter och prydliga powerpointbilder.

Reformation en formation av en organisation utifrån dess grund bör kanske startas i varje enskild persons hjärta under studier av Guds ord.

Det var så det började./ LGB

Klassisk kristen herde som arbetarepartiet inte försökt styra. Men som troligen inte kan styras från svenskt håll trots alltfler medlemmar i Sverige

Ärkebiskop tveksam till att Jesus är den enda vägen till Gud men lyhörd för politisk korrekta samhällsvärderingar.

Wanja Lundby Wedin. Kyrkopolitiker med gedigen bakgrund i fackföreningsrörelse och SAP. Omsätter statsministerns och socialdemokraternas kyrkopolitik

LGB

Bo Brander. Präst St Ansgar. Står för Klassisk Luthersk kristen tro. Bibeltro som inte av den svenska kyrkan,

Equmeniakyrkan med vigselrätt viger efter varje församlings ställningstagande en eller tvåkönade par. Klassisk kristen tro gäller vid sidan om politisk korrekt ”modern” teologi.

Förespråkar klassisk kristen tro. Världsvid kyrkoledare som knappast följer en svensk statsministers bibelsyn.

Livets Ords ledare står för klassisk kristen tro. Bottnar i frikyrkotradition.

Stormuftin viger knappast personer av samma kön. Allt fler svenska delar hans religiösa uppfattning, Få politiker försöker påverka deras religionsutövning.

Kan det verkligen vara samma Gud som kristna och jihadister kommunicerar med? Del 2 av 3.

I föregående inlägg redovisades lite av samtidens värderingar och yttranden kring sambandet mellan Gud i kristen/biblisk tro och gudsbegreppet i en annan religion som inspirerar en liten minoritet men dock alltför stor till död lidande smärta och elände.

Vi lyfte fram tankar och värderingar från tex svenska kyrkan (biskop Bonnier) som också ärkebiskopen tycks stå för.

Men hur är det då med den ”Abrahmitiska gudsbilden”, islam och judiskt/kristen tro.

Med tillstånd av pastor Clas Göran Bergstrand redovisas här hans synpunkter kring samma frågeställning.

 

Claes Göran Bergstrand

” Tror kristna och muslimer på samma Gud? Denna fråga var främmande och överflödig för både kristna och sekulariserade svenskar för 30-40 år sedan. Man hade ingen större anledning att fundera över en sådan frågeställning. Men i en allt mer krympande värld, och i takt med de många flyktingar som kommer till vårt land av vilka de flesta är muslimer, är det inte ovanligt idag att man tror att det är samma gud som tillbeds i kyrkor och moskéer. Att sekulariserade kristna och icke troende människor kan ha en sådan uppfattning är inte förvånande. Desto allvarligare är det att den verkar utbreda sig bland kristna i allmänhet, och hos pastorer och präster i synnerhet. Biskopar, präster och pastorer tror att kristna och muslimer har samma Gud Enligt en nyligen gjord enkät i tidningen Dagen anser nästa hälften av prästerna att ”kristna och muslimer vandrar mot samma Gud”.

”Flera biskopar, med Ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, inte bar tror så utan argumenterar också flitigt för en sådan troshållning. Dock är det inte bara i Svenska kyrkan man har denna uppfattning. Det finns även frikyrkokristna som menar att muslimer, judar och kristna ber till samma gud utifrån en monoteistisk hållning, övertygelsen att det bara finns en Gud.”

”Observera dock att påståendet, att vi tror på samma gud kommer från kristna, aldrig från muslimer. Det är tvärt om så att i muslimska länder, där även kristna använder namnet Allah, förbjuds kristna att använda detta namn på Gud. I Mellanöstern använder både judar och kristna gudsnamnet Allah-al-´ab (arabiska = Fader Gud), för att skilja sig från hur muslimer använder gudsnamnet. En bakgrund till islams religion finner vi i Abrahams liv Den muslimska trosbekännelsen lyder, ”det finns ingen Gud utom Allah, och Muhammed är hans profet”.

Allah är ett arabiskt namn på Gud och går tillbaka till förhistorisk tid. Muhammeds förfäder dyrkade många stamgudar (365 stycken!) av vilka en kallades Allah.

Då måste vi ställa frågan – hur uppenbarar sig Gud i olika religioner? I läroböcker och uppslagsverk beskrivs kristendom, islam och judendom som bokens religioner, vilket kan vara en legitim orsak till att tro att det är samma gud som dyrkas. Men är det verkligen så?

För en pånyttfödd, bibeltroende kristen är tron på Gud inte en religion utan en personlig kärleksrelation genom tron på Jesus som Guds son och Frälsare. Gud och den kristne har gemenskap genom den helige Ande. I Nya testamentet är Gud en Fader som älskar alla människor och vill rädda dem till evigt liv, men som också ska döma alla på ett rättvist sätt. För juden uppenbarar han sig i Gamla testamentet som Jahve = Herren, den som älskar den rättrogne juden och den som rättvist ska döma alla människor efter hennes gärningar. Det är en kärleksfull relation med Jahve, som uppehålls genom lydnad för Mose lag (Toran) och Gamla testamentets skrifter.

För muslimen uppenbara han sig i Koranen som Allah, som älskar den rättrogne muslimen och hatar den otrogne, d.v.s. den som inte är muslim. (sura 16:23). Även om Allah bekänns som den ende guden beskrivs hans väsen med 99 namn. (sura 59:22-24). Att lämna islam eller konvertera kan straffas med döden. Ordet islam betyder underkastelse och varje muslim måste lyda de regler/bud som Allah påbjuder i Koranen. Islam är en lagreligion där begrepp som rättfärdighet, nåd och frälsning inte finns. Muslimen måste räkna med ödet och har ingen garanti att komma till himlen.

Det är en avsevärd skillnad i dessa gudsuppenbarelser, särskilt i NT:s och Koranens beskrivning.

Det kan omöjligt vara samma Gud som vi möter i dessa skrifter! Bibelns Gud vill uppenbara sig för varje ärlig människa När vi vill förstå om kristna och muslimer tror på samma gud måste det sägas något om hur människor upplever den gud man tror på. Här finns stora skillnader.

Bibelns Gud är allvetande, känner och älskar varje människa. Han hör och vill svara på dennes ärliga bön om frälsning och hjälp i olika situationer. Många muslimer är besvikna på sin religion idag och söker därför efter något som kan ge dem inre tillfredsställelse. Gud hör naturligtvis även en jude eller en muslim som ber, och Han inte bara hör. Många är vittnesbörden bland muslimer om hur Gud uppenbarar sig genom Jesus i drömmar och syner. Och man upplever frälsning och därmed frid och ett nytt hopp.”

