Rättfärdighet/rättskaffenhet.

När Jesus i Matteus evangelium, kap. 5 vänder sig till sina lärjungar och berättar vem som är salig, vänder han sig till den spillra av det judiska folket som skulle omvända sig, den som Jesaja i sitt 7:de kapitel nämner Sear Jasub (Jes 7:3). När Gud utväljer Israel och sluter förbund med dem på Sinai, då handlar det om rättfärdighet, lagens rättfärdighet men också om den rättfärdighet som gäller hela skapelsen. Den som håller lagen ska leva genom den, dvs leva i evighet men hen ska också främja Guds rättfärdighet i skapelsen. Israels barn får också bekännelsen: ”Hör Israel!” och det förnämsta budet: ”du ska älska Herren”. Redan då handlar förbundet om relationer och bara i relationer kan vi få veta vad Gud avser med talet om rättfärdighet.

Den första delen är personlig – det handlar om min rättfärdighet. Genom omvändelse och tro får jag ta del av Jesu rättfärdighet. Jag blir en del av Hans kropp på jorden och Han är då min rättfärdighet. Icke så att jag blir fullkomlig dvs alltid lever rätt i allt (god) men att jag i Honom, för nådens skull, har full del i Hans rättfärdighet. Jag har öppna ögon för min mänsklighet och vet att jag kan och får göra fel, men också kan och får förlåtelse och upprättelse när jag vänder om.

När Paulus i 2:a Korintierbrevet drar slutsats av detta kommer han till nästa del i rättfärdigheten. I 5:21 säger han att vi är ”rättfärdighet från Gud”. Det tolkar jag som ”sända i världen”. Israel var redan på sin tid (och är fortfarande) ”rättfärdighet från Gud”. De blev först sända i världen för att visa hur ”slipsten ska dras” och var ”skåpet ska stå”. De skulle synliggöra Guds rättfärdighet/ rättskaffenhet – vilken Gud som är sann och dyrkansvärd, hur människor ska handla med och mot varandra i ljuset av den gudsdyrkan. Som vi ser i Skriften misslyckas de med sitt uppdrag och det brukar vi kristna förakta dem för. Det har vi egentligen inget för, för det visar bara att vi inte inser att nu när vi har uppdraget, att tillsammans med Israel vara Guds rättfärdighet i världen, så lyckas vi inte heller något vidare. Icke desto mindre är det vi, nådesfolket, judar och hedningar tillsammans
(Ef 2:14f.), som nu är Guds rättfärdighet för att, som Paulus skriver i 2 Kor. 5:20, vädja till världen ”Låt försona er med Gud”.

Förutom denna vädjan har vi all anledning att påtala de orättfärdigheter som vi ser i samhället /världen. Rättfärdigheten från Gud strävar inte bara efter enskilda människors frälsning utan också att genom den frälsta människan motarbeta orättfärdigheter hos och bland andra människor.

Tillsammans med att förkunna evangeliet för människor i världen har vi också i uppgift att handla rättfärdigt/rättrådigt i och med skapelsen. Den har Skaparen ställt iordning för oss människor och därtill gett oss i uppdrag att ”råda över den”, 1 Mos 1:26-28. Jag vet inte vad grundtexten säger i sin helhet, men jag anar att det handlar om att ta hand om och vårda, förvalta åt Skaparen och inte förstöra. Nu har ju syndafallet ställt allt på ända och den harmoni som en gång rådde mellan Gud, människa och skapelse är borta. Icke desto mindre står Herrens befallning kvar ”råd över skapelsen”. I Rom 8:19-21 talar Paulus om att skapelsen är under tomhetens välde och väntar på att bli befriad. Det sker när Guds barn blir förhärligade. Det handlar, tror jag, om fridens rike när Jesus är kung, men det hindrar inte att vi handlar rättrådigt mot skapelsen redan nu.

