När blir predikan, predikan och inte bara religiöst fromt snack?

DEL 1 AV 2

Vårgårda möte som mötesserien med årets partiledarutfrågning var ju en stor happening i våra trakter runt Alingsås, Herrljunga och inte minst Vårgårda där det ordnades nu i augusti månad 2018.

Ja, hela Västsverige följde med.  

Partiledarutfrågningen har alltsedan John Hedlunds dagar med början 1968 varit en stor begivenhet. 1968 till 2018. Och denna avslutningskväll var alltså något av 50-årsjubileum. Högtid. Equmeniakyrkan var generös och bjöd tom. på bakelse.

Av olika anledningar kunde jag endast vara med på avslutningsmötet lördagen den 25 augusti. Självaste kyrkoledaren i Equmeniakyrkan Lasse Svensson skulle predika. Britta Hermansson som normalt hade huvudansvar intervjuade denna gång tidigare evangelisten och utfrågaren Torbjörn Bastås som efterträdde Hedlund.

Vad ska vi säga om mötet? Som alltid i Vårgårda väldigt fint organiserat. Allt fungerade som det skulle. Villigheten är stor. Alla ställer upp. Mötesledaren gav ett gott intryck. Sångkören sjöng engagerat, supportad av unga dansare. Endast en lite tråkig sak med sång och musik, knappt en enda äldre sång fastän det var jubileum. Ledarfråga? Kan det bero på att det sällan är några manliga körledare nuförtiden?

Britta Hermansson körde igång intervjun på ett bra sätt. En fin och levande bild kom fram av både Bastås och Hedlund och gångna tiders politiker och flera dråpliga situationer förgyllde samtalet. Trevligt och lättsamt men ändå kanske något saknades. Båda ska ju vara evangelister i tidigare Missionskyrkan, men det spår av nöd för syndare och en vilja att komma in på samtalet av frälsningens nödvändighet märktes föga… som alltid fanns hos tidigare evangelister Frank Mangs och John Hedlund för att nämna några.

Efter ytterligare några sånger och kollekt följde predikan.

Synd bara att det var ingen predikan. Ett föredrag, utmärkt och engagerat, men inte predikan. Okej, dom flesta märke inget och reflekterar ingenting heller. Har bara predikanten en officiell prästkrage och en behaglig röst och inte håller på för länge så är allt bra. Ibland får man en känsla av ingen bryr sig. Men en hel del som talades var relevant. Ingenting gick dock på djupet. Framför allt försummades Gudsordet. Efter några svepande formuleringar om den barmhärtige samariten och en Maria som lyssnade till Jesus istället för en Marta som jobbade fanns nästan inget bibelunderlag för framställningen. Bibelordet och bibeltexten som har stått i centrum för predikan i hundratals år här i vårt land var inte så centralt längre. Att lägga ut Ordet och ge åhörare en andlig kost och andlig vägledning saknades helt. För att vara säker på att undgå kritik så rundades talet av med allmänt tal om kärlek och liv. Lite lagom personligt och uppfattades säkert av åhöraren som om talaren var på rätt väg. Acceptansen sitter bra…

Guds Ord säger att: ” Predikan är i kraft av Kristi Ord”. Annars är det ingen predikan. Har inte Gudsordet trängt ned djupt hos talaren så kan han heller inte förmedla det. Jag har efter att ha åhört framställningen mycket svårt att tänka mig Lasse ligga på sina knän och ropa till Gud att fä ett budskap från Herren att ge Vårgårda och Sverige. Ingen nöd, ingen kraft eller sammanhållet budskap till åhöraren. Finns detta senare så det totalt oviktigt för förkunnaren om folk accepterar eller berömmer budskapet. Med Guds ord i centrum handlar det om ett tilltal från Gud som förvandlar. Även om ingen ser något utvändigt eller synligt hända.

Men å andra sidan kan det ibland kännas som om det är bara jag som reagerar. Alla andra verkar nöjda och väntar bara på att resa sig och hälsa och skynda vidare till kaffet…

Fast jag är säker på att en annan skulle reagera om han hade levat. Lasse Svensson lär ju komma från Metodisthållet. Det startades av John Wesley som var mycket bibeltrogen och så mycket vet jag om honom att han aldrig hade gett ett erkännande åt denna ”predikan”. Inte heller Waldenström som initierade Missionsförbundet. I allt han förkunnade hade en väldig respekt för Skriften.