”Allah tycks inte ha samma öppna öra till alla människor och verkar inte lika villig att svara på deras böner? Han visar sig vara en nyckfull gud. Relationen mellan Allah och människan sker genom att hon håller förbundet, de fem pelarna – Vittnesbördet, Bönerna, Fastan, Allmosorna och Pilgrimsfärden till Mecka. Om människan håller sin del så uppfyller Allah sin del av förbundet.

Bibelns Gud har upprättat ett nådens förbund med människan där hon får ta emot frälsning/evigt liv genom tro på Jesu död och uppståndelse som ett ställföreträdande offer, utan att åberopa egna gärningar. Det är en avsevärd skillnad mellan kristen tro och islamsk tro i detta avseende. Bibelns Gud har sänt sin enfödde Son till världen för att rädda människan. (Joh. 3:16; Apg. 4:11,12).

 

I islam är det en hädelse/synd att bekänna att Allah skulle ha en son. (sura 112:1-4; 17:111). Det finns inget ställföreträdande offer i islam som har sonat människans synd. Detta är det starkaste argumentet för att det inte är samma gud som kristna och muslimer tror på. Bibelns Gud är den som söker människan eftersom hon som syndare inte kan nå till Honom i egen kraft. (1 Mos. 3:9; Luk. 15:1-7).

Koranens Allah söker inte efter människan eftersom hon inte är en syndare (hon är endast skapad svag) som behöver frälsas för att komma till himlen. En människa blir muslim genom att födas i en muslims familj (eller konvertera) och fostras till att lyda Allahs bud. Allahs efterföljare ska tro och göra goda gärningar.

Ärkebiskopen

Kristnas kallelse är att förkunna evangelium för alla folk Det blir allt vanligare i kristna sammanhang att tala om Gud som den som är större och är bortom alla religioner och trosuppfattningar. Det går inte att placera in Gud i en box, säger man. Det ligger en viss sanning i det, men om det är en förklaring till att människor möter Gud i alla religioner, och att slutligen alla kommer till himlen, då blir det fel. Det är i den andan som Jackelén antog sitt biskopslöfte ”Gud är större” vid sin installation som Ärkebiskop. Denna bekännelse ligger väldigt nära muslimernas bekännelse av Allah. Om detta är sant är Gud inte rättvis. Då har Han favoriter – de som redan här i livet får möjligheten att smaka Hans frid, glädje och kraft. Men Gud har inga favoriter!

IS barn som strax skall döda kristna

Den fruktansvärda terror som nu råder i Mellanöstern, som innebär att miljoner människor flyr från sina hem, sker inte av Guds vilja. Det är Satan och hans onda redskap som orsakar detta kaos. Samtidigt tror jag att Gud har en tanke med att muslimer nu kommer till Europa och Sverige.

Vi är de mest sekulariserade i världen, och de senaste 30 åren har vi kristna inte gensvarat särskilt mycket på Guds kallelse att sprida evangelium till hela världen. Nu kommer dessa, som vi skulle ha gått till i deras hemländer, till oss och vi kommer inte undan vår kallelse längre. (Apg. 1:8). Låt oss därför med respekt för, och kärlek till alla männsikor leva ut vår kristna tro i ord och handling. Det gäller liv eller död för människor! (1 Joh. 5:11,12).”

Clas Göran Bergstrand

Ju mer jag för min del satt mig in i den teologiska diskussionen som den går att få del av blir jag allt mer nyfiken. Hur kan det komma sig att traditionellt kristna ledare och förkunnare för fram ett budskap som man inte kan känna igen. Bergstrands synpunkter måste vägas mot det som lyfts fram i inläggen 1 och 2 och som återkommer i del 3.

LGB

 

Min Gud och andras gudar…Kan det vara så? Finns det fler Gud än en? Del 1 av 3.

Vem är Gud? Frågan är inte enkel att besvara och vetenskapligt väl bildade personer och institutioner har ägnat årtusenden för att studera och tänka kring detta. Vem är då Gud för mig?

För mig har Gud uppenbarat sig i Bibeln och genom sin Son Jesus. Här kan jag se och ta till mig vem Gud är och hur han tänker och vad han vill med oss och med mig.

I påsktid jagas vi av påskfjädrar godis, ägg och sill som via reklam och matvarukedjor ökar vår konsumtion. Att Gud genom det vi kallar påsk skapade en väg för mig till honom för just min skull, ja det kommer liksom i skymundan. I Sverige känns det så. I Rom invid Kolloseum där många Jesu lärjungar hånats, piskats, torterats och dödats firade i år otroligt mycket folk en gripande påskmässa om Kristi lidande. De flesta svenskar i vår huvudstad gjorde nog annat.

Illdådet i Stockholm

Vi har under april  upplevt ett illdåd där en enskild person lyckades mörda fyra personer och skada ett tiotal flanörer mitt i Stockholms city.

Obegripligt hemska scener av död och smärta skapades på bara ett par sekunder. En terrorhandling utförd med specifika syften eller var det ett dåd av en så kallad galning?

Polisutredningen beräknas pågå under lång tid, men gärning och metod vittnar om en aktivitet enligt de intentioner som den islamska staten förordat. Billig och enkel metodik där enskilda personer kan åstadkomma mycket död och lidande.

Enligt uppgifter hade lastbilsmördaren i Stockholm kontakt med och inspirerats av IS. Det rör sig då om massmord med specifika syften kopplade till IS mål. De handlar om förverkligande av de man anser sig stå för; en ren tolkning av koranen och islam. En strikt tillämpning av islams lag och utveckling av ett gränslöst islamskt rike; kalifatet.

Media har fyllts av inslag kring illdådet och den till synes enskilde utövaren. Vem är han? Han var i mosken innan dådet. Han besökte en sk radikal stockholmsmoske…. Allt det har skildrats. Men väldigt få analyser har visat på den teologiska grunden för hans massmord.

  • DN skriver så här om IS, mördarens inspirations källa enligt egen utsaga.
  • ”IS, Islamiska staten, är en militant terrorgruppering som kämpar för att införa en extrem form av islam, med våld om så behövs. IS har invaderat landområden i Syrien och Irak, gjort sig skyldiga till brutala människorättsbrott och rekryterat anhängare från hela världen i sin krigföring. De har en ”armé” på uppskattningsvis 80.000 man i Syrien och Irak. De områden de erövrat kallar de för ett ”kalifat”, ett rike styrt enligt Guds (Allahs) principer som leds av Guds ställföreträdare, kalifen. Islamiska statens kalif är den 45-årige irakiern Abu Bakr al-Bagdadi, en hemlighetsfull man som mycket sällan visar sig offentligt.”