Det finns människor på vår jord som arbetar för att bevara jorden beboelig. De arbetar för renare luft, renare hav, att djur och växtarter inte ska utrotas mm. Många av dessa tror inte på en Skapare/Gud, utan är övertygade om evolutionslärans sanning och riktighet. Som jag ser det jobbar de med rätt saker fast med fel motiv. Icke desto mindre blir ändå något gjort. Om nu dessa, som inte tror att universum är skapat av den högsta intelligensen som existerar, men ändå strävar för att bevara skapelsen, hur mycket mera borde då inte vi vårda skapelsen efter bästa förmåga, vi som säger oss tro på och tillbe denne högste intelligens ”Jag Är”. Vi kan ha synpunkter på de andras motiv men då kan vi komma ihåg Paulus ord i Fil 1:15-18. Han överser med motivet hos predikanterna så länge Kristus blir predikad – vi kan nog också överse med miljövännernas motiv bara skapelse förvaltas
rätt. Vem vet om inte Gud öppnar deras ögon så att de ser Honom. Låt oss då göra vad vi kan för att skapelsen ska må bra. Må vi bara inte odla stolthet utan inse att också detta är nåd.

Hur blir då detta mera konkret? Först handlar det om att vara ledd av Gud, av Guds Ande. Jesus är kungen, Han leder kampen, Han garanterar segern. Vår uppgift är att vara i beredskap – väntande villigt och villigt väntande. Under väntan ska vi öva – läsa Bibeln, HELA Bibeln, bedja och uppmuntra varandra att hålla fast vid Jesus. Vi gör gott mot varandra och vi vårdar skapelsen efter det mått av insikt som vi på olika sätt tillägnar oss.

För det andra handlar det om uthållighet. I Hebr 10:36 står att vi behöver uthållighet för att få det som vi har löfte om. Övning/träning, ger ork och uthållighet, öva och pröva ger erfarenhet. Paulus säger till Timoteos att ”träda fram i tid och otid” (NT 81). Jag tolkar det så att det handlar om att ta de tillfällen som finns, bjuds eller dyker upp spontant; i kyrkan såväl som på jobbet, i mataffären eller på föräldramöte, i pensionärsförening eller idrottsklubb, kort sagt var som helst. Var Guds rättfärdighet, alltid och överallt i enlighet med den nåd Han ger dig! Petr 3:11 – 14.

Att vara Guds rättfärdighet leder ofrånkomligt till motstånd av olika slag. Kritik, hat, förakt,
ignorans, mobbing och liknande. Jesus själv säger att det ska ske. När det sker behöver vi komma ihåg Paulus ord i Ef 6 där han skriver att vårt motstånd inte kommer från människor, bara genom människor. Liksom Guds rättfärdighet inte kommer från oss utan genom oss kommer motståndet mot oss genom andra människor. (Det kan givetvis komma direkt från andemakter, men oftast är det människor som är kanaler.)

När detta händer ber vi om Guds beskydd och vägledning. Om det inte händer dvs om vi inte får motstånd, då kan det vara något i relationen med Jesus som inte är som det ska. Sök då Honom i stillhet och ärlighet, så vill Han leda dig till insikt om vad som du bör göra.

Oktober/december 2017.

Försoning och förlåtelse – GT och NT.

Alltsedan syndafallet i trädgården, när Adam gjorde uppror mot Gud, har skulden utgjort ett hinder mellan Gud och människa. Eftersom Gud är skaparen av allt som är till, är Han också den starkare makten. Därmed dikterar han villkoren för hur människan skall återfå ett rätt förhållande till Honom. Hebr 9:22 säger ”

Enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”.

Försoningen i GT åstadkoms genom offertjänsten. Olika djur dödades/offrades i syndarens ställe och blodet var tecknet för Gud att liv givits för liv. Djuret, som i sig inte vet skälet till sin död, blir också ett tecken för syndaren – så mycket kostade det Gud att förlåta synden. (Offerdjuret är ju skapat av Honom.) Den oskyldige får lida i den skyldiges ställe.

GT:s offertjänst är dock något tillfälligt. Den pekar enligt profetiorna fram mot Messias lidande, som i sig är det slutgiltiga offret för alla människors synder i alla tider. I och med det avslutas djurofferskulten.
För att offerhandlingen också skulle ge förlåtelse krävdes en ärlig syndabekännelse. Det räckte inte med rätt utförande och rätta ord – hjärtat måste vara med.

I NT vilar försoningen på soningen. Också här tar den oskyldige på sig den skyldiges skuld och straff. Det är alltså ingen ny lära utan Jesus Messias uppfyller och fullbordar soningen mellan Gud och människa. Hebreerbrevet har som huvudtema att visa detta. Det gamla betecknas som ”en sinnebild”, ”utvärtes stadgar”, ”en skugga” etc. av det som skulle komma dvs ett bättre förbund med bättre offer och bättre säkerhet.