Det sorgliga i detta predikobeteende är att det djupast sett ligger ett högmodstänkande och ett förakt för Guds Ord. Högmodstänkande därför jaget och min predikan och mina åsikter står i centrum. Inte alls Guds Ord. Predikanter har i århundranden haft ett bibelord som utgångspunkt för predikan. Förr i tiden i Sverige stod till och med folket upp medan texten lästes. Det fanns en helighet och en respekt för gudsordet både hos predikanten och folket. Idag känns det förhållandet främmande. Men det är klart, hoppar man över bibelordet och texten kan man ju fritt tala lite om vad man vill. Men så fort man läser en text och börjar predika så kommer i alla fall en liten del av publiken / församlingen att lägga märke till om predikanten pratar strunt och avvikelsen blir alltför stort från texten…

  • Nej det är nog bäst att tala i religiösa termer, blanda in Jesusnamnet någon gång för att verka trovärdig och sedan inte glömma att också tala lite allmänt om kärlek. –
  • Då blir man uppskattad och undgår kritik.

Varför jag tar upp detta är inte någon specifik lust att kritisera någon enskild person utan därför att en kyrkoledare har en oerhört inflytande på alla vanliga pastorer och ungdomsledare som sitter och hör på och tror att det ska vara på det här sättet i en predikan. Osäkra och vacklande pastorer imponeras av ”självständigheten” och det ”nya” att våga predika utan att börja traditionellt med en bibeltext och ta hänsyn till kristen tradition och lära. Detta får till följd att församlingarna utarmas än mer. Den andliga kosten finns inte. Plus att villrådighet och ytlighet accelereras ytterligare.

Detta kan väl inte bero på att Gudsordet aldrig har varit ett starkt tilltal i den enskilde pastorns personliga läsning, utan enbart ett formulär för att hitta en predikan? Som ett exempel i mitt eget liv kan det ibland hända att bibelordet talar så starkt till mig att jag måste lämna Bibeln, soffan och filten vid morgonläsningen för att gå ut en promenad i min trädgård för att låta Herren tala genom texten. Jag säger inte att det måste vara så men Guds ord är verkligen levande och har ett starkt tilltal!

Hur kommer vi då upp på den smala vägen igen i Sverige?

Jag vet inte.

Kanske genom att få predikanterna att läsa Luthers och Schartaus postillor?  Deras predikningar är oerhört Ordet-fixerade. Likaså böcker av Rosenius, Levi Pethrus och Waldenström.

Men jag har som sagt ingen lösning…

Än en gång vill jag poängtera att jag inte har något personligt mot Lasse Svensson. Jag uppfattar honom som en människa med god vilja. Hans vänliga utstrålning har säkert en sammanhållande effekt på samfundet. Denna gång gällde det predikan, vilket har en långt större inverkan än vad folk tror.

Däremot är jag övertygad att en sådan här förkunnelse av en ledande och känd pastor på lång sikt helt ödelägger svensk kristenhet om den får ett inflytande.

Torbjörn S Larsson
lekmannapredikant

Lite reflektioner efter Pride debatten och Equmeniakyrkans engagemang

Equmeniakyrkan har under de senaste åren satsat 10 000 kr/ år av insamlade kollektmedel för deltagande i Pride festivalen Stockholm.

I annat inlägg här (under våren 2018), utifrån en definition av hur begreppet sponsring används och vad det egentligen står för, har vi konstaterat att kyrkan själv svarat för uppgifter om kyrkoledningens ställningstagande. Ledningen försöker nu uttrycka att kyrkan egentligen inte sponsrar utan evangeliserar och stödjer utsatta. Ledningen avgränsar sponsringsbegreppet till monetär transaktion till festivalens huvudman och förnekar i Sändaren att sådan transaktion ägt rum. Att något sådant organisationsstöd ägt rum har såvitt kan ses inte påståtts i denna blogg eller i övrigt.

Självfallet kan man diskutera huruvida Volvo sponsrar Båtmässan eller ej, om man har en monter där, eller exponerar sitt varumärke på fordon som brukas eller kopplas samman med all övrig verksamhet under den mässan.