Vidare skriver DN

”Islamiska staten företräder en extrem variant av sunniislam. Inom islam finns en skiljelinje mellan sunniter och shiiter. Skillnaden består – mycket kortfattat – i vem som ska räknas som profeten Muhammeds efterträdare och vilka som ska vara hans uttolkare (imamer).

IS företräder en riktning som förespråkar en återgång till de lagar och traditioner som rådde vid tiden för Muhammeds död på 600-talet. Trosriktningen kallas wahhabism eller salafism och är inte helt ovanlig inom islam. Men det som särskiljer IS och al-Qaida och liknande terrorgrupperingar är att de vill införa de gamla traditionerna med våld och att de anser sig ha rätt att döda alla som inte följer deras lära.”

Utifrån ovanstående underlag kan man ju klart se att IS är en slags missionsorganisation med teologiska syften. Den representerar en väldigt liten del av muslimsk religion och dödar såväl andra muslimer som kristna med lika stort engagemang och blodtörst.

Den häktade lastbilsmördaren i Stockholm ville byta ut rättens förordnade stjärnadvokat med en advokat med muslimsk tro av samma art som han själv och IS har. De  blir därmed en slags signatur på att denne man såg sin roll som en slags missionär för sin tro.

Så här reder Svenska Dagbladet ut en av motivbilderna:

– ”Så tänker en självmordsbombare;”

Att använda sitt eget liv som vapen i självmordsuppdrag är en tämligen ny företeelse inom islam. Självmordsbombare, eller martyrer som man kallar sig själva, uppträdde för första gången i inbördeskrigets Libanon 1983.

Martyrerna” har en dualistisk världsbild, där världen är indelad i ont och gott. Själva ser de sig som Guds krigare för en god sak, konstaterar islamologen Jan Hjärpe i Lund. Han pekar på den pakistanska sociologen Nasra Hassans forskning bland palestinska självmordskandidater – eller ”martyrer” som de själva ser sig eftersom självmord är absolut förbjudet inom islam.
– Som martyrer får de gå direkt till paradiset, de kan komma nära profeten och be förböner för sina anhöriga.

Islamologen Philip Halldén har studerat värvningsförsök av ”martyrer” på islamistiska hemsidor. Han har hittat en filmsekvens där en frivillig är på väg att dö. Strax före dödsögonblicket lyses mannens ansikte upp av ett leende. ”Nu går han in i paradiset”, förkunnar speakern.
Professor Jan Hjärpe tror dock inte att längtan till paradiset är främsta drivkraften bakom terrordåden utan snarare hämnden och viljan att bli respekterad.
– Se på Hizbollah i Libanon. I dag har de upphört med sådana aktioner och blivit en del av Libanons politiska etablissemang. Det visar att den strategi man borde ha för att få ett slut på attentaten är att låta folk inge respekt på andra sätt än genom dåden, säger Hjärpe.

Hur ser ”martyrernas” föreställning om paradiset ut?
Jan Hjärpe menar att betydelsen av de sexuella metaforerna är starkt överdrivna – som att män som offrar sig skulle få förlusta sig med 72 jungfrur i paradiset.
– Ser vi till paradisskildringarna i haditherna (nedteckningarna om profetens liv) är poängen att det inte går att göra sig en föreställning om paradiset. Där sägs att ett enda träd är så stort att om en snabb ryttare rider i hundra år befinner han sig fortfarande i skuggan av samma träd.”

Svensk teologisk bild

I delar av den svenska kristenheten finns en tvetydig bild av Gud i förhållande till Jesus och Bibeln. I den postmoderna samhällstraditionen fungerar Kristus som ”den enda vägen” mycket provocerande så det liberala prästerskapet gör sitt yttersta för att gå runt Jesus.

För en tid sedan i samband med att en person i Svenska kyrkans ledning ogillade torgförande av kors uppstod en rad meningsutbyten om Jesus och hans monopol kopplat till begreppen ”Abrahamitisk religion” En av rösterna i den debatten var biskopen i Skara Åke Bonnier. Så här skrev han själv i Dagen:

Åke Bonnier Biskop i Skara

Vi bekänner att han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet, det vill säga han var Guds son. Han avrättades av den lokala romerska myndigheten genom det vanliga tortyr- och avrättningsredskapet med korslagda träbjälkar. Vår tro är att han de facto uppstod från de döda och att han i dag genom enheten med Gud är närvarande mitt ibland oss.

På detta sätt kan man ytterst förenklat beskriva den kristna trons centrum. Detta är vår bekännelse eller åtminstone en del av den.

  • Men den intressanta grundfrågan är om det är nödvändigt att denna tro och övertygelse­ har monopol på sanningen? Kan det vara så att Gud också möter på andra sätt i andra religioner eller utesluter en kristen tro detta?

Vidare anför Bonnier:

”Det är naturligtvis lätt att citera bibelord som talar om att Jesus är ”vägen, sanningen och livet” och som fortsätter med påståendet att ingen kommer till Fadern utom genom honom.

Johannes 14;6 väggdekoration Södertullskyrkan Uddevalla

Om man menar att inkarnationen, såsom de kristna förstår den, utesluter alla andra vägar till Gud betyder det att Kyrkan har en stor och nästan omöjlig uppgift att undervisa och omvända så många som möjligt till den enda sanna läran och därmed den enda sanna gudsrelationen.

Om inte människor kommer till tro på Jesus Kristus måste ju rimligen detta leda till någon form av konsekvens för den som inte tror. Det handlar om eviga straff av något slag som kan, men inte nödvändigtvis måste, innebära ett evigt lidande­.

Om det nu är så måste rimligen alla muslimer leva i förvillelse och egentligen inte i någon gudsrelation eftersom Gud då inte kan vara såsom Koranen beskriver Gud. Likaledes måste alla judar ha fel även om vi som kristna delar Gamla testamentet med dem.

Om nu både judar och muslimer har fel borde detta leda till någon form av konsekvens för dem som påverkar livet efter detta. I vilket fall utgår det förda resonemanget från att Gud antingen alltid varit kristen eller att Gud så att säga konverterade under ”resans gång”.

Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.