Jesus lider inte passivt – hans gärning är i högsta grad aktiv. Han ger sitt liv i frivillig lydnad för människosläktets eviga liv. Han är förebilden för den oskyldiges lidande. Gud försonade i Jesus/Messias världen (var och en) med sig själv. På detta vilar försoningen! Detta är Guds handlande för oss.

Det innebär dock inte att alla människor är, eller automatiskt skulle vara, förlåtna alla synder. Nej, medan försoningen är kollektiv är förlåtelsen individuell. Här krävs, liksom i GT, en personlig syndabekännelse och bön om förlåtelse. Endast på försoningens grund kan detta ske, och endast i trons gemenskap kan den tas emot. Omvändelse, tro, bekännelse och övergivande av synd är nödvändiga steg för att förlåtelsen ska ges och kunna tas emot.

Försoning är alltså –

  • Guds verk
  • universell
  • kollektiv
  • utan mänskligt deltagande

Förlåtelse är då –

  • Guds verk på försoningens grund
  • individuell
  • kräver människans aktiva önskan och handling

Litteratur:

  • Bibeln
  • Bibellexikon: Försoning, förlåtelse
  • Nils-Olof Persson

 

Pastor eller pastoriserad?

För en tid sedan skrev pastor Stefan Swärd en debattartikel i Dagen. Den handlade om församlingspastorer och om sådana alltid skulle vara heltidsanställda. Han menade att det inte alltid behövde vara så. Av de efterföljande artiklarna är Gunnar Johanssons (23/7) den som gjort störst intryck på mig. Tillsammans med Derek Prince´ kassettserie ”Five main ministries” har den inspirerat mig att skriva följande text.

Säg ”pastor” och de flesta som hört ordet/titeln tänker på predikanten i en frikyrka. (I den Evg. Lutherska ”frikyrkan” heter det präst.) De flesta pastorer är nog inte bara just pastorer, de är också förkunnare, föreståndare, ordförande, själavårdare mm.

Pastor är det latinska ordet för herde. Från början var det säkert så att pastorn var just herde, men med tiden har bilden förändrats en hel del. I synnerhet sedan det inrättades utbildning med inriktning på att samfunden skulle ha koll på pastorn, har fokus flyttats från kallelse till yrke. Den som tagit ”pastorsexamen” kan numera bli pastor för lite vad som helst; familjer, barn, ungdomar, lasarettspatienter, brottslingar är bara exempel.

I NT, Ef 4:11 nämns herde som en av fem tjänstegåvor – apostel, profet, evangelist och lärare är de övriga. Jag tror att många examinerade pastorer är någon av dessa fem, men bara ett fåtal av dom är genuina herdar. Visst är det en hel del av dom som fungerar som föreståndare/äldste i församlingar, men långt ifrån alla har kallelse till det. Ett för mig övertygande bevis på att så är fallet är att pastorer/föreståndare tenderar att flytta från församling till församling trots att denna tjänst är den enda av de fem som kan betecknas som stationär. Alltså, en herde är föreståndare/äldste och flyttar inte runt och en pastor som flyttar runt är inte herde utan profet, evangelist eller lärare.

När det gäller ursprunget för denna pastorskultur tror jag att det främst är den institutionaliserade utbildningen som ligger bakom och bakom den anar jag samfundsledningarnas vilja att kontrollera och styra så att förkunnelsen i församlingarna inte avviker från den grundläggande teologin. Ingen kan/får vara pastor i församling utan examination och ordination från samfundet. Då kommer följande fråga för mig: Behöver man ha en kallelse, är det i så fall någon av tjänstegåvorna, eller räcker det med rätt teologisk bekännelse? Som jag ser det går samfundens makt över församlingarna genom de ordinerad pastorerna som flyttar runt.

Ytterligare en sak som gjort pastorn till heltidsanställd yrkeskristen är synen på ledarskapet i församlingen. I NT finns inget som tyder på att någon församling leddes av bara en herde. Istället är det ett kollektivt ledarskap, en grupp äldste, som leder församlingen och även om det står att föreståndaren väl kunde ha rätt att uppbära lön, så är det inte så säkert att så var fallet. Däremot tror jag att församlingen stöttade sin föreståndare med pengar eller natura när det behövdes.