Alla skall med men är det tänkbart att icke socialister och personer som inte delar arbetarerörelsens värderingar deltar? Knappast…

Självfallet kan man ifrågasätta om de som tågar med i första majtåget med olika organisationers namn på sina plakat delar arbetsrörelsens grundvärderingar. Men vill man tåga med där och får man gå i det ledet om man inte delar arbetarerörelsens värderingar???

På Pride får inga organisationer delta som inte delar HBTQ paradigmet fullt ut. Utifrån detta har t.ex. homosexuella och bisexuella organisationers företrädare nekats, men Kinky eller BDSM grupper tillåts, liksom uppenbart Equmeniakyrkan. Dessutom deltar rader av myndigheter, företag och organisationer.

Några Equmeniapastorer i Stockholm som med glädje engagerar sig i festivalen och ogillar uppfattningar som handlar om tveksamhet till deltagande i festivalen och påståendet om sponsring. En av dem, Anna Berndes argumenterade enligt klippet nedan:

 Pastor Anna Berndes Immanuelskyrkan Stockholm skrev på Facebook:

Anna Barndes, Pastor

“….. På samma sätt som Equmeniakyrkan med självklarhet fanns på plats i Almedalen (och där satsade långt högre summor) trots att det fanns föreläsare som ex.vis propagerade för att stoppa religiös påverkan på barn, trots att NMR beviljades demonstrationstillstånd och trots att det i stort sett varje år rapporteras om hur polisen försöker bekämpa människohandeln i prostitutionsindustrin som exploderar på ön under Almedalsveckan så kan och ska kyrkan möta människor som kommer till parken på Pride. Vi utför ingen uppsökande verksamhet så därför har jag själv inte gått in i den del som kallas Kinkykvarteret (och där det råder strikt 18-årsgräns för att komma in) men säkert har några av dem jag samtalat med varit där, vad vet jag. Jag har inte för vana att fråga dem jag möter i min församling om deras sexuella preferenser heller även om vi kan vara säkra på att variationer i vad en uppskattar sexuellt finns även där. Det jag med säkerhet vet är hur uppskattat det är att representanter för två kyrkor finns på plats bland människor som alltför ofta fått höra att de, på grund av dem de är, inte är välkomna i kyrkans gemenskap. Slutligen väljer vi alla vilka källor vi vill tro på och just Claphaminstitutet har i mina ögon en tydlig agenda som bl.a går ut på att HBTQ-personer inte har samma rätt och värde som ”vi andra”. Eftersom jag inte ställer upp på den världsbilden tillskriver jag inte deras rapporter särskilt högt värde.”

Claphamsinstitutets svar till pastor Berndes påstående och värdering av deras arbete och syn på människovärde:

Per Ewert Direktor Claphaminstitutet

Per Ewert, Direktor  skrev som svar till Anna Berndes följande: 

Jag måste replikera på ditt påhopp som var både osmakligt och osakligt. Om du studerar Claphaminstitutets agenda, bakgrund och vision så ser du att hela vårt arbete vilar på just människovärdet som bärande princip. Vår historiska inspiration kommer från Claphamgruppen i London för 200 år sedan, och deras outtröttliga kamp för människovärdet och kampen mot slaveriet. Våra artiklar om människovärdet finner du samlade på vår webbplats under den rubriken, som för övrigt kommer först i ordningen.

http://www.claphaminstitutet.se/debattarti…/manniskovarde/

Att vi dessutom är kritiska till hur Pride bejakar prostitution, droganvändning och sadism är en självklar konsekvens av just människovärdesprincipen. Personer inom hbt-gruppen bör hjälpas bort ur sådana destruktiga företeelser, inte lockas in i dem. En sådan hållning är ta dessa personers intressen och rättigheter på allvar. Din insinuation var ett grovt övertramp, som du bör backa från.”

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Pastor Anna Berndes och Almedalen

Pastor Berndes jämför sin kyrkas närvaro vid Almedalsarrangemanget på Visby och Pridefestivalen i Stockholm.

Jämförelsen ser vid en anblick ut att vara korrekt. Mycket folk. Seminarier. Press TV media, politiker-vimmel mm.

Men hur är det då egentligen?