Biskopens  och bibeln

I Johannes 14:6 säger Jesus:

Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

I Sveriges radio mitt nder årets påskfirande  återupprepade biskopen i Skara sin åsikt: Jag kan inte hävda att min sanning är den enda sanningen. Att Jesus är den enda vägen till Gud. Att jag har rätt och Du har fel som har en annan åsikt.

Vad är det då biskopen egentligen säger?

  • Jesus själv säger:Ingen kommer till Fadern utom …osv. Jesus säger också han är vägen (bestämd form singularis osv)
  • Det biskopen säger är att det Jesus säger är inte korrekt. Biskopen har ett annorlunda budskap än Jesus men med vissa likheter men med avgörande skillnader.

När vi kristna talar om Bibeln som Guds ord måste vi försöka förstå vad som menas med detta. Menar vi att varje ord är Guds ord, och därmed ett uttryck för vad Gud vill? Vi kan då fråga oss om varje handling som återfinns i Bibeln ett uttryck för Guds vilja, även de massmord på människor, inklusive kvinnor och barn, som beskrivs?”

Så långt Åke Bonnier i Skara.

  • Av frukten känner man trädet

Det finns ett samband mellan det som finns i djupet av hjärtat. Det som är drivkraften i människans inre. Ett träd som inte sköts ger dålig smak. En frukt bär med sig spåren av möda och grundläggande omsorg.

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan de krafter som den bibliske Guden och Jesus har och ger och de krafter som skapar död, elände, smärta, sorg och trasighet antingen det är i Stockholms city eller Nordkorea, Syrien eller Saudi, Iran eller mord av kristna i Egyptiska kyrkor som åter ägde rum härom dagen. Och nu ytterligare mord i islams namn i Paris centrum. Är det Gud som inspirerar eller är drivkraften från annan gud än Judars och kristnas`

Så frågan är: har vi samme Gud? Vi som är kristna och judar har ju bevisligen det. Jesus bad till Fadern dvs den Gud som han som Jude trodde på, var en del av och som Skrifterna stod för. Men den tredje religionen inom ramen för det som kallas abrahamitisk religion… Knappast..i alla fall inte med bibliskt stöd.

Över 45 döda i attack av Islamska staten på gudstjänstfirande kristna i Egypten

 

 

 

 

 

 

LGB

Är det avtal och begräsningar av delar av kristen förkunnelse och utövning som gäller i den nya Equmeniakyrkan? Del 2 av 2

100 ÅR DÄREFTER…. HUR SER DET UT IDAG? TEOLOGISK GRUND ELLER ADMINSTRATIV UTVECKLING. SAMVERKANSAVTAL MELLAN SVENSKA KYRKAN OCH EQUMENIAKYRKAN 

 

 

 

 

 

Det är oftast missvisande att dra slutsatser av sådant som hände långt tillbaka i tiden och översätta detta till dagens kontext.

Vissa erfarenheter är dock värda att notera:

  • Enskilda människor och enskilda predikanter fick utstå personliga risker på många plan om man bekände ett personligt ställningstagande till den kristna tron i en tid då stat och kyrka var ett
  • Enskilda engagerade som drev frågan om rätten att läsa Bibeln, förstå densamma och därtill omsätta det inlästa i en personlig tro och religiös utövning, möttes med betydande misstänksamhet och kallades ej sällan för villolärare.
  • Baptistpredikanter som såg den personliga avgörelsen som grund för frälsningen mötte ett slags samhällskontrakt där formella strukturer ansågs dig redan ha klarat ut ”kristnandet”
  • Predikanternas glöd och tro delgavs människor oaktat formell religionsetikett oaktat om ev. dop, nattvard, konfirmation verkställts.  Dessa  insatser  sågs som  självklara i ett slags samhällskontakt där enskild personlig tro och omvändelse och tillit till Jesus inte riktigt betonades,

Utifrån denna verklighet är det spännande att försöka förstå den längtan till helhet och läkedom i Kristi kropp som nu ärligt finns i landet.Vi kristna ser varandra som en familj och vill manifestera helheten. Men samtidigt är min erfarenhet den att vi har en utveckling där vi gått runt den och applicerat vissa delar av samhällets värderingar såsom det vore kyrkans. Vissa finns dock kvar och de har inte ändrats över tid.

Medlemskap och dop inom svenska kyrkan.  Vad händer…

1972 var 95,2 % av svenska medborgare medlemmar i Svenska kyrkan.

2016 var det 65,2 %.

1900 var det sällsynt att någon inte var medlem i kyrkan. Det hände till och med att barn tvångsdöptes.

Först 1952 kom möjligheten att man som svensk kunde välja att gå ur kyrkan utan att alls behöva välja kyrkotillhörighet. Det fanns ett synnerligen starkt samband mellan Statsmakten och kyrkan. Var man svensk tillhörde man och kvinna, svenska statskyrkan,

I den religiösa kontexten under vilken de första baptisterna verkade så mötte de en Svensk Luthersk kyrka där nästan alla var med.  Vid  predikan om omvändelse, nåd, tro, frälsning, dop och församlingsgemenskap så riktades den till människor som alla var med i kyrkan och så gott som alla var döpta som spädbarn.

En del av det som upplevdes som provokation, kom troligen från det förhållandet att kyrkan skapat ett system där nästan alla var med. Sverige kunde då kallas ett kristet land. Alla var kristna. Det systemet av tro och religion kom direkt att stå i motsatsförhållande till väckelserörelsen. Där såg på det kristna livet på ett helt annat sätt.Kristen tro var inte en kulturell och nationell identitet i första hand utan byggde på en överlåtelse till Jesus som den enda vägen. Den förkunnelsen upplevdes nog  som rätt obscen.Kristnandet var avgjort med de åtgärder som den Lutherska kyrkan verkställt.

Först 1969 ändrade svenska kyrkan sin syn på medlemskap och man beslöt då att dopet alltid är medlemsgrundande.

Numera döps ca 45 % av nyfödda barn. På 1980 talet var den siffran runt 80 %.

Lewi Pethrus

  • Förkunnelse för barndöpta var en självklarhet
  • När frikyrkorörelsen pionjärer förkunnade Guds ord och inbjöd  varje enskild människa till frälsning genom Jesus Kristus följde naturligt inbjudan till dop. Dop i tro.
  • En  inbjudan som till övervägande del riktades till enskilda som redan var döpta enligt Luthersk tradition liksom förtecknande såsom kristna oaktat den egna inställningen.
  • Skulle baptistpastorn från Vargön Levy Pethrus kunnat verka och bidra till livsavgörande förändringar för kanske 100 000 tals svenskar om hans förkunnelse omgärdats av de teologiska och administrativa ramar Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan nu vill skapa?