Hur är det idag i Sverige – hur många församlingar har äldstekår? Har alla pingstförsamlingar äldstekår? De är ju dessa som ska leda församlingen, inte en ensam pastor som dessutom byts ut var femte, sjätte eller sjunde år! Ett kollektivt, lokalt ledarskap skulle frigöra fler till tjänst, frigöra ekonomiska resurser och dessutom göra församlingen mera frimodig och mindre sårbar.

”Jag har himmelriket med mig”.

Matt 4:17 (jfr. Luk 4:21)
I början av verksamheten var detta Jesu proklamation – Himmelriket är här! Beviset för att det var sant ligger i de tecken Han gör – Han botar sjuka människor, Han helar trasiga (blinda, döva, lytta). Han befriar bundna (driver ut onda andar) och Han glädjer de fattiga (bryter kopplingen mellan synd och armod).

Förutom undervisning och gemenskap med lärjungarna är detta Hans viktigaste arbete – Han visar vilket uttryck himmelriket har, konsekvensen för dess närvaro. Himmelriket som en surdeg är ett bra exempel, Matt 13:33. Himmelriket påverkar hela sin omgivning.

I Matt 10 (jfr Luk 9 och 10) sänder Jesus iväg lärjungarna så att de ska få prova på vad som senare skall bli deras huvuduppdrag. De vittnar, dvs säger samma sak som Jesus, och tecknen följer dom. När sedan Jesus är i begrepp att lämna jorden och därmed lärjungarna, förnyar han sändningen. Mark 16:15 – 18 är den starkaste och tydligaste texten, men den finns också i de andra evangelierna + i Apostlagärningarna. När sedan Anden har kommit över dom på pingstdagen, börjar uppdraget. Apostlagärningarna är vittnesbörden om hur det gick och breven är den uppföljande undervisningen, för att uppdraget inte skulle stanna av när apostlarna och andra ögonvittnen inte längre fanns i livet. Nya lärjungar skulle skolas in och sändas ut och de skulle ha himmelriket med sig.

I Rom 12:4 – 5 (-20) och i 1 Kor 12 undervisar Paulus om församlingen som Kristi kropp. Församlingens olika människor är kroppens olika delar, och liksom en fysisk kropps olika organ har olika uppgifter, så har människorna i församlingen olika uppgifter. Jesus är alltså, genom sin församling, närvarande på jorden och det betyder att Han fortfarande proklamerar ”Guds Rike är här – jag har det med mig!” Hur kan det då komma sig att så lite av tecken på Riket syns och hörs i vårt land? Är inte Jesus densamme? Det hörs betydligt mera från andra delar av världen. Länder i Asien, Afrika och Sydamerika är välrepresenterade i de rapporter som talar om människor som kommer till tro och som får uppleva de tecken som enligt Jesus åtföljer de som tror. Har kyrkan i
Sverige (och Västeuropa) förlorat ”huvudet”? Ja, det ser så ut.

Jag tror att det viktigaste skälen till att församlingen ”förlorat huvudet” är anpassningen till världen. I Rom 12:2 skriver Paulus att vi inte skall anpassa oss efter världen. I världen är det makten som räknas medan det i Riket är tjänandet som räknas, tjänsten i tro. Församlingen har anpassat sig efter sin omgivning och allt mera ju längre tiden har gått. Enligt min benämning har församlingen blivit kyrka. Man har gått från maktlös till makthavare och det var aldrig Jesus avsikt.

Liksom Israels folk på Samuels tid krävde att få en kung, en maktsymbol, så har församlingen både krävt och tagit emot makt från världen, allt ifrån 300-talet och framåt. En avgörande händelse var när Konstantin (kejsare) gjorde den kristna tron till statsreligion. Då blev församlingen kyrka på riktigt, men redan tidigare hade lokala församlingar tagit sig makt genom att utse allt högre ledare och genom att förfölja kristna med avvikande åsikter och läror. Ett annat avgörande skede var när församlingen övertog judarnas roll som Gudsfolket. Då anammades och infördes ett maktutövande över människor, som bara en etnisk grupp eller en politisk stat får ha över sina medlemmar/medborgare. Detta var lika lite Guds plan och avsikt som kungen var för Israel.