Almedalen är en öppen arena där åsikter och organisationer möts. Närvaron styrs av vissa grundprinciper som redovisas här: http://dokument.gotland.se/IntegrationService.svc/GetDocumentContent?documentNumber=11597

Klart är ju att syftet är helt annat än med Pride och om man vill mäta annat än besöksantal blir det lätt fel.

När kommer Elida att få deltaga i en Pridefestival. Fartyget som fått anlöpa och deltaga i Almedalsveckan…

Elida, Sailing for Jesus. Får båten, dess besättning, och budskap deltaga i Pride? På likartat sätt som på Almedalen,

Anna Berndes jämförelse mellan Pride och Almedalen faller samman på sitt eget underlag. Väljer man att se en sak (t.ex antalbesökare och seminarier) så finns det likheter. Men för att deltaga i Pride måste deltagarna acceptera arrangemangets specifika grundideologi. Den finns direkt redovisad i Claphams rapport “Det färgglada mörkret“, Almedalens finns angiven i länken ovan.

Equmeniapastorn Anna Berndes som inte ville veta. Om att inte söka bilden av sanningen som ger frihet.

Equmeniapastor Anna Berndes i Stockholm har varit tydlig. Hon vill inte ens läsa eller ta till sig vad andra kristna sett iakttagit och vetenskapligt dokumenterat och varnat för i det som är sitt och hennes församlings engagemang.. Hon väljer vilka “källor” hon vill tro på och lägger en etikett på en rapport som passar hennes egen agenda. Kanske kunde läsandet av Claphams källmaterial medföra en risk för att den egna bilden och analysen ramlar samman? Att den inte är byggd på Hälleberget. Flera av hennes kollegor är väl medvetna om att i de kyrkor de tjänar finns mycket olika uppfattningar i frågan varför ett ödmjukt sinne inför olika värderingar kunde ses som naturligt.

Kanske är just den ovan citerade texten av pastor Berndes ett tydliga symptom, en indikation på att annars ambitiösa pastorer och ledare som vill följa Guds ord och evangeliet kan drabbas av just de makter som Paulus anmälde fanns nära tillhands. Dessa andemakter firar triumfer när evangeliets budbärare ser ut att agera med signaler från mystikens dunkla rum. Blundar pastor Berndes så ser hon ju bekvämt att läsa det som styrker den egna positionen. Att välja att inte veta. Att dessutom kleta en uppenbart oriktig etikett på andra kristna som noga undersökt något med uppriktigt sinne är i sig en annan indikation som måste beaktas utifrån maktfrågan som Paulus lyfter,

lg

 

Klassisk Baptism publicerar slutreplik i tidningen Dagen i “THS debatten”.

SLUTREPLIK I TIDNINGEN DAGEN 7/8 :

“Baptistnätverk: Kristen tro undermineras på THS

Lärjungaskap med Jesus som Herre handlar om att formas i enhet och liknande riktning. THS står för en motsatt vision, skriver fyra företrädare för Nätverket för klassisk baptism i sin slutreplik

THS har knappast gjort sig känd för mirakel- eller helandekonferenser, karismatiska möten eller ett kraftfullt apologetiskt försvar av kristen tro. Sådana inslag kräver nämligen tro från den helige Ande som bärande fundament vilket skulle göra THS en aning suspekt i statsmakternas och delar av den egna lärarkårens ögon. Här ska i stället Bibelns texter brytas isär i sina beståndsdelar och helst ifrågasättas av en kritisk forskares ögon. Därför passar konferensen om ”Kristendom utan Gud” som hand i handsken. Då kan kristen tro diskuteras som inomvärldsliga sociologiska processer och tro förklaras mest som psykologi.

Läs mer: Rektorn: Nätverket saknar kunskap om vad THS lär ut

I höst anordnas en stor konferens tillsammans med Uppsala Universitet med namnet ”The place of TRUTH”. Det låter ju lovande men visar sig vid närmare påsyn vara en väldig soppa av skiftande sanningsanspråk, utom klassisk kristendom naturligtvis, och där en av två huvudtalare är modern feminist- och queer-teolog, till stor del i direkt opposition mot nytestamentlig kristendom.