 

 

Missionskyrkan hade innan sammanslagningen till Equmeniakyrkan ett samverkansavtal med Svenska kyrkan. Baptistsamfundet hade tidigare överläggningar med kyrkan men dessa kunde inte struktureras i avtal där dopfrågan var en punkt i  vilken samstämmighet ej kunde uppnås Därvid föll möjligheten till formellt avtal.

Nu har alltså Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan lyckats skapa ett avtal. För de f.d. missionsförsamlingar som levt med tidigare avtal är det självfallet glädjande att den nya ”kyrkokostymen” bekräftat vad som tidigare skapats.

För baptister och tidigare baptistförsamlingar uppstår en ny situation som blir rätt så unik. Equmeniakyrkan uttrycker ju att olikheterna skapar en helhet och är en del av dynamiken i det nya kyrkobygget. Gång på gång framhålles dialogen som metod. En dialog som beskrivs skall ske i det nya modeordet ”ögonhöjd”.

För en klassisk baptist uppstår dock en del rätt knepiga förutsättningar.

Utifrån urkundsmaterialet kring samverkansavtalet finns då specifika ställningstaganden från avtalspartnerna. Här nedan redovisas delar av det konkreta innehållet i samverkansavtalet där dopsynen får konsekvenser. Huvudlinjen kring avtalet behandlades av respektive huvudmans beslutande församling 2016.

  • Equmeniakyrkans egna angivna förutsättningar för samverkansavtal

”-I en framtida fördjupad gemenskap mellan Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan får frågan om dopet hanteras på två nivåer. Dels bör båda kyrkorna principiellt bejaka varandras dop som former av det enda dopet, det vill säga att Kristus handlar som han har lovat. Dels kommer frågan att påverka förutsättningar för lokalekumenisk samverkan, nämligen att avtal om lokalekumenisk samverkan bara kan ingås där Equmeniaförsamlingen och dess pastor inte ger möjlighet till så kallade omdop. Också Svenska kyrkan har tidigare arbetat med sin dopförståelse när dopet 1996 blev medlemsgrundande. På grund av sina olika doptraditioner arbetar Equmeniakyrkan idag teologiskt, ecklesiologiskt och liturgiskt kring dopet och därmed lyfts dessa frågor fram än mer.

  • Svenska Kyrkans förutsättningar för avtal:

Vi uppmanar församlingarna att

• se medlemmar i våra kyrkor som delar av Kristi kropp och välkomna dem att delta i våra församlingars liv;

• där lokala behov påkallar, upplåta våra kyrkor åt varandra;

• verka för ökad samhörighet och samverkan med andra kristna församlingar på orten;

• där lokala pastorala och teologiska förutsättningar finns ingå lokala samarbetsavtal. Utifrån denna ekumeniska överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan bekräftar vi vår vilja

• att utveckla och fördjupa gemenskapen mellan våra församlingar till gemensamt ansvarstagande på den ort där vi verkar

• att stärka våra församlingars ekumeniska relationer med andra i strävan mot vidare enhet • (här kan olika samarbetsområden anges) Equmeniaförsamlingen och dess pastorer förbinder sig att inte döpa personer som redan döpts. För att stödja, följa och utvärdera arbetet tillsätter församlingarna ett lokalt samarbetsråd som består av kyrkoherde och församlingsföreståndare samt ytterligare två representanter för vardera församlingen. En första avtalstid är 20xx xx xx till 20xx xx xx. Före avtalstidens slut ska avtalet utvärderas.

För x församling Svenska kyrkan För x församling Equmeniakyrkan

Godkänt av Domkapitlet i x stift

Kyrkostyrelsen i Equmeniakyrkan/ Samarbetskyrka ”

 

  • Tänkbar analys

Avtalstexterna och grundmaterialet visar tydligt på att Svenska kyrkan inte ingår avtal med en kyrka där dess pastorer predikar och tillämpar klassisk baptistisk tro, och förkunnelse.

Svenska kyrkans ställningstagande grundar sig på klassisk Luthersk tro. Det är väl i sig inget knepigt men frågan är om synen på baptistisk förkunnelse och bibelläsning ändrats när samtidigt svenska kyrkans ställningstaganden i andra frågor om tron förändrats?

Baptister och baptistförsamlingar möter i avtalstexterna således en kyrka som har exakt samma ställningstagande i denna lära som fanns när F O Nilsson predikade dop och döpte i Vallersvik. Exakt samma lära som Lille Nilsson mötte på Tjörn och som Pastor Länsberg mötte i Bohuslän i början av 1900-talet. Skillnaden från då till nu är att baptisterna inte utsätts för mordförsök eller stenkastning utan där möts med respekt såväl i det pluralistiska samhället som inom övriga kyrkofamiljer.

Remarkabelt är att notera att den kyrka som många svenska baptistförsamlingar tillhör idag är en kyrkoorganisation bejakar ett slags förbud för baptister att förkunna dop för troende om dessa personer fått ett föräldra-/släktbeställt dop/barnbegjutning i spädbarnstid.

Ovan namngivna baptister (Nilsson, Länsberg mfl) förkunnade tro, frälsning, omvändelse dop och församlingsgemenskap.

2017 måste den Equmeniaförsamling som vill ha samverkansavtal med svenska kyrkan lova:

  • Equmeniaförsamlingen och dess pastorer förbinder sig att inte döpa personer som redan döpts. (Svenska kyrkans imperativ och förutsättning)
  • Equmeniakyrkan själv svarar som  väl tränade politiker att man arbetar med frågan, men konstaterar sakligt att det som gäller, gäller, men att dopfrågan i sig lyfts fram än mer.

Vilka slutsatser kan man dra av ovanstående? 

  • Yrkesförbud på grund av kristen tro och teologisk övertygelse??

En svensk barnmorska ville arbeta som barnmorska med allt det som hör till yrket. Men hon ville inte utsläcka liv dvs genomföra och propagera för abort av levande foster.

Hon hänvisar sitt ställningstagande till hennes kristna tro och övertygelse. För det får hon yrkesförbud i Sverige, även om just abortingripanden är en ytterst liten del av en barnmorskas uppdrag. Samma barnmorska är väldigt välkommen att arbeta i yrket i Norge.

Baptistpastorer får ett yrkesförbud om pastorn inte dagtingar med sin övertygelse och samvete,

Svenska kyrkans krav för samverkan medför att de pastorer som vill arbeta i Equmeniaförsamlingar måste såväl individuellt som arbetsgivarförsamling ”förbinda sig” att aldrig i tro döpa en människa som kommit till insikt om dopets gåva i förhållande till omvändelse och ett nytt liv om personen döpts som barn på förälder eller vårdnadshavarens uppdrag oaktat föräldrarnas ansvar för klassisk Luthersk dopsyn.