Konceptet visade sig emellertid vara ”framgångsrikt” i många avseenden och därför har det fortsattin i våra dagar. Under hela tiden har det förekommit försök att återvända till den ursprungligaförsamlingsmodellen, men det har hittills slutat med antingen förföljelse och utplåning ellergenomslag och etablering. I det senare fallet har man i sinom tid anammat den maktstruktur somman ursprungligen vände sig emot och följdaktligen också blivit kyrka.

Samtidigt som detta syns tämligen klart finns också en annan bild. Liksom Gud fortsatte att vaka över Israel också sedan det blivit ett kungadöme, har Gud vakat över sin församling efter att den blivit kyrka. Han ser fortfarande till människor förrän till systemet. Kungariket som blev två och gick under, innebar inte folkets utplåning även om det decimerades. Kyrkans maktambitioner har lett till uppdelning och förfall, men Gud ger fortfarande nåd till enskilda och grupper av kristna som avstår från makten för att söka Guds Rike och Hans rättfärdighet. Därför ser vi i vissa delar av världen församlingar som har ”Gudsriket” med sig, medan vi på andra ställen inte ser något av Riket.

Jag tror att dessa två enheter, maktens kyrka och maktlöshetens församling, i denna ändens tid kommer att polariseras och bli tydligare. Det kommer att bli förföljelse av den senare, men samtidigt kommer Riket att synas tydligare. Jesu berättar i Matt 10:16 – 22 hur det kommer att se ut och löftet i Mark 16:15 – 18 står kvar. Därför bör vi som ser detta hända lämna maktkyrkan för att tillsammans bli den maktlöshetens församling där Gud Rike blir synligt genom att Ordet förkunnas och tecknen följer de troende.

Så några råd till de som arbetar med att plantera och bygga nya församlingar – låt ingen bli medlem som inte tjänar i en nådegåva/tjänstegåva! Låt sammankomsten var öppen men församlingen sluten. Sök inte makt och inflytande i samhället! Ge för intet vad ni fått för intet! Då blir församlingen trovärdig och tecknen kommer att följa de kristna troende.
/Nils-Olof Persson.

Församlingens stående böneämnen.

Utgångsställe i Skriften: 1 Tim 2:1 – 4, Rom 12:15; 1 Kor12:25b – 26.

Den kristna församlingen har på sitt program att alltid bedja liksom de enskilda troende har det. Vi kan vara överens om att det inte är möjligt för en människa att bedja med ord 24 tim/dygn, men för en församling skulle det kunna fungera. Den är ju ett kollektiv och då bidrar många i arbetet. Det görs då och då särskilda satsningar med bön 24/7 och det är bra. Det jag vill lyfta fram är valet av böneämne. Som enskild person ber jag mestadels för mig själv och min familj, släkt, vänner etc. I församlingen ska vi givetvis hjälpas åt i förbön för den/de som på olika sätt har det svårt, men vi bör, som jag ser det, i större utsträckning be över ämnen som rör det övergripande arbetet – att vinna andra. Dessa böneämnen bör/(skall) vara med VARJE gång församlingen möts nästan oavsett till vad.

I texten står att vi ska be för alla människor, alla sorters människor. Jesus har försonat oss alla för att möjligheten till frälsning inte ska ha med härkomst eller kön att göra.

Det första jag vill lyfta är bönen för överheten ”kung och all överhet”, både lokal, regional och nationell. Det är de människor som stiftar lagar och förordningar om hur vi ska leva med varandra. Med sina beslut kan de göra det lätt för församlingen att verka eller göra det svårt. De kan tillåta en sorts ”religiös utövning” men inte en annan. Eftersom dessa människor ofta påverkas av negativa andemakter så är det viktigt att vi ber så att Gud leder dom rätt.
Nu invänder kanske någon att på många platser på jorden är det just överheten som står för problemen genom att stifta lagar som begränsar människor frihet. Det är helt riktigt. Paulus är säkert medveten om det. Han hade ju själv deltagit i sådan verksamhet. Efter omvändelsen har han en ny/annorlunda syn på saken. Församlingen är ingen världslig maktfaktor och har aldrig varit ämnad att vara det. Det är inte församlingens makt i samhället som gör att hon är kvar utan det är Guds nåd. Om Han vill ta hem några (eller alla) genom förföljelse vem är vi att överklaga. Det är vetekornet som dör som bär frukt.