På detta sätt formas en struktur som ständigt underminerar kristen tro och ersätter den med aktuell tidsanda, vilket med skolans eget ordval hellre beskrivs som ”att tolka Bibeln och samhället så att kristen tro kan fortsätta vara relevant för nya generationer”. Vi tror visserligen att 31 pastorskandidater kan tänka själva och ifrågasätter inte deras kallelse, men eleverna blir inte opåverkade av den jordmån och undervisning som ges av deras vägledare. Kandidaterna säger sig försöka tackla detta med att vägleda sig själva men vore det inte bättre om skolan omslöt med en starkare miljö av Jesustillvänd tro? Och hur ska tvivel ur historiskt-kritisk bibelsyn användas för att förmedla tro? Ställs den kunskapen i skamvrån efter mångåriga studier?

Läs mer: Pastorskandidater: Vi kan tänka själva

Owe Kennerberg hänvisar till pastorslinjens tilläggsprogram ”Andligt forum” som finns vid sidan av de statligt poänggivande kurserna för att eleverna ska få något andligt med sig i livet. Det innebär en föreläsning i månaden med blandat innehåll. På totalen är detta inte särskilt imponerande.

Våra citat av Thomas Kazen är varken lösryckta, vilseledande eller missförstådda utan tvärtom karakteristiska och typiska för den mängd texter och föredrag vi tagit del av. Kazen dribblar med orden men vi tycker att han tydligare och ärligare borde redovisa sitt konsekventa ifrågasättande av Jesus gudomlighet, övernaturliga berättelser och Bibelns sanningshalt. Jo, Jesus visste och sa från början att han var Guds Son och Jesu död var historiskt ett offer för våra synders skull. Det är alldeles fantastiskt att en frikyrklig pastorsskola låter en lärare i Nya testamentet undervisa något annat!

Läs mer: Thomas Kazen: Respektera olika synsätt

THS smältdegelsvision är svårsmält. Argumentet tycks vara: ”Här kommer vi från olika traditioner och tycker så olika vi bara kan, men det gör inget så länge Jesus är Herre.” Lärjungaskap med Jesus som Herre handlar tvärtom att formas i enhet och liknande riktning. Jesus sa ”Följ mig”. THS vill inte verka i den andan utan vill ge ”förutsättningar att växa till i egna övertygelser”, gärna hur olika som helst. I 2 Tim 3:14-17 undervisar Paulus tvärtom sin unge kandidat Timotheos om den evangeliska troheten till både Skrift och sanna lärare.”

Minnen från en debatt om Jesus och bibeln kan ses som fiktion eller biologisk verklighet.

Ur artikel av Jayne Svennungsson om den sk Jesusdebatten som ägde rum för några år sedan.THS professor Kazens argument verkar han stå för även idag så hela artikeln är mycket intressant och rekommenderas för en helhetsuppfattning.  Men här är ett klipp som “smakprov” (Källa redovisas längst ned): “Vem säger ni att jag är”

 

Vänder vi intresset mot det som kom att bli kärntemat i debatten, jungfrufödseln, märker vi att oenigheten inte är mindre här. För somliga av debattens deltagare är det bortom diskussion att tro på jungfrufödsel som ett historiskt fakta och som ett biologiskt mirakel är oundgänglig för sann kristen tro. För andra tycks det lika självskrivet att berättelsen om jungfrufödseln är ett senare tillskott i den urkristna traditionen, och att syftet med den är att retoriskt manifestera Jesu gudomliga ursprung, snarare än att återge ett biologiskt mirakel. Det jag vill uppmärksamma med de här olika exemplen är att vi alla befinner oss på en skala där vi någonstans drar en gräns mellan fakta och fiktion, där talet om fiktion, bör understrykas, inte innebär ett ringare sanningsanspråk än talet om att texten skulle representera ett historiskt faktatillstånd. Det intressanta, när man granskar debatten, är att denna gränsdragning är av tämligen kontingent karaktär. Tar vi K.G. Hammars position som exempel, hör han till dem som tydligt markerat att han personligen inte betraktar vare sig berättelsen om när Jesus går på vattnet eller jungfrufödseln som återgivningar av historiska sakförhållanden. Däremot har han i flera intervjusammanhang understrukit vikten av att inte kompromissa bort uppståndelsen som en historisk händelse som är av avgörande betydelse för den kristna tron.3 Men detta är ingen självskriven gränsdragning. Någon månad efter att debatten i Svenska Dagbladet klingat av utbröt en fortsättningsdebatt i tidningen Sändaren, Missions- och Baptistkyrkornas gemensamma organ. I en artikel som fick vågorna att gå höga inom dessa samfund gick Thomas Kazen, lektor i exegetik vid Teologiska Högskolan och tillika pastor i Missionskyrkan, till attack mot föreställningen att uppståndelsen måste tolkas i historiska, bokstavliga eller fysiska termer, snarare än i visionära termer. I själva verket, argumenterade Kazen, går en sådan föreställning hand i hand med en modern, sekulariserad världsbild, där man på ett självklart sätt utgår från att endast yttre stimuli kan orsaka sanna eller verkliga intryck, vilket innebär att man tvingas hävda att Jesus uppståndelse var fysisk och materiell.4 Vad vill jag då ha sagt med denna exposé över debattdeltagarnas olika positioner på skalan mellan fakta och fiktion beträffande berättelserna om Jesu liv och verk, liksom över den intellektuella osämja dessa skiftande positioner medförde? Låt mig först understryka att mitt ärende här inte är att komma med ytterligare ett förslag till var gränsen mellan fakta och fiktion bör dras i det bibliska material som utgör grund för den kristna tron.