Avtalstexten ger inte utrymme  ens för en gnutta pastoral tolkning i individuell själavård.

Pastorerna hamnar i en situation som är väldigt lik den deras kollegor hade från 1850 och framåt. Det finns utifrån skrivningen och texten ytterligare komplikationer

  • en baptistpastor i Equmeniakyrkan måste antingen A) dagtinga med sin övertygelse eller B)  byta yrke eller församling om pastorns församling tecknar avtal med Svenska kyrkan
  • En pastor med baptistiska rötter är inte anställningsbar i en Equmeniaförsamling om denna redan tecknat ett avtal med Svenska kyrkan och pastorn avser att predika en förkunnelse som i stort liknar den all världens baptistpastorer för fram,
  • Avtalstextens skrivning om ”förbinda sig” för såväl arbetsgivare som arbetstagare tyder på behov av skriftlig överenskommelse som ger avtalspartnerna trygghet i att baptistisk förkunnelse och dop inte äger rum. Här kan dock pastorn inom avtalsramen förkunna dop men måste därefter pastoralt försäkra sig att dopkandidaten inte är döpt eller vattenbegjuten som spädbarn. I sådant fall måste dopkandidaten avvisas med hänvisning till verkställd barndop eller så får kandidaten hänvisas till annan kyrka,
  • Det var på grund av inte enbart ”statskyrkosystemet” i sig eller ens enbart dopfrågan som skapade en teologisk skild uppfattning, Ett personligt ställningstagande till Jesus, en ”avgörelse” och ett individuellt mottagande av frälsningens gåva ansågs nödvändigt. Att ”bli” kristen genom formellt släktskap, grannskap, arv eller social och kulturell tillhörighet förkastades. Svenska kyrkans uppfattning vr länge att dop, konfirmation, husförhör och nattvard var grunden för beteckningen kristen. I sig är ju dessa yttringar tecken för en kristen men som tomma åtgärder alls inget. Baptismen predikade den enskildes tro och individuellt ställningstagande. Det finns en slags nutida attraktion i 1800 talets Luthers uppfattning. Begrepp som ”låga trösklar”, inkludering, dialog i ögonhöjd mm uppvisar likheter med folkyrkotanken. Men så behöver det absolut inte vara men det förtjänar att tänkas på.
  • Nedanstående exempel på klassiska baptistpastorer verksamma i min egen församling,skulle utifrån Equmeniakyrkans framförhandlade avtal  vara förhindrade att predika och tillämpa baptstiskt dop utifall dopkandidaten är barndöpt. Från 1850 och de därefter kommande 100 åren var det ytterst få svenska medborgare som inte var barndöpta eller som baptisterna då uttryckte  barnbegjutna. Allt var väl inte bra då och allt bör inte framhållas som gott.
  • Frågan är om det är en bra lösning på ekumenik och helhetssyn med formella avtalsbundna begränsningar för kristen undervisning och genomförande av dop i tro för personer som funnit ett nytt liv i Jesus Kristus?  Är vi inte idag i dessa frågor rätt så nära den frågeställning som fanns 1848 och som var grunden för tillkomsten av Svenska baptistsamfundet?
  • Har jag fel? Rätta ytterst gärna!!!! /LG

Carl Einar Hedeback

Otto Länsberg

”Lille” Nilsson

Kurt Zingmark

 

Bertil Eriksson

O Th Lantz

Nils-Arvid Andersson

 

 

 

 

 

 

Så gick vi runt och hamnade på ruta noll. Om klassisk baptism, en fri kyrka, frihet att predika och formella avtal om begränsningar av biblisk förkunnelse. Del 1 av 2.

Bakgrund

Nedanstående tankar har skrivits ned av en västsvensk baptist i mogen ålder. Aktiv tidigare inom baptistsamfundet och i den  lokala församlingen. Drivande och engagerad i det ekumeniska arbetet inte minst avseende gemenskap och integration med missionsförbundet. Glad för att förutsättning tillskapats för en gemensam kyrka och missionsorganisation ja ett riktigt ”missionsförbund”

När jag nu följer det som blev Equmeniakyrkan händer det något jag inte känner igen. Läran, teologin, yttringar och strukturer förändras till något som jag och flera med mig inte anat.

Nedanstående tankar kommer från dokumentation och noteringar avseende det planerade samverkansarbetet i avtalsform med Svenska kyrkan. När jag läst igenom det jag kunde finna och tyda, upptäckte jag en oväntad likhet mellan de västsvenska baptistpredikanternas förutsättningar vid början av 1900 talet och den  nya ”egna” baptistiska kyrkans förhållningssätt. Det finns en rätt tydlig tendens till att man verkar ha integrerat fd. Statskyrkans syn på vededöpare från 1860-talet…Märkligt….

Så här uppfattar jag det hela. Hoppas innerligt att jag har fel…..

Enkel anspråkslös historisk koll i backspegel

Det kan finnas en religionshistorisk koppling mellan traditioner och yttringar men det är inte obekant att statsmakten förr i tiden gärna kontrollerade ”kristnadet” på samma sätt som muslimer idag inordnas i det som kallas muslimska länder. Gustav Vasa var ju ett tydligt exempel på lutherskt religionsimperialism.1593 samordnades kyrkan med det som Sv Kyrkan än idag kallar den ”kristna staten” Sambandet fanns kvar formellt fram till år 2000. Historiker och teologer har troligen olika åsikter om detta men man kan med lätthet konstatera att religionen spelade en roll i  olika krig i Europa och därför skapat hemska minnen från en historia som ingen kristen kan försvara.

När frikyrkan etablerades i Sverige vid mitten av 1800 talet uppstod en spänning mellan den Lutherska kyrkan och därmed staten som myndighet och de troende som av olika skäl inte följde den statliga kyrkans tro och traditioner.

Från  tiden för frikyrklighetens genombrott i Sverige har det tills nutid skett oerhört mycket positivt för enskilda och för församlingars möjligheter att verka. Historien bör dock finnas med som en slags historisk referens då samhällsutvecklingen och värderingar förändras över tid.Så här nedan kommer några få tidsglimtar som referens till vad som sker idag ifråga om möjlighet att förkunna inom ramen för kyrkans regelverk.