Alltså: bed för överheten! Bed att Gud ska leda deras hjärtan så att församlingen inte hindras i sitt arbete – att så, skörda och tröska. Enl. Ords 21:1 har Gud inget problem med de styrande. Han kan lätt leda deras hjärtan att ta de beslut som gagnar Hans Rike. För att göra det på bästa sätt bör församlingen hålla koll på vad olika styrande säger och står för samt vilka lagförslag som lagts, när de ska upp till beslut etc. I Ps 33 står om Hans makt.
Se även Ords 8:15 – 16; Matt 22:21; 1 Petr 2:13ff.

Det andra ämnet är bön för lidande syskon. (Rom 12:15; 1 Kor12:25b – 26). Församlingen finns som lokal enhet och som universell enhet. I den universella ingår alla pånyttfödda, och genom Helig Ande har vi kontakt med varandra och ansvar för varandra. I den lokala församlingen har det alltid varit lätt att veta vem som har det bra och vem som lider. Därmed har det också varit lätt att bry sig. Svårare har det varit att får reda på hur troende i andra länder hade det. Ofta var en utsänd missionär en nyckelperson för denna information. Nu kan vi ha sådana uppgifter tillgängliga på ett ögonblick. Detta ger oss förpliktelser! I 1 Kor 12 står att ”om en lem lider, lider hela kroppen”. Detta gäller inte bara lokalt. Idag vet vi att troende och församlingar i stora delar av världen förföljs och förtrycks just för trons skull. Då är det vår plikt och uppdrag att be för de förföljda och förtryckta.

Idag finns universella kristna rörelser som har kontakter på många platser. Att som församling ta för vana att alltid be för en stad, ett land eller en viss församling och att meddela detta till lämpligt universellt organ, ger stor uppmuntran åt de troende på den plats bönen gäller. Att veta att man inte är ensam är ett oerhört stöd.

Det tredje ämnet är bön för de icke-troende (1 Tim 2:1 +4). Bed för människor för frälsningens skull. Det kan tyckas överflödigt att nämna, men då de flesta församlingar i Sverige visar vikande medlemssiffror tror ja att det är viktigt för att inte säga nödvändigt att bedja. ”vi har vunnits för att vinna andra”. Pga av att så få människor kommer till tro är många församlingar ovana vid att ta emot nya ”barn i tron”. Därför behöver bönen för de ofrälsta följas av bön om ödmjukhet och beredskap att ta emot de nya. Oavsett vad som händer måste bönen fortsätta! Det finns andra lokala församlingar som kan bli föremål för ”väckelse”. Gläd er med dem och gläd er över att Gud svarat på bönen.
Mera konkret kan man säga: bed för dom som församlingen har en relation till, men som ännu inte har vänt om. Titta också på vad för sorts människor som bor i stan/grannskapet. Just nu behöver vi inte resa långt för att träffa människor med andra språk och mörkare hudfärg. Många av dessa har en annan religion/tro. De behöver också Jesus även om de inte tror det själva.

Ett fjärde böneämne som jag vill påminna om är bön för Israel. Som församling skall vi vara medvetna om att utan Israel finns inte Jesus och utan Jesus finns ingen församling. Det nya förbundet byggs ovanpå det gamla. Romarbrevet talar om en inympning av vild oliv i det äkta trädet. Israel som land och folk är församlingens vagga och även om judarna förkastade Jesus som Messias skedde det ju för vår skull. Det går inte att undvika att se, höra och läsa om det förakt och hat som Israel och judar utsätts för. Tidigare har kyrkan varit en ledande kraft i det föraktet och det finns kyrkor som idag fortfarande inte har ändrat syn på Israel och judarna. Så får det inte vara i församlingen! Stå upp för Israel och för judarna. Dom är en kanal för Guds välsignelse.

Alltså: bed för landet och folket! Sätt er in i historien och profetiorna! Bed att Guds vilja ska ske i landet och området. Välsigna Israel.

Alltså: bed för överheten, för lidande syskon, för de ofrälsta och för Israel. Gör det vid varje tillfälle som ges! Gör det i första hand som församling!

/Nils-Olof Persson