Källa: Svensk Teologisk kvartalsskrift årgång 80 (2004)

“Kristen pride?” Med anledning av bl.a. Equmeniakyrkans aktiva deltagande i festivalerna kommer här en bibel fokuserad analys om skeende och motiv. Författare Björn Donobauer

Björn Donobauer är pastorsutbildad bibellärare. Han bor numera utomlands men följer noga utvecklingen av kristen tro i Sverige i kyrkor och samfund. Tidigare var Björn bland annat riksevangelist i Svenska Baptistsamfundet. När han tagit del av kyrkans inställningar, deltagande och argumentation kring deltagande i såväl Stockholm som planerat i Göteborg, skrev han följande blogginlägg. Det är mycket angeläget och Björn har gjort en bibelfokuserad granskning avseende kyrkornas framställningar och svar i förhållande till den Heliga skriften och klassisk kristen tro. Läs hela och sprid gärna innehållet till flera.Här kommer först ingress sedan den viktiga länken.

Björn Donobauer

Kamikaze!

Under andra världskriget blev japanska stridsflygare fruktade för att de inte bara fällde bomber ur alla vinklar utan också valde att bli bomber själva genom att med sina fullastade plan dyka rakt in i de fientliga fartygen med den egna döden som en del av strategin. Plan, pilot och pyroteknisk last blev en hammare med förödande effekt. Banzai!

Jag känner mig något som en sådan kamikaze pilot inför denna blogtext. När jag tidigare har yppat några av dessa åsikter har jag förlorat hundratals ‘vänner’ på sociala medier. Känslan av att vara ‘motvalls’ är stark. Och naturligtvis frågar jag mig vad jag vinner på att inte flyta med strömmen. Jag får ju bara s k skit för mina ståndpunkter. Jag kanske inte vinner något alls. Troligen påverkar mina ord inte mer än en handfull människors tillfälliga uppmärksamhet. Sådan är den nutida tankevärlden. Om jag nu inte anser att det jag gör ger mig något utom fler bekymmer, varför gör jag det? Borde jag inte vara mer aktsam om mitt skinn, mitt tveksamma anseende, mina övertygelser än att låta dem löpa gatlopp? Som alla andra människor söker jag med ljus och lykta efter svaret: vem kan man lita på?

Jag har med absolut övertygelse modet att säga att jag har funnit en sådan.  Det räcker för mig om jag får Hans erkännande för att jag ställer mig upp och höjer min röst. Får jag det inte, måste jag ändå göra det för min egen skull. Om jag skulle tiga skulle en eld i mig förtära mig inifrån.

För att försvara ‘Pride’ och fortsätta att låtsas att det är en ‘kristen’ dygd att göra det måste man göra följande åverkan på det som är all kristen tros  fundament.

 

BIFOGAD LÄNK SOM PRESENTERAS MED FÖRFATTARENS TILLSTÅND

Den och fler inlägg av Björn går att läsa på hans blogg.

http://teddydonobauer.blogspot.com/

 

L G Berg