F.O. Nilsson och baptismen i Sverige

”Den 21 september 1848 döptes Nilssons hustru, hans två bröder och ett par andra personer av den danske baptistpredikanten A.P. Förster vid Vallersvik. Samma kväll bildades Sveriges baptistförsamling i Borekulla-stugan i Landa socken strax norr om Frillesås samhälle.

Den 4 juli 1851 lämnade Nilsson Sverige, efter att ha blivit dömd till landsförvisning på grund av sin förkunnelse. Han reste först till Köpenhamn, sedan till Hamburg och därifrån vidare till Evangeliska Alliansens möte i London, den 20 augusti till 3 september.

Nilsson utsågs snart till pastor för baptistförsamlingen i Köpenhamn. I denna egenskap döpte, han den 23 juli 1852, prästen Anders Wiberg i Östersjön. Våren 1853 avgick han som pastor i Köpenhamn. Innan dess besökte han Sverige och förrättade den första frikyrkliga vigseln i landet. Polisen dök upp och fick honom att ge sitt hedersord på att lämna Sverige snarast.”

En tro som kostade på

Baptisternas tro på frihet och syn på församling dop nattvard mm gav upphov till reaktioner från stat och kyrka och myndigheternas gemensamma maktmedel användes.

Den pensionerade baptistpastorn Lennarth Nilsson i Helsingborg uttryckte sin syn på vad som skedde för människor i hans släktträd. Så här skrev Nilsson i tidningen Sändaren:

Lennarth Nilsson Helsingborg

”Fem unga flickor blev 1858 dömda för sakramentsbrott och fick sitta i Wexjö cellfängelse under 14 dagar på vatten och bröd eftersom de hade följt sin övertygelse och låtit ”sig omdöpas och jämväl genom obehöriga personer anammat den heliga nattvarden”.

Två av dessa — systrarna Maria och Benedikta Jonasdotter — var fastrar till min mormor. Jag är otroligt stolt över Maria och Benedikta och alla dem som trots kraftigt motstånd från kyrka och stat 1857 bildade Issjöa Baptistförsamling, vilken så småningom också blev min andliga miljö att växa upp i och hämta tro och goda värderingar ur.

Tack vare dessa pionjärer skapades möjlighet i vårt land att kunna följa vår övertygelse utan att behöva sitta fängslade eller tvingas betala böter.

Jag kan inte förstå att vi 150 år senare skulle stå med vårt baptistiska arv nervöst gömt bakom ryggen, be om ursäkt för att vi har velat hörsamma människors andliga längtan och ge Svenska kyrkan ensam tolkningsrätt på vad som är ”godkänt” dop bara för att vi ska få vara med och spela i en högre (?) ämbetsdivision.

Kan det vara så att Svenska kyrkan i praktiken står och stampar på samma ställe vad gäller synen på ämbete och sakramentsförvaltning som 1858?

Det kanske istället skulle vara läge att Svenska kyrkan bad baptisterna om förlåtelse för den rabiata förföljelse som skedde under denna tid?” (Lennarth Nilsson)

Vad mötte de första baptisterna? Glimtar om några baptistpastorer i västsverige som riskerade livet för sin tro och övertygelse. (Källa Bohusläns skärgårdsmission)

  • ”Lille Nilsson” pastor och evangelist

(Lyssna gärna på balladen om Lille Nilsson av Bengt Johansson https://www.youtube.com/watch?v=8tRng2XHOnA )

LilleNILSSONJPGjpg

  Nilsson kallad Lille (ibland Lelle) baptistprofil i Bohuslän  på uppdrag med sitt tjänstefordon. Uppretade kustbor försökte mörda med yxhugg mot huvudet.

Baptisterna i väst samlade in medel för att skaffa en båt så att Skärgårdsmissionens predikanter lättare och snabbare skulle kunna besöka öar och samhällen längs Bohuskusten. Bygdens folk sänkte båten. Vid olika tillfällen utsattes predikanten för hot och våld. Med Guds nåd klarade man sig, Nilsson höll på att få sitt huvud krossat av yxhugg. Blev också  utsatt för stenkastning. Man kastade in stora stenar genom baptistkapellens fönster.

Efter att ha varit utsatt en tid blev Nilsson  nog rätt skakad så han gick till fots den långa vägen från Klädesholmen in till Uddevalla och pastor Länsberg för samtal. Pastor Länsberg  var en ledare och ”motor”inom Bohusläns skärgårdsmission. Han uppmanade dock sin bekymrade kollega att genast gå tillbaka till Klädeseholmen och predika evangeliet om Jesus så att folk får del av frälsningen. Han lär ha sagt till Nilsson: ”Det är fler som fått lida för Kristi skull”.

En idag något märklig syn på arbetsmiljön men också på synen på uppdraget som sådant. Det brådskar att predika…

”Lille” Nilsson, legendarisk evangelist i Bohuslän

Betel Klädesholmen, idag. En församling som verkar än idag och som ”Lille Nilsson” och Otto Länsberg samt A. Wiberg m.fl grundade

 

 

 

 

 

 

Otto Länsberg som ung baptistpredikant

Otto Länsberg, baptistpredikant, evangelist och församlingsgrundare i Bohuslän.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • —   Otto Länsberg hörde kallelsen från Herren att lämna sin pastorstjänst i USA och flyttade till Bohuslän och Uddevalla. Mycket målmedvetet och trosvisst och med små medel blev han verksam inom Bohusläns skärgårdsmission.

Han medverkade till grundande av väldigt många församlingar i Bohuslän liksom till bygge av ett stort antal baptistkyrkor och kapell.

Otto Länsberg utsattes för mordförsök och hot. Vid ett tillfälle när en person beslutat döda ”vederdöparen” och riktat bössan mot pastor Länsberg och tryckte av strejkade bössan och Länsberg fick arbeta vidare.

Intressant länk

http://www.tjsf.org/bera/baptist.pdf

Vad handlade allt om? Varför blev Svenska kyrkan, statskyrkans företrädare och profana myndigheter så upprörda?

Detta inlägg behandlar inte detta historiskt, Utgångsmaterialet är dokument bland annat i protokoll och tidningar (Västsvensk Horisont, Frälsarkransen), årsberättelser från Västsvenska baptistmissionen och Skärgårdsmissionen dvs interna handlingar skrivna av de som verkade vid den tiden. Deras synpunkter kan sammanfattas så här:

  • frihet för var och en att läsa bibeln och följa det som skriften anför och som läsaren uppfattar vara Guds mening.
  • tolkning av bibeln måste ej ske genom ordinerad anställd präst. Delande av nattvard kan ske på annat sätt än via en präst
  • en församling består av troende frälsta och döpta och är inte en geografisk avgränsad befolkning
  • dop sker genom nedsänkning och sker på bekännelse om omvändelse, sinnesändring och tro. Vattenbegjutning av barn på föräldrars och släkts uppdrag ansågs ej vara ett bibliskt dop(troendedop).
  • dopsynen medförde att en del av svenska kyrkans företrädare kallade baptisterna ”vederdöpare” ett slags nedlåtande beteckning
  • arvssyndsbegreppet förkastades. Barn var inga syndare utan Guds gåva.
  • dop av spädbarn för deras ”eviga salighet” förkastades. Barnet tillhör himmelriket.
  • baptisterna kallades ”villolärare”, De förkunnade behovet av frälsning, dvs individuell omvändelse och personligt ställningstagande. Detta gjordes i en kontext där kristna ansågs de vara som ”döpts” som barn, konfirmerats, tagit del av sakramenten och helst vart en del av prästens husförhörsverksamhet. Baptisternas förkunnelse kom då i total opposition till statskyrkans teologi och förkunnelse.
  • baptisterna använde sig inte av begreppet sakrament, Nattvarden var en högtid till åminnelse och transsubstationsläran förkastades
  • Underordningen inom ramen för kyrkans ledning godkändes inte utan skriften ansågs vara ledningen för baptisterna som också kallades ”läsare” (av skriften)

Den Lutherska läran om tro och dop

Den klassiskt lutherska läran stod stabilt de första hundra åren i alla fall. Henric Shartau en kyrklig luthersk väckelsepredikant påverkade kyrkan särkilt i Bohuslän och Halland. Ännu 1950 undrade grannfrun hur mina föräldrar vågade ha sonen odöpt. För” tänk om han dör…..” Lutherskt troende såg en koppling mellan den av föräldrar beställda akten och av vigd präst genomförda och barnets möjlighet till ett evigt liv.
Där fanns den klassiska Lutherska läran i den kyrksamma grannfrun.

Den folkliga uppfattningen i dopfrågan tror jag kommer från läran om arvssynd. Den har varit tydlig inom kyrkan även om den numera är omformulerad och uttrycks på annat sätt. Dop av barn ses som ett sakrament, en nådehandling där Gud agerar oaktat individens ställning och där individen i vuxen ålder tar ställning till ev bekännelse och gemenskap med Gud och erbjudande om frälsningen via Jesus Kristus.

Och åren har gått….

Vi lever i en annan tid nu. Svenska kyrkan är formellt en fri kyrka. Reellt har de politiska partierna dvs den sekulära statens representanter ännu ett stort inflytande över den kyrkan. Tydligt kan man iakttaga hur det kan se ut när en sekulär partistyrelse antar ett kyrkopolitiskt program men innehåll som inte riktigt liknar en klassisk evangelisk läsartradition. (http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/stockholm/dokument/pdf/organisationsnytt/v%2050%202016/Kyrkopolitiskt%20program%20-%20beslutat.pdf )

Att se kyrkan i Sverige som en helhet av Kristi kropp har med åren blivit en viktig drivkraft från såväl frikyrka som statskyrka/svenska kyrkan. Olikheter har kunnat ses som berikande och ekumeniskt arbete har utvecklats på lokal och central nivå. Även om olikheter finns i teologi och tradition har dessa setts som underordnade utifrån helheten; vi är alla ett i Kristus.

Det är ju en otrolig utveckling utifrån det som Lille Nilsson, FO Nilsson och Otto Länsberg mötte när de mötte sina tros syskon runt 1905.

Men har då tron på skriften förändrats? Eller bara människorna? Eller tolkningen av ordet?

Skriften har ju fått nya översättningar och blivit mer tillgänglig i sak men inte har budskapet förändrats. Men praxis eller det kristna livet eller kyrkans/församlingens uttryck har förändrats. Uttrycken måste ju förändras men fråga om bibelns konkreta budskap skall kunna tolkas bort eller negligeras.

En klok teolog berättade att han hört personer som när de ber/läser trosbekännelsen enbart mimar sig igenom de sista styckena i den eftersom man ogillar texten. Den stör den egna uppfattningen om vad bibeln säger om sådant som känns obehagligt för egot.Jag väljer det som passar mig istället för att se efter om Kristus har något att säga om Hans budskap till mig. Postmodernistisk teologi.

Svenska kyrkans ledning är osäker på om att Jesus är den enda vägen till Gud. Samma kyrkan förkastar bibelns budskap om för vilka äktenskap är till för liksom mannens och kvinnas roll för varandra. Equmeniakyrkans ledning är inte lika tydlig men såväl kyrkoledning som handbok bekräftar en äktenskaps syn som Svenska kyrkan. Och man promenerar med stolhet i Pride i dess stöd för hbtq och body/sado maschosism, pisk-och smisksex och polyerotiska förhållande. Märkligt. ( http://www.sandaren.se/nyhet/jenny-dobers-darfor-gar-jag-i-prideparaden)

Som klassisk baptist kan man ju önska sig lite mer av den historiska erfarenheten om att det är Ordet, Bibeln som är mer normerande än DN s , Aftonbladets och mediapersoners värderingar som ibland skiftar mellan månader och kvartal…. Och grunden, vår kristna har de facto djupare rötter i den judiskt kristna erfarenheten.

Nu vill Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan formalisera de ekumeniska teologiska och funktionella sambanden utifrån Kristi kropps tanken. Brustenheten övergår i helhet och fördjupning.

Det är klart föredömligt , önskvärt, bibliskt och glädjande. Det gamla är förgånget och något nytt skall formas.

Överlappande konsensusdialog

Ärkebiskopen använder begreppet överlappande konsensus. Med det avses att uttrycka gemensamt det man är överens om och lämna det an inte blir överens om. Denna modell gör det möjligt för kyrkan att gemensamt uttrycka tro med islams företrädare som tror på en Gud, Islam tor att Jesus funnits och det bejakas även om ”vi kristna” tror på Jesu död och uppståndelse. Modellen ger grund för fördjupad samverkan med andra religioner. En grund för det som kallas religionsdialog. Ur klassisk baptistisk erfarenhet ser det ut som om evangelisation (dvs ambitionen att vinna människor med annan tro) ersatts med bejakande och bekräftelse av andra trosföreställningar med nedtoning av den bibliska missionsbefallningen.

Måhända används likartad teknik i samverkan inom Equmeniakyrkan och i arbetet med samverkansavtal med Svenska kyrkan. I andra delen återkommer jag till detta.

LG